SLUMPEN eller ÖDET ?

Slumpen eller ödet? Flum eller intuition, eller är intuition flum?. Jag tänker och funderar på mycket, men när det gäller känslor och tankar som påverkar min kropp eller tanke, så funderar jag inte så mycket på varför. Känns det fel så är det fel helt enkelt och tvärtom. Fast visst, ibland vill man kanske veta varför man kände si eller så. Oftast får man aldrig något svar, men den här gången tror jag att jag fått det.

Nästa vecka skulle jag ha åkt ner till varmare breddgrader för att hälsa på bekanta 2-3 dagar, som hyr hus där nu några månader. Ni som läser mitt svammel regelbundet minns hur jag kände ett starkt obehag när jag efter inbjudan satt en natt och googlade på området. Jag förstod inte varför, för jag ville verkligen lämna det här gråkalla november och så skulle det även bli en utmaning att åka ensam. Jag trodde då att det berodde på trötthet och att jag inte var upplagd och mottaglig.

Några dagar, kanske en vecka senare kollade jag igen. Direkt kom obehaget och jag kände nästan en ledsenhet för att jag inte fattade. Små pittoreska byar som normalt tilltalar mig gav mig nästan panik. Gick in och kollade flygtider hos Ryan Air, det enda tänkbara för mig med tanke på närhet, kommunikation och pris. Bokade inget förstås. Samma dag, kan ha varit direkt efter klickade jag in på Aftonblaskan och möttes av stor svart rubrik att Ryan Air fick nödlanda. Inte förrän då egentligen började jag tveka. "Någon" försöker varna mig att åka. Det handlade inte om flygningen, för jag är inte alls rädd för att flyga. Det handlade om något som jag inte visste, men som jag kände att jag måste lita på. Förklarade läget för bekantingarna som tyckte jag kunde avvakta lite och se hur jag kände efter ett tag.

På något sätt hade jag det här hängande över mig hela tiden. Jag måste fatta ett beslut och varje gång jag tänkte på det kom obehaget och jag blev nästan på dåligt humör. Det var så frustrerande att något som normalt skulle gjort mig jätteglad fick mig att må dåligt. Kollade flygtiderna igen och hoppades nästan att det inte skulle finnas några tider. Men det fanns det och precis som sist, strax efter fanns rubriker att Ryan Air gjort något igen. Ytterligare en gång hände samma sak och då tackade jag nej bestämt och slutade fundera mer. Jag ska inte åka och orsaken får jag säkert aldrig veta. Punkt, slut.

Sedan blev det översvämning i det här området och då kunde jag inte låta bli att börja tänka på de fyra elementen. För något halvår sedan var det bränder där. Eld, luft, vatten...det var jord kvar. Men det blev liksom bara en snabb tanke för jag hade ingen känsla att det skulle bli jordbävning och jag hade ingen oro alls för bekantingarna. Tvärtom.
Nyligen drömde jag tydligt om siffran 15 och tolkade det som att den hängde ihop med en anhörig på andra sidan. En liten tanke fanns också att om jag skulle åkt så skulle jag gjort det den 14 eller 15:e.

Nu har jag fått ett livstecken från bekantingarna, att huset är toppen, utsikten fantastisk, att det är små slingrande vägar upp till byn de bor i, ibland med stup rakt ned. Bilden googlade jag fram och är inte ens från det området, men om det bara är hälften av vad som bilden föreställer så hade de aldrig fått sett mig i huset ( ifall jag åkt). Det är bara ett fåtal som vet hur otroligt höjdrädd jag är. På de bilder jag googlade fram fanns ju inga vägar, men jag förstår nu varför obehagskänslan var så påtaglig. Som ett exempel på rädslan kan jag nämna och tror att jag nämnt det förr faktiskt, att jag inte klarade att gå upp på vinden i huset ( familjetiden) med stege. När exet byggt en nerfälldbar trappa fixade jag det. Ett annat exempel är att jag försatte alla mina barn i fara då jag fick panik i bilen sittandes vid ratten och plötsligt låg i fel fil och inte hade annat val än att köra upp på en jättehög bro. Jag släppte ratten och blundade. Men lugnande ord från avkommorna (som säkert var panikslagna själva) och något kvarblivet sunt förnuft gjorde att jag klarade det.

Nu utsätter jag mig aldrig medvetet och frivilligt för höjder så det är inget problem i min vardag. Jag svarar bekantingarna att jag nu förstår orsaken till obehaget och nämner drömmen med siffran 15. Idag fanns ett svarsmail. Vägen till huset har nummer 15. Ödet eller slumpen?

Vad gäller tanken jag fick på de fyra elementen var den väl inte helt fel heller. Nu hade jag bara tänkt att lite kort nämna det här, men vad sjutton...jag kommer aldrig att lära mig att skriva kort. Jag kör dagen i ett nytt, separat inlägg.