SOLIGA MÅNDAG

Bild från första hälften av 2013. Känner att jag måste blanda mina aktuella anskrämliga magbilder med någon inte fullt så anskrämlig.

Tänkte att det var lika bra att blogga lite om mitt innehållsrika och spännande liv *ler*, innan jag tar tag i dagen. Solen skiner in och jag ser små vita moln på himlen. Kan bli en fin dag. Hade det varit som förr så hade jag satt mig på cykeln och cyklat till badet. Men nu är nu så det ska jag således inte göra. Men jag måste nog, trots magen, vagga runt lite sakta i närområdet. Få se om jag testar att lägga mig på rygg på en filt i gräset. Under förutsättning förstås att vädret fortsätter som nu.

Jag sitter i morgonrocken nu och känner mig klibbig på kroppen. När jag skrivit klart ska jag ställa mig under duschen. Inte omöjligt att det blir lite massagestrålar idag för att få fart på endorfinerna.  Sedan ska jag byta rent i sängen. Ja, sedan får jag se vad jag tar mig för.
Med risk för att ropa hej för tidigt, så är jag lite glatt förvånad över att varken illamående, kräkningar eller diarré besvärat mig mer. Inte heller något obehagligt magsug. Det enda jobbiga är huggen och värken i magen när jag anstränger kroppen. Kan tänka mig att det är för att vätskan då far omkring. Sedan har jag då uppkördheten i halsen när jag ätit. Eller druckit för mycket vatten på en gång. Visst, det sista är lite irriterande och småjobbigt, men går att leva med.

Har jag ringt onkologen idag då? Nope, det har jag inte gjort.

Jag mätte magen och blev lika chockad som jag blev sist. Men nu positivt chockad. Kan det vara möjligt, tänkte jag och drog måttbandet upp och ner för magen för att hitta tjockaste stället. Sedan i fredags har jag minskat 4 cm och mäter nu 96 cm. Det är ju fortfarande väldigt mycket, men det går ändå åt rätt håll nu. Måtte det bara fortsätta så, så jag snart är nere i 80 cm. Elva dagar i dag sedan jag började knapra nya giftet.
Klart att oron finns i bakhuvudet.... hur länge dröjer det innan giftets effekt avtar? Men jag låter den oron stanna i bakhuvudet och gläds i stället åt det som sker i nuet.

Fast det är två frågor jag inte kan låta bli att fundera över. Hur kan vätskan hålla sig kvar i diafragman? Med tanke på tyngdlagen så borde den väl åka ner.
Andra frågan.... vart tar vätskan vägen när den minskar? Dunstar den ut genom huden, eller går den bara upp i rök?
Jag ska skriva ner dem och fråga läkaren nästa gång, för tror inte jag kan hitta svaren på nätet.

I augusti ska jag på stor kärleksfest i huvudstaden, så jag hoppas verkligen att jag är någorlunda normal i kroppen då. Inte så kul att vara trött och vagga omkring som en elefant. Ni kan väl hjälpa mig att hoppas och önska. Jag tror ju som ni vet på tankens kraft.

Avslutar med lite Fas3. Var inne på Facebook sidan om fas 3.

Idag läste jag... "(Observera att om man väljer att ta ledigt UTAN ersättning så förlorar man sin rätt till SGI hos Försäkringskassan.)"
 Nu handlade inlägget inte om rätten till sjukpenning, utan om rätten till ledighet. Jag har alltid hört och läst att man har rätt till 20 dagars ledighet under ett år när man är i fas 3, men tydligen varierar det beroende på vilken arbetsförmedling man tillhör. De gör alltså lite som de vill. Vilket jag i och för sig förstått långt tidigare. 
Under den här ledigheten ska man kunna vara tillgänglig på AF inom 48 timmar. Helt absurt.

När jag är så pass bra att jag kan leva ett normalt liv ( vilket är mitt mål ) då hoppas jag att Fas 3 är ett minne blott. Det är det mest vedervärdiga staten hittat på efter steriliseringslagen, sjukdomsklassandet vid homosexualitet och sexköpslagen. Av de här tre är det bara sexköpslagen som fortfarande är gällande. Och den borde också snarast möjligt kastas i soptunnan.

Nu är det hög tid att ta tag i dagen och ta vara på solen. Det ska ju bli sämre väder sägs det.
När jag satt och försökte komma på en bra rubrik nu så ringde onkologsköterskan. Det var ju bra, då fick jag ventilera lite tankar med henne. Jag kunde komma in idag, sa hon för att tömmas. Men jag avvaktar nu och hoppas på mer minskning. Snabbt och mycket.