DET HÄR RÖR SIG RUNT MIG OCH I MIG DENNA FREDAG

För att ni inte ska krokna helt på de (förmodligen) kommande kattbilderna, så får första bilden bli av annan karaktär. Jordgubbsäsongen är väl mer eller mindre på upphällningen och bilden är från 2008.

Annars är det lite upp och nervända världen här. Katterna jäklas med mig och grannen inunder kör med gräsklippare och grannen över mig flyttar möbler eller vad de styr med och på lekplatserna stojar ungar. Som grädde på moset satte den yngsta katten igång med ett hjärtskärande jamande, men har som tur är slutat för stunden med det. Jag var beredd och hade blivit varnad. Han gör det när han vill gå ut. Sätter sig vid dörren och jamar och jamar. Hemma på hans gata vet han, att jamar jag bara tillräckligt högt och länge så står inte matte och husse ut till slut och släpper ut mig. Här funkar ju inte det. Jag vågar inte. Skulle aldrig förlåta mig själv om han försvann. Vore det min katt skulle jag testa, men inte med andras.

Tumlaren, som var den andra blocketvaran, hämtades enligt överenskommelse i går kväll och mannen i familjen installerade bort elen. Himla skönt att slippa tänka på den och det, bland allt annat som far runt i skallen. Skönt också att slippa be exet om hjälp med det. Vi har helt naturligt nu när ungarna har sina egna liv, mindre och mindre kontakt.
Sedan dök två brunbrända, vackra och glada ungdomar upp för att hämta grejer. Visst är det svårt ibland att inse, att man inte längre har några små barn. Som inte är beroende av en som tidigare Det är nog mest det sista, om jag ska vara ärlig, som känns i hjärtat stundtals. Fast samtidigt gläds jag förstås åt att de verkligen klarar sig själva och har ordnade liv allihop. Och jag vet ju att jag varken är den enda, första eller sista föräldern som känner så här *ler*. Jag ser mig själv i den här minsta skitungen. Skillnaden är att jag i den åldern inte var lika förnuftig och ordentlig som hon och den skillnaden är ju bara positiv.

Idag plingade det på dörren vid elvatiden. Utanför stod en ensamstående mamma med fyra ungar som skulle titta på lägenheten. Jag brydde mig inte om att ens nämna något om tidigare inflytt mm. Dels skulle de titta på fler och dels om hon väljer min så tänker jag inte krångla med att begära halva hyran vid ev tidigare inflytt. Jag kan i såfall bjussa på halva månaden. Det man ger ut får man i regel på något sätt igen.
Jag visste att de skulle komma under förmiddagen så jag väntade med flit på att inta frukosten, för att slippa bli störd då. Nu blev jag ju ändå störd ha,ha, på andra sätt.

Oroar mig lite över katten med spikade benet. Lämpade in honom i buren när jag skulle lägga mig igår kväll. Pallade för som vanligt och låg sedan och läste. Hör plötsligt ett dunk som om något åkt i golvet. Avvaktade men det blev inte mer så orkade inte gå upp och kika. Så står plötsligt katten i dörren och tittar på mig lite triumferande. Men då, säger jag. Hur sjutton kom du ut? Det är nästan att jag kan ana ett smil i mungipan när han lätt och smidigt tar sats med sitt opererade ben och hoppar upp till mig i sängen. Tror ni att jag hade hjärta att bära tillbaka honom? Icke sa nicke.

I morse kollade jag buren och den var lika för satt som jag lämnade den. Lade in honom igen för att se hur han bar sig åt. Men då lade han sig ner och började tvätta sig. Eftersom jag inte visste hur länge han skulle hålla på med det, så lämnade jag honom en stund för att sätta på datorn. Idag kom jag in på första försöket. Hör en duns och så kommer han tassande i maklig takt i hallen. Han måste helt enkelt ta sats och hoppa över buren. Någon annan förklaring finns inte. Trots att den är ganska hög som ni kan se på bild i tidigare inlägg. Minst en meter. Och hur bra är det för benet? Jag vet inte riktigt hur jag ska göra, för han lär ju hoppa upp på både soffa, säng, stolar mm, men det är ju iallafall lägre än buren. Jag kan ju inte binda fast honom *ler*. 

Något annat han hoppade upp på var toaletten. Ni som följt bloggen länge minns kanske att just den här katten har en vurm för vatten. Första gången han var här kom han som ett skott varenda gång jag gick på toa, för att när jag var klar hoppa upp på toalettlocket och upp till handfatet för att leka med vattnet när jag tvättade händerna. I julas gjorde han likadant och jag visste inte om han mindes. Kort på det i det här inlägget. Idag hoppar han som sagt upp igen och tittar ömsom på mig och ömsom mot handfatet. Fast med tanke på hans ben så ville jag inte uppmuntra, så tog ner honom istället och försökte förklara. Hur mycket han förstår vet jag inte *ler*.  Hemma gör han aldrig så tydligen. Nu är jag övertygad om att han verkligen minns.

