EN HIMLA MASSA BILDER

Jag tror att jag sagt det förr. Ibland känns det smått nervöst att klicka upp nytt inlägg och sitta med en helt tom vit sida framför sig. Inte nervös för att jag inte ska få ner något på sidan. Tvärtom. Utan hur jag ska  få med allt jag vill skriva utan att det blir för långt. Hur jag ska lägga upp det utan att röra ihop det och svamla extra mycket. Hur jag ska hålla huvudet i schack så inte en massa nya tankar ploppar upp under tiden jag skriver? Hur jag enkelt och smidigt ska hålla tråden och länka ihop bitarna. Nu är det ju inte krönikor, offentliga artiklar eller seriösa samhällsinlägg jag skriver här *ler*, så det blir ju alltid som det blir ändå utan nedkortningar, borttaganden, omformuleringar etc. Men ändå kommer den där känslan ibland av att prestera bra (långt ifrån alltid), oftast då jag har mycket i skallen som vill ut.

Just idag är det inte mycket som studsar runt i huvudet, tack och lov, vad gäller världs och samhällshändelser och dylikt. Det är mest mig själv jag är uppfylld av för stunden *ler*, vilket också är meningen nu några dagar. Men jag såg att Louise uppdaterat med några inlägg och det känner jag att jag vill notera här. Till skillnad från mig är det som vanligt genomtänkta rader hon präntat ner. Dels om det civila hatet ( mot sina medmänniskor) och dels om vår meningslösa politiska debatt. Jag är till största delen enig med hennes åsikter. ( här stannade jag upp och satt en stund och funderade på om det heter med eller i hennes åsikter. Det låter bäst med .. med).

Övergår då till mitt ego. En himla massa bilder ska ni få, igen. Inledningsbilden är en av dem jag knäppte igår. Jag hade sju i samma stil och med samma kläder, så var svårt att välja vilka jag skulle behålla. Att liksom lägga in sju bilder på nästan samma sak på hemsidan är inte så jättekul. Kjolen är privat, men används aldrig nu, sedan ena avkomman en gång för ett par år sedan påpekade att den var genomskinlig. Fick då iden igår, att kanske kan det bli något kul om jag tar en bild i motljus, så stoppade ner den i ryggsäcken ihop med de få, få kläder jag tog hem från ettan i veckan. En privat kavaj och hatt åkte ner också och skodonen är även de privata. 

Nu blev inte bilderna med kjolen så som jag hade hoppats och visualiserat. Men de får ändå duga. Kavajbilderna blev skit, de flesta. Tog 50 bilder, men då är det ju flera med samma kläder och jag tar de bästa från varje. Jag vet inte än hur många som blir kvar för har bara lagt in dem på datorn ännu och bara fixat de privata och de till dagens blogginlägg.  Ett tiotal har jag raderat direkt. Det är ju inte riktigt höst ännu med färgprakten jag vill ha, men jag ville passa på när både vädret och inspirationen var på topp. Det tråkiga är att jag gärna vill ha dem på hemsidan när det passar med årstiden, så de tidigare tagna innebilderna får väl vänta på sin tur, vilket innebär att de inte är alldeles dagsfärska när de sedan publiceras. Inget jag tror stör besökarna. Det är nog bara mig det stör.

Tur med vädret återigen. Igår sol och skönt. Idag regn och grått. Tog cykeln och cyklade mot det väderstreck jag inte utforskat ännu. Det sista, om man inte räknar nordost, sydväst osv. Det första var skogssjön där jag hann med årets sista bad, det andra längs med ett annat vatten och igår mot helt okänt mål. Det fjärde väderstrecket leder mot ett annat bostadsområde och den ena affären, så det är inte så intressant. 

Igår höll jag mig inom mitt bostadsområde, men följde en väg som jag hittade när jag var ute och gick i veckan. Kollade kartan på nätet och den såg ut att gå till några småsjöar eller tjärnar. Mycket hus och sommarstugor först, men när jag lämnat dem och cyklat en bra bit stannade jag och tog några kort.

Det syns inte här när jag har pallat upp kameran på pakethållaren på cykeln, men det ligger ett vattendrag bakom växtligheten.

Tog ett kort på vanligt vis för att det såg så fint ut och sådana här kort kan jag gå tillbaka till under vintern och titta på och minnas känslan av när jag tog det. Till och med lukten kan jag känna.  Kanske ha på bildskärmen för att hålla hoppet uppe, att det blir bättre. Varje år blir det ju bättre så fort vi kommit över nyår. Och januari övergått i februari som är så kort att det plötsligt är mars med takdropp, lite värmande sol och kanske tussilago och snödroppar. Men trots att jag vet det, så gör en sådan här bild ( eller badbild, eller solbild) att det känns bättre när snön vräker ner och det är tio minus ute. 

Exempel på när tankarna skiter i mig och går egna vägar, fick ni precis nu. Jag trodde nu att det skulle bli ensligare och ensligare så jag kunde stanna och fota i lugn och ro. Men precis när jag satt upp på cykeln igen kom en barnfamilj promenerandes. Javisst, fler hus dök upp.

Men när vägen började ändra karaktär var jag nästan säker på att jag snart skulle hitta ett bra ställe och kunna sätta igång. Jag trampade på och mådde oförskämt bra. Så ser det ut som att vägen tar slut, vilket den inte gjorde. Men mitt i ingenting ligger världens kåk och strax efter att jag cyklat förbi den sitter en mamma och pappa med sina två mindre ungar och äter lunch i en solig glänta i skogsbrynet. Så overkligt, som en saga nästan. Jag hälsar förstås och säger något glatt när jag cyklar förbi.

