EN ANEKDOT FRÅN I DAG

Ibland är det svårt att veta hur andra tänker och hur man själv ska förhålla sig till det. För en längre tid tillbaka sa jag efter ett antal mailvändor nej till en person, som ville boka en tid. I stort sett alltid när jag får känslan att jag inte vill ha ett möte med någon (vilket är väldigt sällan) så är jag ärlig och säger det. Det behöver inte vara något fel på personen, för det kan jag ju inte veta riktigt när vi aldrig setts. Men känslan, inre rösten eller intuitionen, vad man nu vill kalla det har sällan fel.

Den här personen gav sig inte och min nyfikenhet på vad det var för en människa tog överhanden. Ibland kan skriv och formulerings svårigheter göra att man får fel intryck. Han fick en tid, vi träffades. Det visade sig vara en helt "vanlig", trevlig, väluppfostrad man i sina bästa år. Jag masserade som jag brukar med energi och känsla och han var nöjd med både massage och efterrätt. Några veckor senare kom mail att han gärna ville ha en ny tid. Jag bokade in honom som till idag. Som jag nämnde i går fick jag i veckan ett kort med fina tryckta ord, undertecknat med namnet. Jag vet fortfarande inte om det är från den här mannen eller från en annan kund sedan tidernas begynnelse, som heter lika. Jag tror det är från denna.

I veckan har det också ringts hit på min privata, fasta telefon från ett annat fast nummer. Alltså inget mobilnummer. När jag kollade numret var det denna personens telefonnummer. Här blir jag lite konfunderad. Det finns ingen anledning att ringa hem till mig privat när jag har både mail och hobbymobil. Kan det vara någon annan tex en fru, eller ett barn? Ja, ja tänker jag. Vi ses ju idag och då ska jag fråga om både samtal och kort.

Redan när jag klev ur sängen idag, hade jag känslan att det inte skulle bli som planerat. Jag orkade inte tvätta håret igår, utan tänkte göra det idag på förmiddagen, eftersom vi inte skulle ses förrän tidiga eftermiddagen. Men känslan var så stark att jag struntade i det. När avkomman gett sig iväg tog jag min frukost och satte mig vid datorn och kollade mailen. Men fanns inget återbud. Tre timmar innan överenskommen tid och således en och en halv timma innan jag skulle behöva ge mig iväg, pep mobilen. Visst, det var återbud. Ett helt legitimt. Jag behöver inte veta orsaken till återbud, även om det är sent som idag. Jag till och med skriver det i mail till nya, "att meddela mig vid förhinder eller om du ångrar dig". Jag har full förståelse för de som ångrar sig eller där modet sviker och mina ord tror jag kan hindra ev dåligt samvete.

Den här personen angav iallafall skälet till återbudet, vilket var helt okej. Jag tar det lugnt, äter min frukost och degar i lugn och ro vid datorn. Skriver inköpslista, ringer en av mina andra avkommor om en speciell sak, diskar upp efter mig och den slarviga avkomman som häckade här inatt. Min fasta telefon ringer och jag känner igen kundens fasta nummer på displayen, så svarar naturligtvis inte. På telefonsvararen har jag talat in att den uppringande personen kan försöka på min mobil om det är viktigt eller att prata in ett meddelande. Jag svarar liksom aldrig på okända nummer, men myndigheter och barnens kompisar mm som inte är inlagda och/eller kända av mig måste ju kunna få kontakt. Snart ringer då min privata mobil och det är samma nummer och jag svarar förstås inte.

Men jag börjar bli än mer konfunderad. Är det kunden som ringer, eller är det någon i kundens omgivning? Inget meddelande är inpratat varken på min fasta eller min privata mobil. Så piper hobbymobilen till. Jag har ju ingen signal på den. Jag svarar inte vilket också framgår klart och tydligt på hemsidan att jag aldrig gör. Jag raderar direkt alla missade samtal. Strax efter kommer ett sms från dagens kund, om jag kan ringa hans hemnummer. Jag svarar nej och undrar i mitt stilla sinne, vad är det här?

Får ett sms om en väldigt konstig förklaring till återbudet och att han nu sitter och väntar på mig. Det har alltså gått mindre än en kvart från det att han vill att jag ska ringa hans hemnummer till att han är här i min stad och sitter och väntar. Det går liksom inte riktigt ihop sig här. Hur fort han än kör kan han omöjligt hinna hit på en kvart. Han kan ha vidarekoppling helt visst, men varför då inte fortsätta köra med mobilen?

Hur det än hänger ihop och hur det än ligger till, kan jag inte tycka synd om människan. Jag har fått ett sent återbud med ett fullt legitimt skäl och utifrån det planerat om min dag. Det finns ingen anledning för mig att plötsligt sätta fart med sminkning och att springa iväg till min oas bara för att han säger sig sitta och vänta. Detta förklarar jag i ett svars sms och har sedan inte hört något.

Men jag har svårt att släppa den här grejen riktigt. Den är så ogreppbar på något sätt. Är det verkligen kunden som beter sig så här? Som letar fram min rätta identitet, ev skickar kort till min privata adress, ringer på min privata fasta telefon och på min privata mobil. Som skickar återbud med legitimt skäl, för att i nästa stund smsa att han sitter och väntar och förklarar sitt återbud med ett lustigt dilemma. Återbudets skäl stämmer inte med dilemmat.

Jag tror inte att den här personen vill mig något illa eller menar något ont, för att han söker information om mig på nätet. Det är det så många som gör och det kan jag förstå, då det finns mycket skit på nätet. Men hela den här historien verkar så konstig och stämmer inte helt med intrycket jag fick av personen vid första mötet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. Kanske borde jag ha stått fast vid min första känsla. Eller är en tredje person iblandad?

Ja, ja, vi får se hur hur och om det blir en fortsättning. Min mening är inte att hänga ut någon i bloggen, utan mer att berätta hur det kan bli ibland. Och ingen mer än jag och den aktuella personen (om han nu läser min blogg) vet vem jag skriver om.