onsdag, februari 25, 2015

GÅRDAGEN MED EN HEL DEL BILDER. MÅR IDAG BÄTTRE ÄN PÅ LÄNGE.

Timmarna far iväg som vanligt. Har suttit och googlat efter info om ditten och datten och då går tiden fort. Ser att solen visar sig idag, men hoppas den gör det även i morgon, för jag lär inte komma ut idag. Borde gå och fixa mat, men bestämde mig att blogga först när jag ändå sitter här. I går blev det ingen mat alls. Idag blir det kokt torsk och potatis med dillsås och sallad.
Nu kör jag lite ( eller mycket ) om dagen i går.


Jag tog en tidigare buss för att gardera att inte komma för sent *ler*. Inget jag kommer att ta för vana. På bilden lunkar jag iväg till onkologen och klockan är ungefär 10.00. Jag hade tid 10.45.

Gott om tid alltså att pallra upp kameran och fota lite.
Punktligt kom läkaren ut i väntrummet och hämtade in mig. Han såg ju direkt hur mitt tillstånd var  och naturligtvis kom frågan jag väntat mig.... varför har du inte ringt? Jag hade ju en tid sa jag och log stort. Han ville att jag skulle tömma bort vätskan idag ( läs igår ). Jag både ville och inte ville för jag tyckte det var lite otäckt och gjorde säkert ont. Jag började istället fråga om cellgifterna jag fått var dåliga och så diskuterade vi det en stund. Det är inte bra att få återfall så snart och cellgifterna höll tydligen bara sjukdomen i schack så länge jag fick dem. Så fort jag slutade så började skiten leva loppan igen.

Jag undrade förstås om det inte fanns alternativ som kunde ta död på skiten och han skulle under dagens läkarkonferens ta upp mitt fall. Jag frågade även om vätskan skvalpade runt eller kapslades in, den skvalpar runt blev svaret. Sedan återkom han till att tömma min buk på vätska. Okej tänkte jag, jag vill ju få bort magen och lite får man väl tåla för att må bättre. Men jag var lite halvrädd faktiskt.

Jag fick knalla upp till vårdavdelningen, anmäla mig och sedan vänta. Efter ett bra tag kom den man ( läkare ) som min läkaren ringt till under mitt besök och som skulle göra ingreppet. Tack och lov en man som nog läste in mig rätt bra och som hade humor. Jag sa förstås att jag tyckte det var otäckt och frågade om det gjorde ont. Du får bedövning, sa han. Först huden och sedan vägen in. Men bukhinnan är känslig och det kan kännas när man sticker igenom den. Ärligt och bra, men gjorde inte min rädsla mindre.
En sköterska kom med en rock och sedan lite väntan till innan jag visades in i ett rum för att klä om.

Jag fick ligga på en hård brits som de körde in i behandlingsrummet. Först koll med ultraljud.

Sedan satte han då igång och jag lade armarna över huvudet och beredde mig på det värsta. Försökte andas lugnt med magen men kände ju hur jag spände mig. Nu kan det kännas det lite, sa han och då höll jag nog andan. Ett litet stick inne i magen, typ som ett myggstick. Nu är det klart, sa han. En baggis som jag oroat mig så mycket för. Han fäste slangen med några stygn och då fick ena sköterskan ta ett kort.
Det rann ju direkt så påsen blev full på ett huj. En liter. De bytte till tömningsbar påse och jag bad dem stänga av en stund för nu var jag rädd för blodtrycksfall. De stängde av, läkaren försvann och jag sa till sköterskan att det skulle tas prover på vätskan, vilket hon inte fått info om. Hon försvann och kom tillbaka och bekräftade att jag hade rätt. Sedan skjutsades jag in till ett rum på vårdavdelningen för att resten skulle tömmas. Eget rum med tv.

Totalt rann det ut 6 liter. Det såg ut som urin. Jag stängde av och på själv nu för att låta kroppen återhämta sig mellan gångerna och jag bad om vatten. Drack en liter snabbt för att kompensera förlusten, fortfarande lite rädd för att börja må dåligt. Jag hade inget ätit sedan halv åtta på morgon så bad om en smörgås. Blev erbjuden en paj men det ville jag inte ha. Hann sedan med ytterligare en liter och bad några timmar senare om ännu en smörgås.

