söndag, februari 01, 2015

MÖRKT IGÅR. LJUSARE IDAG.

Sicket vinterväder det blev. Och snön fortsätter att dala ner. Jag hade en tanke innan jag klev ur sängen i morse att jag skulle gå ut en sväng idag. Men jag har ändrat mig. Det känns som väldigt jobbigt att klä på sig en massa kläder och gå ut i ett väder jag inte alls gillar, för att efter 10 minuter - en kvart gå in igen. För det är vad jag orkar gå.
Jag sprang istället, när jag hämtade vatten nu, fram och tillbaka i hallen tills jag blev andfådd. Bara för att få igång kroppen lite, eftersom jag sitter så mycket om dagarna. Rockringen blir jag bara arg på, för det verkar omöjligt att få in tekniken nu.

För vikten och omfångets skull tror jag nu inte det hjälper vare sig med det ena eller det andra. Men för muskler och blodcirkulation är det viktigt att jag rör mig.
Igår hade jag en mörk dag igen. Jag försöker hålla det mörka på avstånd och lyckas för det mesta. Men inte alltid. Ibland är de mörka och negativa tankarna så jäkla envisa. Dessutom var jag återigen så himla trött. Både mentalt och fysiskt. Kanske berodde en del av tröttheten på att jag nästintill gav upp hoppet om att någonsin bli mig själv igen.

Jag har ju gått och hoppats på att Kortisonfettet undan för undan ska ge med sig och att vikten ska dala så smått. Jag har en tanke att väga mig varje månad. Vägde mig 1 jan och då stod vågen på 72 kg. Vägde mig igen igår och hade då ökat två kilo, istället för tvärtom. Mätte diafragman, mellan byst och navel, som visade 94 cm. Ja, det är ta mig sjutton inte klokt.
Eftersom jag har dokumenterat allt från förra sjukdomsförloppet så kan jag inte blunda för att samma sak nu upprepar sig. Jag kan bara inte fatta varför. Cellgifterna ska ju ta död på skiten. Jodå jag vet väl så väl att det inte är speciellt ovanligt med återfall. De flesta jag pratade med under cellgifts-perioden hade återfall.










 










Första bilden är tagen 2 feb förra året och den andra igår.  Varför det är diafragman som ökar först vet jag inte och visste inte  heller sist det begav sig. Enligt kirurgen kunde det bero på att cystan tryckte upp organen. Då är ju min undran nu om jag har en cysta nu också och vart sitter den i så fall? Ja, ni förstår att man funderar på mycket stundtals. Det klokaste vore kanhända att ringa onkologen, men det ska jag inte. Jag ska invänta läkartiden, för jag går ju inte direkt och längtar efter ny behandling. Och några veckor hit eller dit kan inte spela så stor roll.

Fast det går ju fort. 19 mars förra året såg jag ut så här och 24 mars var jag på röntgen och 7 april opererades jag. Känns inte speciellt upplyftande om allt ska upprepas igen i år. Dessutom har jag ju svårt att lita på vården, även fast de ju kan mycket mer än mig. Men det begås ständigt fel så kan inte säga att jag är trygg i vårdpersonalens händer.

 27 april tog jag shortsbilden och var så glad att
jag kunde dra på dem utan att knäppa upp.
Min bild i huvudet nu var ju att jag snart skulle
se likadan ut, på ett ungefär. Men det sket sig tydligen.

Bilden till höger är tagen exakt en månad senare 27 maj och nästan exakt en månad innan jag började med cellgifterna 26 juni.

Här mådde jag bra och var tillfreds med livet, trots att jag visste vad som väntade.
Med tanke på hur jag mår idag och har mått senaste månaderna ( tror det började gå nerför i oktober ) så har jag väldigt svårt att se mig bli så här nöjd och tillfreds igen. Och pigg och kreativ som har lust och orkar det mesta.

Men idag är jag piggare och idag ser jag inte allt i svart som tur är. Det är så klyschigt att säga att jag bara kan acceptera situationen och gilla läget. Men lite så är det ju. Jag kan inget annat göra. Det är som det är och blir som det blir. Och gick det bra en gång så kanske det gör det en gång till. Att ständigt tänka negativt gynnar varken mig eller någon annan. Men att då och då ramla i den fällan är nog oundvikligt.

Jag lagade mat i går i alla fall. Gryta med quarnfärs. Som blev riktigt, riktigt gott. Men precis som sist om ni minns, så blir jag mätt på väldigt lite. Så ska äta resterna idag. Hälften av quarnfärsen gjorde jag pastasås av och frös in.

Lagom sting var det i den och egentligen tror jag den skulle varit lika god utan quarnfärsen, men det blev ju lite mer mättande med den.
Ingen film om Monika Z blev det. Såg programmet om Laleh. Gillar ju henne som person. Sedan höll jag mig till tv 24 och såg Colombo, nästan snudd på nostalgi *ler*. I kväll är det nästsista avsnittet på Blå ögon. 

Hemsidan är uppdaterad. Inte så många bilder blev det och jag kunde inte låta bli att ta med en från i fredags. Nu har jag en tokig ide att publicera inläggen jag länkar till här till vänster, på reservbloggen, liksom bildspelen. Bara för att gardera mig och ha det på två ställen. Men först ska jag värma grytresterna. Sedan får jag se hur mycket lust jag har. Och snön fortsätter att falla så sakta.   

2 kommentarer:

Unknown sa...

Greta
Jag tror att om du får tillbaka orken kommer vikten att fixa sig. Bra att du rör på dig så mycket att du blir andfådd Hjärtverksamheten och cirkulation hjälper konditionsuppbyggnad.

Men ring läkaren direkt. Inte bra att gå omkring och fundera själv.

Kollade in din uppdaterade hemsida. Ny bilden stövlar blev bra. Fin rumpa! Sen har du lagt in en med mogen naket rakat venusberg. Du är modig!

Kul att du testat min länk


T

Gretas Svammel sa...

Nä... Hans-E.. jag ringer inte i första taget om jag inte mår väldigt dåligt.
Sedan är jag i stort sett säker på att vikten inte ändrar sig förrän det i magen är borta. Precis som sist alltså.