Så ändrar vägen karaktär igen. Det var skog överallt förut också, men nu är det ännu mer skog och jag blir plötsligt orolig för älg och lo och vildsvin och det ena med det andra. Det är skit att börja tänka på det, för istället för skönheten och lugnet så bultade hjärtat och jag såg och framförallt hörde djur överallt. Några småsjöar såg jag aldrig, det var bara skog, skog, skog och stigen blev smalare och smalare. Jag stannade slutligen för att knäppa korten snabbt innan älgen kom.

Men när jag väl kom igång med fotandet så blev jag helt uppfylld av det och skogen ger ju faktiskt ett slags lugn, så jag knäppte mina bilder, bytte kläder, hittade på poser och jag var helt säker på att ingen människa skulle dyka upp så här mitt inne i skogen och kom det något djur så fick jag väl prata med det.  En och en halv timma ungefär höll jag på. Jag drog med cykeln överallt i snåren på jakt efter bra ställe att fota på. Kameran satt ju på pakethållaren. Hittade en stor sten där jag höll på länge med att få till ett kort där jag står på stenen. Jag lyckades till slut innan självutlösaren tog kortet. En massa kort innan det förstås, på mig och stenen och några går att använda. Jag ska lägga in då och då lite kort från den här turen på bloggen. Såg idag att många kort är med bar underdel. Inget som var tänkt från början, men en av trasorna åkte hela tiden upp och när jag sparng fram och tillbaka mellan kamera och posen så tänkte jag inte på det. Alla kläderna från ettan, tre plus höfthållare, är sådana som jag aldrig använder i praktiken, alltså vid besök.

Den enda rekvisita jag hade med var äpple, hatt och solglasögon. Blev en pinne också som jag hittade i skogen. När jag var klar och fått på mig mina vanliga kläder och höll på att packa ner de andra i ryggsäcken så hör jag motorljud. Det blir starkare och starkare. Inte kommer det väl en bil här? tänkte jag och drar ner cykeln till stigen och precis då dyker bilen upp, så jag drar in cykeln igen i skogen. Jag hade ju hållit till i närheten av stigen så hade bilen kommit tidigare hade de sett mig i full action. Jag tycker det är lite märkligt och naturligtvis turligt att jag precis var klar. Troligtvis finns det sommarstugor längre in i skogen. Jag satte mig på en sten och åt upp äpplet innan jag cyklade hemåt igen.

Medan potatisen kokade lade jag grunden på ytterligare en tavla. Har alltså två pågående nu som jag hoppas bli klar med i veckan. Den ena är till rummet över soffan och den andra till sovrummet över sängen. 

Åt och läste medan det torkade. Har en så kallad faktabok på soffbordet och Guillo på sängbordet. Låg länge och läste inatt, så har lämnat IB affären nu. Längtar efter att få börja med en helt fantasiskriven deckare snart, som förhoppningsvis inte sätter igång en massa tankar. Visste ni att regeringen innan rättegången hade bestämt strafftiden till ett år? ( det har aldrig varken förr eller senare förekommit att en regering lagt sig i det juridiska innan någon blivit dömd).  Och att Palme ljög sig blå. Visst kan Guillo fara med osanningar, men varför och till vilken nytta i just denna sak? Det förekommer lögner, hyckleri och faan vet allt, idag, men det förekom även då på 70-talet och har nog alltid förekommit bland maktmänniskor. Har man makt kan man dementera, ljuga mm och folk tror på det. Jag har ju boken om Palme så ska kolla vad som står där om just IB-affären. Inte länge sedan jag läste den, men man glömmer. 

Som parentes kan jag nämna att jag härom natten i en dröm fick ett nytt uppslag till bok. För många år sedan kom ju en hel barnbok till mig, som jag har slutet kvar på. Nu såg jag tydligt igen både titeln och omslaget och handlingen på en bok. Titeln var Pojken och handlingen var min fars liv och uppväxt. Jag har förstås skrivit ner drömmen, men en sådan bok kräver omfattande resarch och den tiden vet jag inte när den ska komma. Men jag kan inte heller nonchalera det hela. Det har såtts ett frö kan man säga, sedan får jag se hur många år det tar innan fröet börjar växa. 

En sista bild. Återigen har gurkan frusit. Hur svår kan det vara att få till rätt temperatur för ett kylskåp? Varenda hylla i kylen har olika temperatur verkar det som. Är just gurkor extra känsliga? Jag vill inte ha halvljummen mjölk och normal gurka, men inte heller kall mjölk och frusen gurka.  

Nu ska jag fixa dagens middag. Ja, alla mina dagar innehåller ju inte lagad mat, som ni säkert vet vid det här laget. Men suget efter stekt potatis kommer och går. Nu var jag för ett par veckor sedan så himla sugen på stekt potatis och jag fattar egentligen inte varför, då det aldrig varit något speciellt för mig. Men då blev det ju råstekt potatis, som faktiskt inte är riktigt samma sak, så suget har hållit sig kvar. Nu tycker inte jag att jag kan eller ska eller vill äta potatis varje vecka. Men kunde inte låta bli att inhandla några knölar till denna helg också, så kokt potatis igår och stekt idag äntligen. Med stekta ägg med rinnande gula. Något annat jag just nu har mani på är inlagda rödbetor som jag vräker i mig direkt ur burken. Är det järn eller vad är det kroppen skriker efter? Strunt samma, jag lyssnar på kroppen och äter. Hur knäppt det än är.

Målar sedan lite, innan tv-n ikväll. Moreus med gäster får underhålla mig som vanligt de senaste söndagarna. Han är väl för go? *ler*. Och i morgon en dag utan ett endaste måste. Jag kan måla hela natten om jag vill, eller läsa, eller skriva, eller se på tv och sova halva dagen i morgon. Om jag vill alltså.