Nu har jag inte skrivit sedan i fredags så ni kan ju bereda er på en roman *ler*. Nej vars, roman var kanske att ta i. Men för att då direkt komma in på villospår, så fick jag i veckan uppslag till en ny berättelse. Jag har en mapp på datorn med påbörjade historier som kan bli allt mellan noveller eller romaner. Hälften minst är nog bara att radera. Man kan inte skriva om allt som kommer i ens väg. För många år sedan vaknade jag med en mening ringandes i huvudet. Den passade inte in i mitt liv och jag hittade ingen tolkning till den, men jag skrev naturligtvis ner den. Jag har en liten anteckningsbok just till de enstaka meningar och enstaka ord eller bilder som då och då fladdrar förbi. Jag minns inte meningen ordagrant, men något med att : En advokat vaknar upp på sjukhuset.
Jag fick inte meningen ur huvudet på hela dagen, trots att jag skrivit ner den. Jag funderade på dess mening och fantiserade runt det hela och kom på att det vore en perfekt början på en roman ( eller novell). Jag har bland alla andra ideer, en tanke att någongång, när jag blir pensionär kanske, skriva klart alla påbörjade historier ( förutom de jag kastar) . Inte till långa romaner utan till noveller. Novellsamling helt enkelt. Iden i veckan kom efter att jag läst om en brand i lokaltidningen. Ja, man läser väl ofta om bränder, så varför just den här artikeln gav mig både uppslag och halva innehållet, vet jag inte.
Fast där ljög jag nog lite. Tror jag. För att då fortsätta vara ur spår, så har jag i helgen läst i den bok jag läser parallellt med Philblads bok "Drevet". En sådan bok som jag brukar kalla faktabok. Jag har läst om vårt sinne och vår fantasi bla. Herregud, det kan bli långt och invecklat inser jag. Kort så är vår fantasi en del av oss, en del av vårt inre. Uppslaget jag fick genom denna brand, kommer då, om man ska gå efter boken, ifrån mitt inre. Colin Nutley var med i tv-programmet "Sverige" igår och han liksom massor andra ( kanske de flesta) säger samma sak. Uppslag, ideer, inspiration kommer bla ifrån omgivningen. MEN och där kommer inte direkt Nutleys, men bokens tes in. (Fast Nutley sa också, att delar av honom och delar av hans engelska familj och hans uppväxt etc finns ofta med i hans verk.) Hur slutresultatet blir av dessa uppslag beror alltså på skaparens inre och skaparens egen ryggsäck, erfarenheter, önskningar mm.
Kanske fattar ni ingenting av vad jag svamlar om. Strunt samma. Jag såg reprisen igår på "30 grader i februari". En historia endast baserad på författarinnans (tror det är en kvinna ) fantasi. Eller? Ja, jag vet inte. Hur som helst var det oerhört deprimerande och typiskt svenskt. Jag fixar inte, som jag sagt tidigare, historier där det negativa genomsyrar allt och till och med introducerar hela serien. Säkert är det negativa och deprimerande specifikt för oss svenskar och det gör det faktiskt ännu mer jobbigt att se. Men frånsett innehållet, så kan jag inte annat än berömma skådespelarna. De framställer karaktärerna så himla suveränt. Fast det förvånar mig lite att så stora begåvningar tackat ja till det här. Jag kommer inte att ägna denna serie en enda tanke mer, men jag hoppas inte att det slutar så som man kan räkna ut och tro. Att strokemamman och Pongpom pappan finner varandra och att strokedotter och Pongpom finner varandra och tillsammans får de denna Happynessö eller vad den hette att blomstra. Och att underkuvna rullstolsmanshustrun hittar någon annan och lever upp, samtidigt som mannen får insikter och börjar fundera och att den ensamma katthussen finner en thaitjej som vill bort från sitt hemland. Om fortsättningen blir så här simpel som jag räknat upp, då måste både Bergkvist och Maria Lundkvist vara i ekonomiskt trångmål.
Nu har jag skrivit en massa strunt märker jag och jag kan välja att radera allt och börja om. Men varför då? Det finns säker en anledning till att det här präntades ner. Jag låter det vara och kör ett nytt inlägg separat. Men när jag nu ändå är inne på tv, så kan jag lika gärna delge min åsikt om sclagerspektaklet. Jag skrev inget förra veckan, för jag ansåg inte att det fanns mycket att skriva om och det finns det inte nu heller egentligen.
Min smak stämmer aldrig med andras smak. Det är bara så. Jag förstår inte alls hyllningen av Loreen förra veckan tex. Dansen hon körde med påminner om yoga och det har jag testat och insett att det är jag alldeles för rastlös för och det var lika jobbigt att se. Låten var så långt från min smak man kan komma. Sista plats hade jag placerat henne. Luggen gör ju inte saken bättre. Att inte se ögonen. Marie S var tio gånger bättre, trots utstyrseln. ( men läste sedan att låten var plagiat ). Flinks text var bra och även framförandet, men platsar det i ett sådant här sammanhang?
Igår gjorde jag som förra lördagen, för jag är ju nyfiken. Jag lyssnade igenom alla bidragen och väntade för att se vilka fem som gick vidare. Slog sedan över till åttan och något gammalt reprisavsnitt av Mord i Midsommer. Det lustiga och braiga är att jag inte hade sett varken förra lördagens eller gårdagens. Men igår då i sclager grejset röstades det helt enligt min smak. Det enda dåliga enligt mig är den metalliska versen på David Lindgrens låt. Början är ju så himla fin, sedan börjar det eka i skallen. Munter är suverän och låten bra. Topcats kan man tro är min grej ( och det är det) men här är det för mycket kan jag tycka. Di leva går bort helt, liksom Andreas Lundstedt. Inget fel alls på sjäva personerna, men bara för att jag fastnar i det gamla ibland, ska ju inte melodifestivalen göra det. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar