Jag har även försökt inleda lite samtal med de äldre herrarna här i "min" datorsal. Att vissa sitter och glor på en skärm och suckar djupt kan faktiskt ha fler förklaringar förstod jag. Alla verkar på något sätt vara involverade med dator, programmering och IT och har jobbat inom det. Så en av dem sitter och gör en databas, en annan håller på med ett matteprogram. De andra tre vet jag inte än, för följdfrågan från mig blev förstås om det var svårt med sådana jobb på arbetsmarknaden. Svaret blev, nja, men åldern var ett hinder. De är alltså i min ålder. När jag sedan sträckte på benen och gick ut i samlings/lunchrummet så blev jag sittande i säkert en timma i en intressant diskussion med en annan man. Om arbetsmarknadsproblemen, politiken osv. Vi var helt på samma våglängd och fick till en massa bra lösningar *ler*. Nej, det är inte bara män här, men de är i majoritet och oftast är det mer givande att prata med män än med kvinnor. Observera att jag skrev oftast, alltså inte alltid.
Nu sitter jag således på min plats här igen. Trodde de flesta skulle vara med på brännboll nu, men alla är kvar här i salen där jag sitter .Jag stoppade ner kameran i morse med tanken att eventuellt ta några bilder, ifall jag varit ensam. Nu blev det ju inte så. Jag skriver väl ett inlägg här på bloggen, tänkte jag då, om tankarna som ploppade upp i morse på bussen och så ritade jag först den här bilden som ska symbolisera dessa tankar. Sedan ska jag ta en promenad ner till stan. Inte handla för det ska jag göra ikväll, i samhället.
Det är naturligtvis inte lätt att förstå vad jag menar med en bild föreställande två kvinnor. På ett sätt har det lite med Fas3 och de ökande klyftorna att göra. På den buss jag åker med på morgon går det på en halvschaskig kvinna och jag blir lite arg på mig själv för de fördomar jag har långt där inne. Inte direkt att jag ser ner på sådana, men mot min vilja har jag nog ändå ett mindre trevligt förhållningssätt, bara i tanken, till typ hennes kaliber. Ungefär som att lite kunde hon väl ändå anstränga sig.
Om jag beskriver henne är hon rätt lång, smal, kanske i min ålder. Håret är gråspräckligt, långt och risigt. Inte alls smutsigt, men väldigt risigt. Byxorna som inte är de allra modernaste ( och det har ju inte jag heller) hänger på de smala benen och jackan som var någon kombination av väst och jacka har sett sina bästa dagar för decennier sedan. På fötterna slitna gympaskor. Hon verkar vara en glad personlighet, men när hon ler visar hon sina misskötta tänder som förstärker det här schaskiga intrycket.
Jag satt och tittade på henne och funderade ( som jag ofta gör ) över hennes livsituation, som jag naturligtvis inte vet ett skvatt om. Tänkte i banor, som hur långt är steget till att jag kanske också en dag ser ut som hon? Hur kan man förhindra och hur kan man förändra.? Jag tror ju inte att hon är stolt över sina fula tänder eller stolt över sitt risiga, gråa hår. Hon kanske tillhör en av alla de sjukskriva och arbetslösa, som ser sin situation som hopplös, men försöker vara glad ändå. I fantasin satt jag och funderade ut en förändring för henne och det här är lite av min akilleshäl ha,ha. Att slösa energi på meningslösa engagemang som inte rör mig i ryggen egentligen. Fast man vet ju aldrig vad mina tankar kan åstadkomma.
Troligtvis har hon inte ekonomi till mer än akut tandvård, kanske inte ens det. Men tänk vad hennes självkänsla skulle växa om hon orkade/ville/hade råd med en burk hårtoning och ett besök hos frissan för att klippa bort det risiga. Mer passande byxor som inte hänger som en säck, skulle göra underverk för hela uppenbarelsen och det kan ju vara så simpelt som ett par, gamla jeans av något slag. Köpta för en femtilapp på Myrorna. Men antagligen är det inte så enkelt. För då skulle hon väl göra något. Jag tror, utan att ha vetenskapligt belägg, att blir man nedvärderad en längre tid som tex arbetslösa och sjuka blir, så är det nog väldigt lätt för vissa att slutligen ge upp, samt att de måste prioritera viktigare saker typ mat och hyra, än hårtoning, passande byxor och hur de ser ut.
Just det här med tandvård vet jag är ett bekymmer för många som inte längre har en riktig inkomst och faktiskt också för unga som har svårt att få in en fot så att de överhuvudtaget får en chans att med egna medel kunna gå och få sina tänder omskötta regelbundet. Socialen betalar väl när de får ont, i övrigt får de fortsätta gå med tappade plomber och hål. Tills det börjar värka och då är det billigaste att dra ut tanden. Nu vet jag faktiskt inte riktigt om det verkligen är så, det kan ju hända att socialen betalar även för lagning, men jag är osäker efter vad man hört. Det ska väl till mycket för att man ens ska ha rätt till socialbidrag.
Ja mycket kan man bry sina hjärnceller med. Nu är det dags för ett toabesök och att hämta vatten till min flaska och kanske prata lite skit. Ni ser, snart är jag en sådan där jag också, som fördriver tiden här med att i över åtta timmar per dag prata strunt och oväsentligheter med folk som jag inte själv valt att umgås så mycket med. Min personlighet monteras ner bit för bit, dag för dag. Lite överdrivet, men i en förlängning skulle det säkert bli så och för väldigt många är det så. Nu är det bara tredje dagen än, men om tre månader skulle jag säkert vara sinnessjuk eller en sådan som staten vill ha. Medgörlig, snäll, tacksam utan att ifrågasätta något. Med grått, stripigt hår med säckiga byxor, för all tid går åt att förvaras här och ingen tid finns till extrainkomster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar