Första smolket kom i morse när jag kollade in på kontot, med tanken att betala räkningar i eftermiddag när jag kom hem från stan. Av någon anledning jag inte vet, fanns inte den vanliga summan. Det som fanns skulle inte räcka till min privata hyra ens. ( Jag måste snart hitta en billigare och mindre lägenhet). För mig med min hobby går ju inte världen under för en sådan här sak. Men jag försökte komma på det bästa alternativet av de som började fara runt i skallen. Dessutom har jag ju tagit det väldigt lugnt med hobbyn de två sista veckorna, så något större överskott har jag inte just nu. Tänk att bara vara hänvisad till aktivitetsstöd? Det tror jag ingen kan klara sig på.
Andra smolket kom när jag stod och borstade tänderna precis innan jag skulle gå till bussen. Jag hör ett pip från köket från någon av mobilerna. När jag kollar är det ett påminnelsesms från AF. De kör ju så nu. Glöm inte tiden imorgon 31/5 stod det. Vad faan, tänker jag. Men det var ju tur ändå att jag inte hann att ge mig iväg. Det hängde på minuterna. Jag tar upp brevet från AF, där det står måndag 31/5. Eftersom jag bett om att få tid måndagar eller fredagar så har jag inte reflekterat över att det står fel datum. Jag var bara glad att min önskan hörsammades, så jag slapp ändra någon inbokad kund.
Då det står 31:e i sms-et, så är det ju det som gäller. Alltså måste jag ner i morgon på det här mötet och i morgon har jag en inbokad kund. Sätter mig vid datorn och slänger iväg ett mail till personen. Tidiglägger vi tiden så hinner jag med både honom och mötet. Det här är en mångårig bekantsskap, som alltid verkar ha häcken full och har svårt med att få till passande tider. Chansen att han skulle gå in och läsa sina mail mitt på dagen är minimal, men jag måste ändå ge det ett försök.
Ute sken solen för fulla muggar. Inne satt jag och försökte komma på lösningar att betala hyran. En annan gång precis i början av arbetslöshetsperioden kom inte heller några pengar. Men då väntade jag in dem. Några dagar hit eller dit, tänkte jag, det spelar väl ingen roll. Men tre-fyra dagar senare kom ett kravbrev från hyresvärden, så nu är jag noga att betala i tid. Oasens hyra brukar jag försöka betala i början av månaden. Det är ju en bråkdel av min privata hyra och den hyran är det helt okej att kunderna står för. Nu hade jag tre olika alternativ, av vilka jag förkastade två. Jag ville inte ta av flyttbufferten och inte använda företagskrediten som jag istället borde föra in lite pengar till.
Sista alternativet var ett ICA lån, eller egentligen en kredit även det, som jag tog när jag "flyttade hemifrån" för tio sedan. För att ha en reserv ifall det krisade. En gång tidigare har jag haft nytta av den. Nu letade jag fram bankkortet i skrivbordslådan, tog med hyresavin, plus några andra räkningar som jag normalt brukar betala manuellt. Tog med cykeln som jag inte kan pumpa framdäcket på och gjorde ett stopp hos lås, klack och cykelmannen.
Det är samma ventil, sa han. -Nej, sa jag, för jag kan pumpa bak men inte fram. - Det är samma, sa han så bestämt. -Nej, sa jag, för jag kan inte få i någon luft i framdäcket med de pumpar jag har. - Det ÄR samma, sa han igen. Jag ville alltså att han skulle byta ventil så att det blev samma som på bakdäcket.
Tjatiga kärring, tänkte han nog ha,ha. Han fyllde däcket och när vi stod där och tjafsade om ventilen och han skulle visa mig, så sa det bara poff så for hatten till ventilen iväg och luften pyste ut. Så styrde han lite med det och förklarade att det varit täppt av skit inne i ventilen på något sätt. Jag fattade inte så mycket, men det skulle föklara att jag inte fått i någon luft när jag pumpat. Jag fick väl godta den förklaringen och något betalt ville han inte ha för luften. Jag blev osäker hur jag skulle göra. Jag vill alltid göra rätt för mig och jag hade ju tagit fem minuter av hans tid. Men han viftade bara ut mig, så det hade väl varit löjligt insåg jag, att börja ta fram plånboken.
Jag fortsatte till uttagningsautomaten för att ta ut pengar på mitt ICA kort. Lång kö men det var skönt att stå där i solen. Kortet är inte godkänt stod det efter ett tag när det var min tur. Vad sjutton, tänkte jag. Det ska ju gå. Beger mig till centrumet för att testa den automaten som finns där. Samma besked.
Jag stoppar tillbaka kortet i plånboken, men nu i ett sidofack, där jag har Henneskortet och det ICA kort som jag betalar med i kassan när jag vid sällsynta tillfällen är på Maxi och handlar. Upptäcker då ytterligare ett kort där. Drar fram det och ser att det är ett ICA-s bankkort det också. Ett nyare och det var väl en himla tur att jag, den dagen jag fick det, inte slängde ner det i någon låda, utan stoppade det i plånboken. Det har säker legat där över ett år. Kortet jag letade fram i skrivbordslådan var något gammalt, som jag borde ha kastat för länge sedan. Testar med det andra kortet och det gick ju hur bra som helst.
Jag betalar inte längre mina manuella räkningar på banken, utan på ett annat ställe som tar halva avgiften mot banken. Dit begav jag mig sedan och fick lära mig något nytt. Där kan man själv knappa in på en apparat, precis som man gör hemma på nätet, sedan godkänna och gå till kassan och betala. Det tyckte jag var lite kul.
Cyklade sedan en längre väg hem bara för att det var så skönt. Iallafall i solen. I skuggan var det inte så varmt och det fläktade en hel del, så jag grämer mig inte för att jag inte låg på en filt och jäste idag. Kollade om jag fått svar från morgondagens inbokade. Men inte. Efter en del övervägande bestämde jag mig för att skicka ett sms att han skulle kolla mailen. Det är bara ett fåtal jag har numret till och alla dessa är sådana som hängt med från starten av min karriär i stort sett. Det är de som använder extramobilen. Det numret som inga andra ska känna till. Nu några timmar senare har jag fortfarande inte fått svar. Varken på mail eller sms.
Antingen jobbar han fortfarande, vilket inte är osannolikt. Eller så är numret jag har för gammalt, eller så har andra komplikationer tillstött, vilket faktiskt inte är osannolikt det heller i det här fallet. Har jag inget hört i morgonbitti, så får jag vänta in honom den tid som är bestämd och göra honom besviken att jag inte har den tiden som vi båda räknade med att jag skulle ha. I stort sett ingen tid alls. Jäkla arbetsförmedling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar