CYKLAT I ETT REGN och ÄNNU ETT

Det blev ju bra igår kväll till slut. Åskan som jag väntade skulle komma när jag bloggat klart igår, lade sig till ro och solen lyste så fint. När jag hade duschat klart sisådär vid tre, var det ömsol sol, ömsom mulet och mörkt. Halv fyra hade jag bestämt att jag skulle åka. Räknade med att det skulle ta ca femtio minuter med min gamla oväxlade cykel. Velade med vad jag skulle ha på mig undertill. Känns ju inte så där jättenajs att dra på sig jeans, men shorts kanske skulle bli för kallt. Om ni undrar över hjälmen så hamnade den bak och fram när jag tog kortet. Att jag letade fram dotterns gamla hjälm beror på att en nära släkting inte hade funnits idag om hon inte hade haft hjälm. Hände nu i somras. Hjälmen sprack, hjärnan skakades om men höll.

Strunt i det. Tio, kvart över tre började ovädret med åska och störtregn. Skit, tänkte jag. Jag cyklar inte i åska. Lade mig i soffan med balkongdörren öppen och tänkte för mig själv, att det klart att det slutar till halv fyra. När det mesta smattret avtagit och jag inte hört något åskmuller på en stund tittade jag på klockan. Nästan prick halv fyra. Medan jag tog på mig mina knäkorta jeans, stoppade ett par tigts i ryggsäcken för räknade med att bli blöt, så hann solen till och med titta fram. Jag drog ändå på mig regnjackan och cyklade iväg med hjälmen på skallen. 

Tre skurar hann det komma innan jag var framme och jag var dyngsur. Men dels skyddade hjälmen håret och dels var det varmt. Sista skuren kom när jag hade svängt av ännu längre in på landsbygden och inte hade så långt kvar. Men det var så himla underbart. Något jag nog kommer att leva på länge. Jag hade ängar på ena sidan, lite skog på den andra och samtidigt som det regnade så sken solen och där befann sig jag på en cykel, insupande dofter och atmosfär. Närmare att bli ett med naturen än just då, är nog svårt. En helt fantastisk känsla och helt ensam.

Sedan anlände jag då som en dränkt katt, men full av kärlek över livet, naturen, universum, allt. Bytte till de torra tightsen och sedan försvann kvällen snabbt med mat, prat och fika ute. Då vid fikat var det hur fint som helst med sol. Vi flyttade våra stolar allteftersom solen gömde sig bakom träd och annat. Ett kort av de som togs under kvällen platsade att lägga ut här. Jag har photoshoppat bort kompisen som satt bredvid mig och för att det inte skulle se ut som om jag satt i luften så har jag lite slarvigt lagt till stolsben. Hemfärden gick snabbare eftersom det var mer nerför och inget regn då. Men fick sicksacka på sina ställen för att undvika alla sniglar.

Idag vaknade jag inte av klockalarmet som meningen var, utan tidigt som attan av ett pip pip från köket. Ett sms. Första tanken var att det säkert var återbud till någon av dagens inbokade, men behövde liksom inte veta det så tidigt, så somnade om. För att återigen väckas abrubt av ett pip pip igen, någon halvtimma efter. Eftersom jag inte visste från vilken mobil det kom ifrån låg jag förstås och funderade på om det kunde vara någon unge. Men de skulle ju isåfall ringa om det var något viktigt, kom jag fram till. Lätt, eller rätt mycket irriterad lyckades jag somna om igen tills klockalarmet väckte mig någon timma senare. 

Kollade sms-en som båda var på hobbymobilen. Det första från någon helt okänd intresserad kund som ville boka tid. Nu vet jag att bloggen läses av alla möjliga, så passar på att klargöra att det inte är någon mening med att ge andra mitt hobbynummer. Alla sms bara raderas, eftersom det klart och tydligt framgår på hemsidan hur jag bokar mina kunder. Kanske vore det en bättre ide att informera om hemsidesadressen.

Det andra var ett meddelande att jag måste fylla på kontantkortet inom 30 dagar. Vad sjutton., måste man skicka sådan information i ottan? 

Resten av dagen blev kanon och jag är förvånad att jag inte är tröttare än jag är. Två kända, trevliga personer besökte mig idag. Efter den första gick jag ut för att uträtta några ärenden, innan det var dags för dusch och förberedelse till nästa som var en massage. På vägen stöter jag på en bekant. En fd släkting. Vi stöter rätt ofta på varandra och pratar bort en stund. Han vet att jag har en jobblokal i närheten av där han bor. Idag när vi pratat en stund och jag ser hur klockan går, så kläcker han plötsligt..- Du har inte sett hur jag bor. 

Trots att jag  har en tid att passa och inte ens påbörjat mina ärenden, så känner jag hur viktigt detta är. Jag säger nej först, men när jag ser besvikelsen i hans ögon ändrar jag mig. Det går fort säger han. Jo, tjosan. Här har jag bott i tolv år, säger han när vi står i hans tvåa. Behöver jag nämna hur dum jag kände mig. Det här är en person som alltid ställt upp på mig, som själv glatt erbjudit sin hjälp. Nu är han förstås äldre och skröpligare och är glad bara över en pratstund då och då, när våra vägar möts. Men inte en enda gång på tolv år har jag hälsat på hos honom. Förrän idag och det känns som om jag gjort världens godaste gärning. Det är inte klokt.

Jag hann med mina ärenden och jag hann förbereda mig i lugn och ro och jag hann till och med en fem minuters avslappning innan besöket ringde på dörren. Drygt en vecka sedan jag handlade sist, så på hemvägen blev det lite matinköp. Mjölken bla sjöng på sista versen i morse, men gick bra ändå i kaffet. Är ju bara i kaffet jag använder mjölk och kaffe dricker jag bara en gång om dagen, så bäst före datumet hinner passera med råge. Nu börjar GW Persson alldeles strax. Sedan ser jag nog reprisen på Allsången. Jag brukar väl aldrig se på det programmet om ingen speciell artist är med. I år är det annat. Skyller på Måns. Helt ledig dag i morgon. Fast ledig och ledig. Jag har min lista.