ATT FYLLA ETT TOMT BLAD VAR INTE SÅ SVÅRT

Då sitter jag återigen och stirrrar på ett tomt, vitt blad och undrar vad jag ska fylla det med i kväll. Två saker har jag i tanken att dryfta, men det brukar ju bli en massa annat också. På ett sätt är det lika spännande, om man nu ska använda det ordet, att påbörja läsningen av vad någon annan skrivit som att börja skriva något själv. Man vet inte riktigt innan vad eller hur det kommer att bli.

Två besök stod på agendan idag iallafall. Gamla bekanta bägge två med olika vinklingar på besöken. Mycket trevligt att träffa båda. Ibland ( fast sällan ) kommer tanken till mig att jag väl snart borde börja tänka på refrängen i den här branchen. Men vad sjutton, tänker jag sedan. Varför skulle jag frivilligt avstå typ dagar som den idag och den igår? Åtminstone innan jag har ett alternativ, eller två, eller tre. Män tänker jag då förstås.

Att prata väder är väl relativt vanligt, så ock ibland i min oas händer det att väder är en del av samtalsämnena. Men jesus vilken bredd på ämnen som avhandlas under dessa lite speciella möten. Hur som helst, idag pratades det lite väder och längtan till vår. Efter "tumla runt i sängen"förehavandena så säger besöket något så fint som jag gärna delar med mig av. Jag hoppas  och tror inte att berörd person om han läser här har något emot det. - Nu har jag nog både vår och sommar i mitt hjärta, säger han med ett leende. För vissa skulle det kanske gå oförmärkt förbi, men för mig är det bland den finaste komplimang och bekräftelse jag kan få.

Kameran tog jag med idag igen, utifall. Men jag tog inte ens upp den ur väskan. Istället gjorde jag i mellantiden det jag skulle gjort i torsdags..städa. När jag sedan i kväll stod i hallen för att öppna dörren och gå hem föll min blick på massageunderläggen. Visst sjutton, jag skulle ha vikt underlägg också. Spela roll egentligen, det kan jag göra nästa vecka, men det är inget kul när man har en kund som står och klär av sig och jag ska hämta ett underlägg till bänken och jag måste börja riva i en stor rulle.

De här två grejerna jag hade i huvudet struntar jag i ikväll. Då kan det ju kanhända bli ett litet lagom inlägg *ler*. Jag har inte kollat mailen ännu, tänkte att jag bloggar först...efter det att jag sufat runt bland bloggar och nyhetssidor. Risk finns att jag på privata mailen har ett mail som kan få mitt goda humör i botten. Jag tog fasta på orden som kom till mig i skogen, att trampa upp egna spår och inte gå i redan befintliga. Följer jag sedan mina egna spår så går jag inte vilse. Så valde jag att tolka dem och så kändes också magkänslan. Fast följderna av det kan och blir troligtvis inte helt enkla. Nu var det ju inte så att det här beslutet togs utan vånda. Herregud vad jag svajat hit och dit och gör fortfarande, trots att det känns rätt. När jag satt och tömde blåsan i morse kom tvivlen igen. Men som så ofta förr kom trösten, hjälpen vad man nu vill kalla det, via tankarna. Visst är det medvetna tankar, men det medvetna måste ju födas någonstans ifrån och ibland förstår jag inte själv det som ploppar upp i skallen.

Det här förstod jag mycket väl. Kan regeringen gå emot ett riksdagsbeslut, så kan du gå emot ett regeringsbeslut. Det är liksom ingen mening som jag har värkt fram, eller funderat fram. Poff så satt den bara där och talade direkt till mig. Tvivlen försvann, jag spolade och gick och klistrade igen det kuvert som jag utan att jag egentligen tänkte, förberedde i natt. Det var bara som ett tvång efter det att jag stängt av datorn, borstat tänderna och skulle gå och lägga mig. Jag skrev några stolpar till ett mail också. Sedan sov jag ovanligt gott hela natten och efter kuvertklistring och utan tvivel så totade jag i morse ihop ett mail och klickade på sänd. Efter det har jag alltså inte varit inne på mailen.

Nu skriver jag bara runt omkring det hela för det är för tidigt att riskera att blotta sig i en offentlig blogg. Men enligt mig har någonting inte gått helt korrekt tillväga. Jag kan ha fel och har jag det, då är det något som är mycket, mycket fel och då ska jag berätta det.

Nu blev ju det här inlägget lika sjutton längre än jag trodde när jag var på väg att avsluta. Måste bara säga att jag såg "Min Sanning" igår med Pia Sundhage. Vilken fantastisk person och personlighet. Så äkta och så chosefri. Man blir helt enkelt glad när man lyssnar till henne. Jag kan omöjligt tänka mig att jag är ensam om att tycka det och jag tror faktiskt ( vill åtminstone tro ) att det är enkelheten de flesta människor trånar efter. Enkelt, äkta, lugnt, fridfullt och harmoniskt. Ändå är det i samhället idag en jakt utan dess like på makt, pengar, status, prylar etc.

Jag tyckte ju inte Skäringers program på Grötö var något vidare, men i kväll ska jag se det tänkte jag. Varför då undrar ni? För att Schulman är med så klart. Men ska jag hinna se det från start är det bäst att avsluta. Jag ska tvätta bort sminket och kolla mailen innan. Jordgubbar blir det ikväll istället för blåbär.