99 CM OM DIAFRAGMAN

Hur grå kan en dag bli? Ja, nu har ju klockan blivit så mycket att det gråa snart övergår i svart. Det är deprimerande och det bara inte går att vända på steken och se det gråa som något positivt. Morgondagen ska visst bli samma om experterna har rätt.
Jag vill inte ens gå ut med soppåsen som står i hallen. Bredvid soppåsen står en annan kasse full med tomma glasburkar och bredvid den ligger en trasig pärm och en ihop vikt mindre kartong. Tanken var att jag skulle traska ut till återvinningsboden med det i helgen.  Men än har jag inte kommit dit och lär inte heller göra idag. Det är skitsvårt att rycka upp sig och ta sig i kragen.

Jag har en lista på saker jag planerar för kommande vecka.... fotbad och fix av tånaglar, försöka få till hemsidan med byte av verktyg som måste ske innan 28:e, tona håret, handla, fixa papperen till soc. och få iväg, dammsuga och torka golven, bädda rent i sängen. Inga märkvärdiga saker om man vore sitt vanliga jag.

Pärmarna fixade jag i helgen i alla fall. Alltid något.

Och fotade magen. Det syns nog inte  så här framifrån hur stor magen är.

Men från sidan syns det. 5 cm har den växt på 14 dagar. Det tycker jag är mycket och det känns också. En vecka och två dagar tills jag ska till läkaren. Jag undrar ibland för mig själv hur snabbt de kör igång och vad de ska göra. Om det inte behövs röntgen innan de planerar in något och ifall det blir tömning.... känns det? Och hjälper det? Och de får inte tömma för fort för då sjunker mitt blodtryck och jag kanske blir lika dålig som efter operationen.  Cellgifter igen förstås. Jag vet att det är idiotiskt att fundera såhär, för det ger sig ju och jag får ju snart veta. Men jag oroar mig över misstag som eventuellt kan göras, vilket kanske inte är så konstigt då jag haft två i familjen som råkat ut för vårdmissar varav den ena dog av det. Så det finns en förklaring till att jag helst undviker vården och vill vara frisk. Men frisk eller inte, det kan man inte bestämma över. Jag är naturligtvis glad och tacksam att vi ändå har en så bra sjukvård ( utom när det görs misstag ).

Jag läste i lokalblaskan om en tjej som sa nej till cellgifter och körde med alternativa metoder. Kim Anderzon gjorde väl också det till slut. Åkte till Tyskland och fick behandling bl.a. Det gör den här tjejen också, plus annat konstigt. Konstigt för mig alltså, inte för henne. Jag sparade länken och skulle länka nu. Men den fanns inte kvar. Jag sökte men blev inget resultat. Antagligen är det inte okej att göra reportage om naturmedel i Corren. Speciellt inte vid så allvarlig sjukdom som cancer. Jag kan förstå det till viss del, för det finns inga belägg för att det hjälper bättre än typ cellgift. Det är lite som att spela roulett med livet som insats.

Jag får ju själv en del idéer som magkänslan säger mig att testa. Men då är det mer ett komplement, inte i stället för.   
Jag var ute och satte på ugnen nu. Potatisgratäng blir dagens mat, sådan där färdigköpt ni vet och en vegetarisk mozarellabiff till det samt lite sallad.  Sitter och har lite halvont i magen och tolkar det som hunger. Blev en aning sent med mat idag, men var inte ett dugg sugen tidigare. Är jag inte nu heller egentligen, men magen blir nog glad om den får lite att jobba med.

Jag känner mig trött, men kan vara för att jag ingenting gjort och för att jag inte varit ute på några dagar. Få se om jag kommer utanför dörren i morgon, åtminstone för att bort grejerna i hallen och då kan jag ju lika gärna lunka en sväng också för att glädja muskler och blodcirkulation.