SJUKVÅRDEN

Om jag hinner, orkar och har lust så återkommer jag med ett inlägg om denna fantastiska helg vi haft, nästan i hela landet. Men det är ju inte bara solsken i vårt land. Det finns mycket jag skulle vilja ändra på för att det skulle bli lite mer soligt ( och roligt ) för de sjuka, de arbetslösa, lärare, elever, bostadslösa, äldre, timanställda för att nämna några. En annan grupp är sjukvårdspersonal och framförallt våra sjuksköterskor.

Jag förstod det innan, men fick det bekräftat under min sjukhusvistelse. 90-95 % av all personal gör sitt yttersta för patienterna..... i den mån de kan. Naturligtvis finns de som hamnat på fel plats osv och jag är och har nog så länge jag kan minnas varit skeptisk och på min vakt. Försökt att själv vara påläst och insatt och känt av kemin och sagt ifrån när det inte känts bra. Vilket hänt ett antal gånger när det gällt barnen. Och båda mina föräldrar blev offer för felbehandlingar tex. Så inte konstigt kanske att jag skyr sjukvården i det längsta. Nu har jag ju varit så himla lyckligt lottad att jag under mina 60 år bara behövt anlita sjukvården två gånger och båda dessa gånger blivit hur professionellt behandlad som helst. Jag tror att jag haft tur. Eller tror. Jag har haft tur.

När det gäller felbehandlingar och att vara på sin vakt och ifrågasätta, ifrågasätta, ifrågasätta, så handlar det ytterst sällan om sjuksköterskor, utan om läkare. Vilket är skrämmande. Jag skulle kunna dra historier om hur jag skickat ut läkare från undersökningsrum, hur jag ifrågasatt en annan läkares kompetens. I det fallet fick vi sedan en skitduktig expertis. Jag har skällt ut läkare efter noter under en rond ( visserligen var jag då utmattad efter flera vaknätter pga. av läkare. Det gav sedan resultat.

Men jag skulle även kunna berätta historier om underbara läkare. Fast nu var det sjuksköterskor det gällde och deras situation.

Det här är Päivi Vilkkavaara, 52, specialistsjuksköterska i anestesi- och intensivvård. Idag har hon skrivit en debattartikel i aftonblaskan som är väl värd att läsa. Eftersom jag inte litar på att ni klickar in er på de länkar jag har här i bloggen ibland så ska jag återge vissa citat. Visst, man kan inte bry sig om allt och läsa allt och engagera sig i allt och ha åsikter om allt. Men vården berör oss ju alla på något sätt, någon gång. Eller hur?

Att kunna stödja en människa i nöd och se ljuset vända är det vackraste man kan erfara.

Med tiden intog nya vindar i vårdens Sverige. Vår relation blev mer och mer destruktiv och omvandlades till konstant stress, tårar och kaos.

Att ställas inför arbetssituationer där lagen inte längre kan följas för säker och lika vård för alla är oacceptabelt. Att man dessutom fortfarande förväntas göra detta arbete för lön som hånler åt en lämnar inga alternativ. Därför lämnar jag vården i Sverige.

I stället försöker man åtgärda gapet med dyra lösningar som till exempel att anlita bemanningsföretag, betala övertid, beordra in sjuksköterskor mot deras vilja, hyra in konsultföretag eller betala sommarbonusar. Desperata åtgärder som gör sjukvården till en osäker plats för alla. Vårdskador står nu för cirka 15 procent av vårdens kostnader.

Sjuksköterskor har med alla medel förmedlat situationens allvar. Makthavare svarar med ignorans. Likt ett pingisspel låter vårdsystemet ansvaret studsa runt i maktens korridorer.

Även om situationen inom vården förnekas av politiker talar statistiken sitt tydliga språk. Sjuksköterskor saknas i hela landet.

Om de redan existerade sjuksköterskor lämnar vården på grund av villkoren som råder, varför inbilla sig att de nya skulle stanna?

Sveriges sjuksköterskor kräver respekt, rimliga löner och mänskliga arbetsförhållanden. Det är nog nu. Rean på sjuksköterskor är definitivt slut.

På sjukan pratade jag en hel del med en fyraterminare  som var placerad på min avdelning och på vårdcentralen nu i veckan med en tvåterminare. Jätteduktiga tjejer båda två. Naturligtvis pratade vi bl.a. om lönen. De nya har som krav en lön på 25 000. Det är rimligt tycker jag. Det som inte är rimligt är att äldre erfarna inte klättrar på samma stege. Får nya en lön på 25 000 som ingångslön så måste naturligtvis alla få samma, plus extra för arbetade år och ev. specialitet. Jag är tyvärr övertygad om att vore det här en mansdominerad bransch så skulle det inte se ut så här.

Samma dag jag var på vårdcentralen, alltså i torsdags, så berättade tvåterminaren att det just den dagen hölls manifestation i stan om sjuksköterskelönerna. Jag hittade inte en stavelse om det i min lokalblaska, nätupplagan. Det kan ju ha funnits i pappersupplagan, men jag tvivlar. Det enda jag hörde om det var på nyheterna om .. tror ... Malmös manifestation. En liten blänkare bara. Tydligen hölls dessa manifestationer i hela landet, men medias intresse verkade oerhört svalt. Varför? Det här är en viktig fråga. För oss alla.
Lärarnas situation är liknande. De behöver också lön för det arbete de gör. Inte småsmulor. Det är också en viktig fråga. För oss alla. Den handlar om vår framtida generation och vårt framtida samhälle.

Nu är det Babel.