Den mindre katten hör oss och kommer också farande. Jag lämnar dem efter en stund och hör hur de börjar busa med varandra. Det måste ju också vara trist när en är inne i en bur och den andra utanför. Fast benet är ju viktigt att det läker ihop som det ska för hans framtida busande. När jag efter ett tag tittar in så ligger båda i badkaret. När jag ska försöka lyfta ur "ben"katten blir han riktigt arg på mig, så jag låter dem få vara. Men jag vet varken in eller ut hur jag ska göra. Tänk om jag sabbar hans ben under den här veckan? Vi är ju bara inne på andra dagen än. Ägarna är utomlands så vill inte rådfråga dem. Funderar faktiskt på att ringa en veterinär och höra. Jag vet inte. Långt inne hör jag en röst som lugnar mig. Djur vet bäst själva. Känner han sig okej med benet, vilket han måste göra eftersom han kan ta sats och hoppa så högt som han gör, så är också benet okej. Men återigen... vore det min katt, inga problem. Nu är det ju inte min katt och jag har lovat att återlämna dem i samma skick som när de kom. 

Lämnar katthistorierna för den här gången. Men det lär nog bli fler. Ni som tycker det är ointressant får väl bara hoppa över. Den här bloggen kallas inte svammelblogg utan orsak *ler*. Dessutom är syftet på just denna blogg, att skriva om mig, mina tankar, min vardag, livet, samhället och min hobby och för tillfället är katterna en stor del av min vardag. Nu tror jag ju faktiskt att de flesta av er som läser tycker det är kul. Fast jag kan ju ha fel.

Trots att jag bara varit inne på min lokalblaska, har jag ändå fått ta del av diverse nyheter. Ibland synes världen bestå till 90 % skit. Då gäller det att fokusera på de positiva 10 %.  På MSN-sidan, som jag har som startsida, läser jag om Marocko som ska rösta om förändringar i konstitutionen. Jag hoppas ungdomen fortsätter att protestera för det där låter lustigt. Kungen ska fortsätta ha makt, men han ska ha en vicepresident vid sin sida. Är det brorsan måntro?

På Yahoo sidan, där jag har min hobbymail, såg jag rubrik om sjukförsäkringen. Att trots varningar om hur det skulle bli så röstades det igenom. Snabbt dessutom som vi vet. Empati verkar vara ett minne blott.

I min lokalblaska läser jag om sabotage mot kanalen. Det är trist, men ännu tristare är kommentarerna till artikeln. Det kunde ha slutat värre än vad det nu gjorde och troligtvis är det mindre ungar som tyckte de var coola utan att förstå allvaret, som ligger bakom. Låt dem prya som slussvakter så förstår de nog. Men om det nu inte var unga, okunniga, uttråkade, missförstådda, utan någon som mycket väl visste vad han, hon, de gjorde, så är det mycket allvarligare.

Eftersom det idag är en dag som jag tänker bedriva utifrån hur den faller sig, så bläddrade jag igenom mina blogglänkar. Blogge som ni ockå hittar länk till i min blogglista till höger, skriver idag om IMF chefen ni minns, som hamnade helt ute i kylan på grund av ett påstått sexövergrepp på en hotellstäderska. Ja om det var påstått eller inte visste man väl inte. Men eftersom män är djur så var det naturligtvis sant och speciellt män med viss makt. Jag har inte orkat och inte har jag lust heller att klicka in och läsa vad som skrivits i media. Det räcker med Blogges inlägg och det spär bara på min åsikt om vår tids attityd vad gäller synen på män, kvinnor och sex. Hur många exempel har vi inte på bara de sista åren, där stackars kvinnor görs till offer och män till svin, där verkligheten istället är det omvända. Både i Sverige och utomlands. 

Det är helt okej att tycka saker om det man hör, läser eller får sig berättat. Men det är inte okej att gå ut och göra det till en sanning om man inte har all fakta och det är absolut inte okej att förstöra någons liv utifrån något som inte är helt utrett och innan all fakta finns på bordet. Det gäller även ringa narkotikamisstanke som i Olas fall. Ja i vad som helst. 

Vaddå, långt inlägg? Jag har faktiskt haft flera stycken korta, behändiga på sista tiden, så det är väl på sin plats nu med ett längre. Jag ska gå bort och köpa lite jordnötter och kattmat nu. Ja jordnötter skulle jag liksom aldrig gå bort enbart för att köpa *ler*. Katt mat finns också. Tre påsar. Och jag har fått stränga order att bara ge dem en påse att dela på varannan dag. Resten ska de äta torrfoder. Den äldsta katten är för tjock så han ska egentligen inte ha mycket mat och speciellt inte nu när han varit i stillhet. Den minsta ska däremot äta upp sig. Men nu är det ju helg och jag tycker de ska få något gott både fredag och lördag. Jag fördelar mycket till den minsta och mindre till den äldsta, så blir det nog bra.

Få se om jag ringer någon veterinär eller djursjukhuset. Funderar också på att ringa hyresgästen i nya lägenheten angående tapeter. Jag har fått besiktningsprotokollet, lustigt nog, men vill veta avståndet fönster - vägg i sovrummen, då jag funderar på fondtapeter där. I vardagsrummet hade han en fondvägg, men hur ser den ut osv. Kanske kan han svara på mina frågor så jag slipper åka ut och kika ännu en gång.

I helgen tänkte jag fixa klart fotona. Började så smått igår kväll. Vill också få några sidor skrivna på det nuvarande skrivprojektet och få klart det andra åtagandet som ska vara klart innan Julis utgång. Åtminstone påbörja det. Just nu sitter jag och är både klibbig och svettig. Väntar på regnet som de säger skulle komma och åskan. I går var det skyfall någon mil härifrån, men här kom inte en droppe. En urrensning vore inte helt fel just nu. Hur eller hur så hoppas jag att ni som läser får en skön helg.