TANKAR KRING GÄNG och SOCIALA INSATSER

Trots goda föresatser så tenderar det att bli en dag utan större subtans. Ja,ja, det är inget ovanligt. Men jag låg och planerade in dagen innan jag slängde fötterna över sängkanten strax efter nio. Hittills har jag inte kommit längre än hit till datorn. Efter mitt vanliga frukostsurfande så har jag nu en hel del jag vill skriva om. Kan alltså bli ett långt inlägg, men ni kan ju dela upp det så räcker hela helgen *ler*.

Inte alltid bra att sätta sig och blogga direkt efter en nätraid. Ibland önskar jag att jag vore sådan, att så fort jag släppt blicken från något jag läst så skulle det också försvinna från mitt medvetande. Fast det kanske inte vore bra det heller. När jag bloggat klart och betat av eventuella mail ska jag gå bort till en bekant med två jeans och på vägen stanna och slänga morgonrocken jag har på bilden, i Myrornas container. På hemvägen sedan tar jag svängen till mataffären för lite nödvändiga inköp och om det finns jordgubbar så blir det nog två askar den här gången.

Bilden tog jag i helgen och den förvillar lite. Vid första ögonkastet kan man tro att jag har så smal midja, vilket jag förstås inte har. Den andra delen döljs av rocken och skugga. I lördags när jag gjorde så mycket, rensade jag även den garderob som var kvar, för att bla få upp en del i de numera tomma överskåpen. Bland mycket annat låg tre jeans som är för trånga och som jag inbillat mig att jag någongång ska kunna ha igen ( inte de vita som är min måttstock ) och morgonrocken på bilden som jag köpt utomlands för länge sedan och aldrig använder. Jeansen var naturligtvis fortfarande omöjliga att tränga på, så insåg att den dagen kommer nog aldrig när jag kan ha dem. Ett par lade jag undan till ena avkomman ifall hon kan ha dem och de andra ger jag till en bekant som ville testa dem. De är helt felfria, knappt använda så tycker det är synd att bara kassera dem.

Nu vet ni det. Solen skiner ute just nu, så ska kanske rappa på lite om jag ska hinna få del av den när jag går. Jag hoppas den skiner även imorgon, för det blir nog tåget till grannstaden ganska tidigt. De saker jag vill delta i är under förmiddagen. Sedan vore det ju gött om man kunde ta en fika på en uteservering.... i solen då. Men inget är hundra ännu.

Över till lite tankar. Läste min lokaltidning idag där det skrevs en del om "gängen". Varenda stad har nog mer eller mindre problem med diverse gäng, tror jag. En del är större och etablerade, andra små. På sista tiden har det varit flera incidenter här där gäng varit inblandade och jag blir lite frustrerad på synen, attityden och framförallt lösningen på problemen. Ingenting handlar om att gå till botten, att börja med kärnan. Visst kostar det, för man måste ju igenom både skalet och innehållet innan man kommer till kärnan. Men om man aldrig når dit så kan man heller aldrig förebygga nya konstellationer. Den här ekvationen är så himla enkel för mig och det är inte bara när det gäller gäng och ungdomsbrott som man bör använda den. Även vid andra problem, typ ofrivillig frivillig prostitution. Alltså inte de som blir tvingade av annan part. Utan de som mot sin egen vilja ... av ekonomiska svårigheter, destruktivitet, eller nyfikenhet som slår snett...hamnar i en situation de egentligen inte vill befinna sig i. Där kan man inte bara straffa de som tagit del av deras tjänster och sedan "tvinga" de utsatta att sluta annars får de ingen hjälp. Man måste gå till kärnan av problemet även här.

Nu finns det läste jag, förslag på en så kallad social insatsstyrka. Bättre sent än aldrig, visst. Men det är bara tolv städer det gäller som regeringen och rikspolisstyrelsen utsett. Borde inte varje stad, varje kommun kunna ha ett samarbete mellan de enheter som är viktiga för att förhindra och störa gängbildningar vars syfte är att skada? Det här kommer jag aldrig att kunna förstå. I mitt huvud är det helt naturligt att alla instansers mål är att göra alla barn till självständiga, trygga och harmoniska individer. Ingen säger att det är lätt. Men det ska börja redan på dagisnivån, där varje barn ska synas och kunna göra sig hörd utan att bråka eller skrika för att få uppmärksamhet. En omöjlighet idag med de allt större barngrupperna. De försiktiga barnen märks inte och blir ännu mer blyga och de som kräver att få uppmärksamhet får en bokstavsbeteckning. Vilka behov och vems behov är det som ska tillfredställas? Sällan är det barnens.

Det kostar pengar, men det kostar ännu mer när dessa barn redan i tidiga tonåren söker sig till grupper som ser dem, som hör dem, som uppmuntrar dem, berömmer dem, belönar dem. Grupper som misshandlar för dem helt okända personer bara för att visa att de törs slå och för att få beröm och uppmärksamhet. Grupper som rånar och slår sönder. Grupper som blir hjärntvättade och ser sitt agerande som det rätta. Till detta kommer då konkurensen mellan gängen. Alla vill ju vara störst och bäst. Hur ofta läser vi inte om rena avrättningar eller andra sammanstötningar gängmedlemmar emellan.

Oj, det blev mycket om det. Men det är så himla störande att så kallade expertiser inte fattar en så enkel ekvation. Som sagt, bättre sent än aldrig, men det borde ha gjorts för många, många år sedan.

Vad som händer om någon vill hoppa av och lämna gruppen kan ni läsa här. En mamma som berättar om sin son som hoppade av och som inte fick den hjälp han kanske hade behövt från första början.

"I förhör erkände 19-åringen att han var inblandad i överfallet på krögaren. Han valde också att berätta allt han visste om M-16 och de andra medlemmarna. Det var ett beslut som skulle få stora konsekvenser. 19-åringen anses nu leva under dödshot.

I sommar, när han har avtjänat sitt ettåriga fängelsestraff, kommer han att få polisens hjälp med att starta ett nytt liv under nytt namn och med nytt personnummer. Inte ens hans familj får veta var han bor.
- Vi kommer att få träffa honom en gång i halvåret. Och då kommer vi att få åka polistransport till en plats som han inte bor på."

Ja, man kan undra. Vad är bäst att lägga pengarna på? Gå till botten, till kärnan och hindra nya grupper, än att vänta, se mellan ögonen, inte lägga sig i, inte bry sig och ta kostnaden när det exploderat?  Kanske tänker inte så många som jag. När jag läste den här artikeln tidigare idag, så fanns några kommentarer, de är borttagna nu. Kommentarer som gick ut på hur tröttsamt det var att läsa om de här gängen och att läsa om typ snyftberättelser som denna. Gjorde mig inte direkt glad, kan jag säga.

Jag sparar resten av det jag tänkt skriva om till en annan gång, eller ingen gång. Blyghet, Bigbrothersamhälle, reflektioner efter gårdagens debatt, självmordssajt och ökningen av Gonorre. Det var det eller är, som hoppar runt i skallen för tillfället. Ni kan ju tänka er vilket mastodontinlägg det skulle bli ha,ha, om jag tog även det. Nu lär det säkert komma nytt efterhand som sätter igång nya funderingar och det här lägger sig till ro i någon vrå.

Själv ska jag inte lägga mig till ro nu, utan gå ut i solen. Må den lysa hela helgen och förgylla både mina och era dagar.