onsdag, oktober 08, 2014

HB ÖKAT FRÅN 102 TILL 120.

Alla goda ting är tre, så jag kör ett tredje och sista inlägg för idag. Måste ju skriva lite om mig själv också *ler*. Såg att det var gott om tid till 21 då jag tänkte flytta ändan från datorstol till fåtölj för att se Aktuellt en halvtimma innan Uggla tar vid. Bilden är från förra året.

Jag som skulle göra det lite höstligt ombonat med andra gardiner idag. Det blev mest en datordag istället. Få se hur läget är i morgon. Förhoppningen är förstås att jag ska fortsätta må så bra som jag gör just nu, med lugn mage, utan yrsel, med relativt bra sömn och inte orkeslös och lustbefriad. Men de sista gångerna har det slagit till just på torsdagen.

Mitt HB värde hade nu tack vare blodet jag fick ökat från 102 till 120. Hur länge det håller sig så har jag ingen aning om. Men skillnaden är enorm.
Jag fick även en läkartid igår. Tyvärr inte till den läkare jag träffat två gånger tidigare, utan till en helt för mig ny. Det är lite synd att man inte kan ha samma hela tiden. Men flera av läkarna jobbar tydligen en vecka där och en vecka med annat och då är det svårt att alltid para ihop röntgensvaret med när läkaren är där. Eftersom jag enligt planeringen bara ska ha tre behandlingar till så hade jag fått väntat ytterligare en vecka på svar och undersökning och det hade då blivit veckan efter jag var klar. Så jag köpte läget så läkarbesöket blir dagen innan sista gifterna.

Det kommer att bli spännande och skrämmande att vänta på röntgensvaret. Helst hade jag velat få veta direkt förstås. Det kan vara inbillning och önskan, men jag tycker mig ha fått för mig att det känns som att lungorna är okej nu. Att metastaserna är borta.  Det låter väl lustigt men det blir spännande att se. Har jag fel må det vara hänt.

På fredag tas prov för cancermarkör igen. Tänk om det är under 40 eller till med under 35. Då är jag frisk. Nu har ju känslan att bli frisk varit så oerhört stark, så jag har aldrig tvivlat. Men hur länge jag är frisk är en annan sak. För alltid är min önskan naturligtvis. Jag googlar ju som ni vet inte om själva sjukdomen så jag vet inte hur hög återfallsrisken är. För några veckor sedan hade jag en rumskompis som fått sitt andra återfall. Igår hade jag en väldigt glad och pratsam dam i sängen bredvid som också precis fått sitt andra återfall och hon hade samma som jag äggstockscancer.

Igår hör jag mig själv fråga hur lång tid det tog innan de kom. Jag har fått för mig att går det två år så kan jag nog vara ganska säker. Det första kom bara efter fyra månader och satt då i tarmen vilket resulterade i stomipåse. Det andra nu kom tre år efter det första och satt också i tarmen. Sedan ville jag inte veta mer om det *ler*. Jag ska inte ha ett enda återfall. Jag kan tycka att det är fantastiskt att trots att jag gick ganska länge med min växande mage så spred det sig inte till annat än lungorna och efter operationen dröjde det ju över två månader innan cellgifterna sattes igång och det var lugnt även då. Det jag förstått är att min cancertyp vanligast sprider sig till lever, lunga, skelett och hjärna. Vart jag fått den informationen ifrån vet jag inte. Kanske första onkologläkaren, den som var bäst. Jag tänker i vilket fall inte kolla via google. Men jag tänker att det var ju en himla tur att inte levern blivit fäste för de här elaksinnade cellerna. Då hade jag nog börjat planera min begravning mer ingående *ler*.

En sak jag upptäckt och som jag nu förstår är en bieffekt av gifter och Kortison, är att jag blivit glömsk. Vimsig har jag väl alltid varit, men nu glömmer jag saker så jag nästan blir lite rädd. Men jag är inte ensam om det vet jag nu. Sprutorna tex. Jag glömde den i lördags tror jag det var och igår när jag gick upp och såg dem ligga på köksbordet insåg jag att jag hade glömt den igen på måndagen. Jag kollade soppåsen för att vara säker. Det är ju inte bra. Så då tog jag den igår morse och fortätter att ta den på morgon istället för kvällen. Jag lägger direkt fram en ny på diskbänken så kan jag inte undgå att se den på morgon när jag fixar frukosten.

Idag kom brev från FK att de kommer att betala hela min sjukpenning från april - 30 september till socialnämnden. Ja, jag ser det som ett lån den hjälp jag fått, så det är okej. Utan den möjligheten till ekonomiskt stöd så hade jag nu varit utan både hem och mat.

Innan klockan drar iväg, vilket den alltid gör de sista tio minuterna så avslutar jag. Blåbären är förhoppningsvis tinade nu.

Inga kommentarer: