TIDIG PROMENIX, KOPPEL, UNGAS SJÄLVMORD

Morsning. Jag tog mig en tur innan frukost i morse, mellan nio och halv tio. Hade det inte varit så kallt så hade jag nog gått en halvtimma till. Jag vet inte om det är vädret som är lustigt eller om det är jag *ler*. Jag vill nog att det ska vara varmare och skönare än vad det är. Solen är väl rätt skön, men så fort man kommer in det minsta i skugga så är det kallt som sjutton. Fingrarna var iskalla när jag kom in.
I Stockholm snöade det visst, sa 08-ungen som ringde förut. Men i april får man väl räkna med aprilväder.

Få se om solen hänger kvar så länge tills den rundar hörnet här och letar sig in på min balkong vid tre- tiden. Igår försvann den ungefär då. Men jag var inte så ledsen för det, för hade annat att styra med. Jag skrev bla och tvättade handdukar och var ute i tvättstugan och tumlade dem och bar ut lite till till återvinningshuset och lagade för ovanlighetens skull mat ( torsk, palsternacka, morot, potatis, grädde och gräslök ). Sedan kom det folk i omgångar och hämtade saker. Nu är det bara skåpet kvar och en mindre tjocktv, men den bär jag nog vad det lider också ut till återvinningen. Sedan fick jag roliga privata sms, jag är bjuden på Schulmans föreställning i Stockholm om några veckor. Lite kul.

Jag vet inte om jag har nämnt det i bloggen ( tror det ) att jag gärna vill se den och att jag helst ville se den ihop med mina ungar och deras respektive. Jag tror den är väldigt igenkännande och kan ge en del insikter och leda till intressanta diskussionen med ungarna. Så jag försökte runt jul att hitta tider för alla och så vidare, den hade ju inte premiär förrän nu i mars så det fanns tid att planera. Sedan insåg jag att det aldrig skulle gå och att jag inte heller skulle ha råd att betala för alla som min tanke var. Såg för några dagar sedan att han nu ska ut med föreställningen i landet i höst så då började mina tankar på nytt.

Efter ovanstående bakgrund var det därför lite skoj att jag nu blir bjuden på den, fast utan alla ungar visserligen. Men man kan inte få allt. Nu blir det en mamma-dotter grej som jag ser fram emot.

Fick som sagt även en hel del skrivet igår också. Det känns bra. Jag börjar så sakta närma mig nutid i min arbetslöshetshistoria. Men det är lustigt så arg jag blir när jag skriver. Var sak för sig är ju numera bakom mig och glömt, men när jag får det på pränt och i en helhet så fattar jag inte varför jag inte satte ner foten direkt. Fast man gör väl inte det kanhända. Ändå tycker jag att jag kämpat för min rätt hela tiden, men jag har litat på myndigheter och inte alltid känt till fakta. Jag har inte glömt att jag lovat dra det sista märkliga agerandet från AF här på bloggen. Men jag ska avvakta ett tag till. Hur som helst så tänkte jag igår att jag kan inte avsluta boken förrän det liksom blir ett slut. Just nu är ju bollen hos AF och jag måste ju få med hur det hela utmynnar.

Tänkte sedan avsluta lördagen med att se på Svinalängorna på tv, som jag både läst och hört bra om. Men jag klarade inte av att se den. Dels som vanligt när det är svenskt, så gick allt i ultrarapid och dels fixar jag helt enkelt inte att se bråk och elände och speciellt inte när det är barn med i spelet. Det måste finnas något inom mig som triggas igång, något omedvetet, för jag har så långt jag kan minnas avskytt bråk och avskytt när någon trott sig stå över andra. Jag har minnen sedan lågstadiet när jag på olika vis provocerade och protesterade mot lärare som själva såg sig som stora auktoriteter som man skulle lyda. Själv betraktas jag kanske som ett mähä ( nej vars ) men jag skulle aldrig kunna säga till någon gör si eller gör så bara för att jag vill det och säger det. Tvärtom brukar jag säga gör det som känns bäst och gynnar dig bäst och inte skadar någon. Lite förenklat, för visst satte jag gränser när ungarna var små, men det var gränser som de kunde förstå och som jag också levde efter. 

Ja,ja, jag stängde av till slut och gick och lade mig och läste. Läste ut boken och släckte vid halv två i natt. Boken var också knepig *ler*. Därför kan man ju undra vem det egentligen är fel på. Fyra böcker har jag på mitt nattygsbord  ( nu tre).  Rosenbergs som jag nog inte kommer att läsa klart, Poelhos "Alef" som är bra, men kräver en viss sinnesstämning, Fredrik Lindströms noveller om rikiga människor som väl egentligen mest är en blaha bok om jag bara vill läsa något litet och lätt. Så jag började för några dagar sedan med Hans Koppels deckare " Kom ska vi tycka om varandra". 

Vid förrförra bokköpet köpte jag Koppels bok " Kommer aldrig mer igen". Första boken jag läste  av honom och tyckte att den var sådär. Alltså inte vidare bra egentligen, men man ville ändå veta fortsättningen, så under tiden man läser förs man vidare men när man läst ut boken tänker man.. jaha, en sådan historia skulle jag med kunna skriva, fast bättre. 

Samma känsla med den här jag läste ut i natt, men den var händelselös fast ändå inte, tills uppgörelsen i slutet. Läsaren anar hela tiden att älskaren är en psykopat, men man vet inte på vilket sätt han kommer att visa det, därför vill man vidare trots att det mest handlar om vardagliga oväsentligheter sida upp och sida ner fram till slutscenerna och även där kan man liksom räkna ut att det hela kommer att sluta lyckligt. Visst, man skulle kunna läsa de första och sista kapitlen *ler, men det vet man ju inte innan liksom. Nu är vi ju som alltid, så olika. Jag ser nu när jag ska länka att vissa tycker den är otroligt spännande, andra att den är mindre spännande osv.

Därför är det här med recensioner mer en vink än en rekommendation. Jag har läst recensioner och tänkt att det låter ju bra och sedan blivit grymt besviken som tex Mari Jungstedt och Läckberg, som fått så svallande kritik och som jag sedan tyckt varit rena skiten med ett skriftspråk som en tonårings. Medan Kepler och Mons Kallentoft och Robert Kviby som exempel befinner sig på en mycket högre nivå...enligt mig alltså. Ska jag tycka något  vettigt om Koppels bok som andra kan referera till, så är det korta kapitel vilket kan vara bra anser jag och man förs ständigt framåt i handlingen och man vill som sagt veta vad nästa steg ska bli eller som jag tänkte NÄR ska det hända något. Lättläst, drivande men inte speciellt spännande och förra boken var vid en jämförelse bättre. 

Detta om detta. Jag har en annan sak som jag har lust att dividera på bloggen, men det blir rörigt att ta det nu. Det handlar om sexarbetare och hur de ser på sin roll som sexsäljare och det mentala tillståndet. Funderingar som slog mig idag. Få se om jag tar mig tid att pränta ner ännu ett inägg senare. Inte säkert, men kanske.

Annars kan jag innan jag avslutar nämna det här med ungas självmord. Ni som följt mig kan inte ha undgått min frustration över hur det fenomenet ständigt ökar utan att det knappt debatterats eller undersökts. Som om man inte vill befatta sig med det. Kanske för att man innerst inne vet varför det ökar, att det till mångt och mycket handlar om tillståndet i samhället....att inte synas, inte bli bekräftad, att ständigt bli bedömd och jämförd, att inte ha någon att prata med. Dagens teknik gör att vissa desperata unga tar sin tillflykt till den, på ena eller andra sättet ( hänga ut andra eller visa sig själv ). MEN tekniken är inte orsaken, bara ett verktyg att lindra orsaken, på samma sätt som rakbladet, maten och sexet.

Jag välkomnar psykologen Åsa Landberg och barnombudsmannen Fredrik Malmbergs upprop i DN. Vi måste ta ungas självmord på allvar och undersöka orsaken. Det finns inte på min karta att unga människor i tonåren och strax över och faktiskt även under på allvar, riktigt allvar, verkligen VILL avsluta sitt korta liv. Jo, naturligtvis vill de, annars skulle de inte göra det. Men finge de hjälp i tid så skulle de inte längre vilja. De skulle kanhända till och med vara förvånade att de någonsin tänkt tankarna. Jag vet nämligen att de finns och som precis sagt dessa ord....Jag fattar inte nu att jag då osv. Vi kan inte längre fortsätta blunda och låtsas att vi inte ser eller förstår. Mer vuxna resurser i skolan kanske *ler*. Som jag förespråkar. Men som ingen vill lyssna på.

Jahapp, solen vinkar lite där uppifrån sin plats i universum. Osäkert om det blir någon solning på balkongen. I vilket fall ska jag iallafall först se reprisen av Skavlan nu 14.15. Bläppade lite mellan kanalerna i fredags i pausarna för såg ju Lets dance, men det blev ju bara halvdant om ens det, så nu ska jag se hela. Sedan får vi se vad som händer och sker.

Jag vandrar vidare.