DEN BISTRA BAKSIDAN

Hämtade ut korsetten på vägen till ettan idag. Hade även slängt ned kameran i väskan, just med tanke att ev fota mig i den. Så här framifrån ser den inte så pjåkig ut alls. Men det var ett styr att få på sig den. Inte det minsta elastiskt och ett evinnerligt knåpande med dessa små hakar, öglor eller vad det kallas. Samtidigt som jag försökte haka i dem så försökte jag också att klämma in magen. När alla var knäppta fick jag i stort sett hålla andan *ler*. 

Trots att det här ska vara min storlek så verkar det ändå som att den är två nummer för liten. Om jag minskar en decimeter runt magen, så kanske den skulle sitta bra och kännas bekväm. Nu tänker jag inte göra det. Fast skedde det utan ansträngning så skulle jag förstås inte vara ledsen för det. Det blir således att returnera den. Var inne och kollade nu om de hade den i en större storlek, men det fanns inte. Lyssnar man på de som är mer korsettvana, så ska en korsett tydligen snöras åt och sitta tight. Nu är det inte så lätt att snöra åt på sig själv i ryggen och jag vill dessutom ha rörelsevidd i mina kläder oavsett vilka kläder det är. Men lite synd är det, när man äntligen hittat något som är nästan precis så som man vill ha det. 

Från det ena till det andra, så är det alltid så himla skönt att stiga in i oasen när man varit ifrån den ett tag. När den dagen kommer, för någon gång gör den ju det, då jag måste säga upp den, så blir det med stor sorg och saknad. Bäst att tillägga att det inte alls är aktuellt inom den närmaste tiden, året, åren. Det blir när den inte längre, utan besvär betalar sig självt. Än så länge är det inga problem och den här veckan ser ut att arta sig till en helt normal vecka den också, vad gäller hobbyn. Jag ska inte ropa hej ännu, men som läget är nu iallafall. Lagom blandning mellan kända och nya och olika inriktningar på mötena. 

Gör ett nytt hopp. Nu till löpsedlarna idag som jag upplever som lätt obehagliga. Jag skulle önska att man inte lät en man som besitter så mörka och onda krafter,  få förekomma på löpsedlar och blaskornas framsidor. Han är ingen huvudperson, ingen som ska visas upp. Tvärtom. Gärningen är ofattbar för "vanligt" folk och den ska debatteras och pratas om och tas lärdom av med mera. Men en psykiskt störd person, som han väl ändå måste vara, en som själv tror sig vara någon messias som ska rädda världen, ska inte ha den uppmärksamheten helt enkelt. Det är ju att gå hans väg, att gå honom till mötes. 

Dessutom, hur känns det för anhöriga att överallt mötas av sin dotters, son, syster eller brors mördares sjuka leende? (Nu vet jag visserligen inte hur löpsedlarna är i Norge). Jag tror också att det kan få hatet att frodas och hat är även det en slags ondska, som inte är till hjälp för någon. Det kan låta lustigt för somliga, men jag står fortfarande fast vid min åsikt att straff i bemärkelsen att få känna av att man gjort fel genom tex några år på kåken, eller straffarbete, eller en avhuggen arm, eller att sota med sitt liv inte gagnar någon/något. Däremot att genom hjälp och stöd försöka få personen att se och förstå konsekvensen av sitt handlande. Men i vissa fall och synnerhet i detta där förövaren troligtvis inte är mottaglig för något annat än sin egen sjuka fantasi, så finns inget annat än att förhindra ett upprepande. Det vill säga hålla personen borta från allmänheten och det betyder inte att man måste göra det burdust eller elakt. Ingen kan ta ifrån mig den tron än att alla som föds till den här jorden, föds med goda avsikter. Sedan går något snett på vägen. Frågan är om vi någonsin får veta vad som gick snett i det här fallet.