Till slut började rinnandet avta och jag for runt lite i hopp om att skaka ut det allra sista för kändes som det fanns mer kvar.
Läkaren hade lovat komma efter det att han diskuterat mitt fall och förhoppningsvis kommit fram till en behandlingsplan. Vid tre började jag vänta på att han skulle komma. Halv fem blev jag erbjuden kvällsmat men det var kycklingsoppa så jag avböjde. Räknade med att snart få åka hem. Det var himla långtråkigt ska ni veta att vara där.
Halv sex kom han som gjort ingreppet. Min läkare hade åkt hem men den här andra hade fått info. Han ville ha mig kvar över natt för att få ut det sista.

No no, tänkte jag och undrade hur viktigt det var. Jag hade ju varken tandborste eller sminkborttagning med mig och jag ville hem. Så han drog bort slangen. Jag frågade om risken att vätskan hade påverkat organen med tex metastaser. Men fick svaret att metastaser får man inte av vätskan. Kan jag lita på det? Jag hoppas han har rätt.
De ska höra av sig nästa vecka och hör jag inget ska jag ringa.

Planeringen är att jag ska få samma gift som sist Paklitax någonting varje vecka och något nytt Avastin varannan vecka. 20 veckor. Utvärdering med röntgen efter 10 veckor och cancermarkörprov var 4:e vecka. De tog ett cancermarkör prov innan jag gick också. Blir nog även en röntgen men det hinns nog inte med innan jag startar, för starten skulle ske snabbt. Jag kommer ju fortsätta få vätska i buken och helst vill de undvika att hålla på att tömma. Med cellgifterna minskas vätskan automatiskt. Har jag otur kan det bli en tömning till eftersom det fylls på så snabbt.

20 jäkliga veckor har jag nu framför mig. Avastin ger ju också biverkningar, vanligast är högt blodtryck, lätt att blöda, trötthet, diarré. Det kan även fräta sönder tarmen sa läkaren, men det är ovanligt och det drabbar oftast de med tarmcancer. Ja, ja. Alternativet för mig är inget alternativ, så det är bara att köra på och försöka se glad ut. Kanske kan det förlänga min levnad och mitt hopp är förstås att det ska skrämma iväg cancern all världens väg. I alla fall stoppa processen. Helst för alltid.

Innan jag gick fick jag en stomipåse över ingångshålet som skulle samla upp eventuell vätska som var kvar. Den var öppen i botten upptäckte jag, men idag när jag tog bort den såg jag att den var stängd på mitten. Ja jag har ju ingen aning om hur en stomipåse funkar. Inget hade kommit i alla fall och de plåster och grejer jag fick med hem att sätta över, har jag inte brytt mig om. Börjar det droppa får jag väl sätta på det, men jag tror det läker ihop rätt snabbt.

Känner mig rätt bra idag. Hostar inte lika mycket, men när jag gör det, då gör det jäkla ont i typ skulderbladen. Som om revbenen var brutna. Min egen teori är att lungorna varit hoptryckta och när jag hostar protesterar de. Jag vet inte. Himla skönt i alla fall att slippa den överdimissionerade diafragman och det var med bra mycket lättare steg jag gick ifrån sjukan än jag gick dit. 

En sista bild. Kolla ögonfransarna. Ungefär två månader tog det alltså att få tillbaka dem som de var innan. Bra att veta.... kanske. Snart ramlar de av igen. Sånt är livet.
Nu är det hög tid för mat. Utan att bli proppmätt direkt.
  

3 kommentarer:

Hans-Eriks funderingar sa...

Greta
Synd om dig! Men det här fixar du!

Hans-Eriks funderingar sa...

PS Du har fina ögon. DS

Gretas Svammel sa...

Det klart...Hans-E... någon annan tanke vore väldigt dumt att ha, än att det fixar sig. Hur det sedan blir, det märks då.
Tack för ögonkomplimangen *ler*