SVAMMEL ÄNDA NER I DIKET ( långt )

Lika bra att varna med en gång. Det här inlägget kan bli hur svamligt, hur osammanhängande, hur långt eller kort som helst. Jag är på något konstigt humör idag. Om jag inte vore så rastlös på samma gång som jag hittar på alla möjliga lustiga onödiga saker att göra, samtidigt som jag i huvudet har en plan på vad jag SKA  göra.... så skulle jag ställa mig vid staffliet eller sätta mig vid skrivdatorn. Jag är medveten om att min person som kontrollmänniska vissa gånger står i vägen för min kreativitet. Det är bara så och jag lär nog inte kunna ändra helt på det i det här livet. Fast många inre sk måsten har jag jobbat bort genom åren, men  en del rester finns kvar. Till och med sista intervjuaren sa mitt i mitt babblande...- Du verkar vara en kontrollmänniska.  Jaha, tycker du det? tänkte jag.

Ibland blir jag avundsjuk på folk som bara kan släppa på allt och göra det som just då, just den sekunden pockar på att vilja göras. Jag kan göra det, men då måste jag bestämma innan att i morgon eller då eller då ska jag bara vara och bara göra det som jag känner för. Säkert svårt för er som inte är som jag att förstå *ler*. Men skulle någon tex ringa idag och vilja göra något ( nu är den risken minimal, men om) så skulle jag inom mig bli snudd på irriterad och nästan tolka det som tjat. Jag som "måste" göra det och det. Saker som jag typ idag ändå inte lär hinna göra, eftersom jag mot min vilja trotsar min inre domare. Jag ser det som ett friskhetstecken att jag gör det, men de så kallade måstena piskar mig ju hela tiden i baken. Hade jag däremot bestämt att idag får det bli som det blir, så hade jag blivit glad (beroende på vem som ringde) över samtalet och gärna hittat på något. 

Man kan säga att jag är spontan när jag bestämt innan att jag kan vara det. Hur spontant nu det är ha,ha. Jodå, är jag mentalt inställd på det, tex ihop med kunder eller när jag är med ungarna, eller i umgänge med annat folk, så är det nema problema. Jaha. Så skönt att sätta ord på dagens beteende *ler*

Dagens översta bild är från veckans fotande. Jag kom bara med i vänstra hörnet på just den här. Men när jag tog bort det högra tomrummet så får den duga. Mest för att vinkeln trollar bort den värsta magen. Så ska man egentligen inte skriva, men det är ju sant. De andra bilderna ligger och väntar på att bli omhändertagna. När det blir, vet jag inte. Jag har photoshop uppe nu, men jag vill så mycket annat. Om ni undrar vilken kamera jag använder, så är svaret min gamla vanliga. Den nya ligger och samlar damm. Den är alldeles för omständig, men behändig att ta med bland "vanligt" folk. 

Dagen blev inte som den var planerad från början och det skulle jag kunna skriva en roman om. Men det ska jag inte. Sensmoralen är iallafall att man ska inte vara nyfiken och inte snäll och inte frångå sin intuition. Det sista står jag fast vid, men det andra måste man våga om livet inte ska bli alltför trist och då får man helt enkelt vara beredd att ta smällarna när de kommer. Jag är ständigt beredd *ler*. Och smällarna är inte många.  Men jag tyckte synd om den  trevliga kända killen/kunden som sms-ade tidigt, tidigt. Jag vaknade av pipet från köket. Han var i mina trakter och undrade om jag möjligtvis hade något återbud idag. Då hade jag ju redan ställt om sinnet och hade massor av saker jag tänkte göra. Det fanns bara inte att jag skulle fixa till mig och bege mig till oasen bara för att någon så gärna ville träffa mig. När jag inte var mentalt inställd. Jag funkar inte så. Fast jag vet att många, kanske de flesta eskorter bedriver sin sysselsättning just så.

Efter några sms fram och tillbaka ( gud så jobbigt det är med lång sms konversation) så löste det sig bra ändå och han har nu en tid bokad. Med gott samvete kunde jag ta tag i mina göromål. Göromål som jag då inte börjat med ännu. Det blir lite oroligt i magen eller hjärtat , eller skallen, eller vart det nu är, när jag tittar i min kalender och då har jag ännu inte planerat något som har med flytten att göra och jag försöker undvika nu att planera hobbykunder för långt i förväg. Vecka 29 som först är det ganska tomt och där skrev jag lite lätt med blyerts i våras... ev ledig hela veckan. Alltså innan jag fick lägenheten. Nu har jag tagit bort helt tanken på någon sommarledighet. Men det skulle ju vara helt ljuvligt om jag i okt, nov kunde åka iväg till solen en vecka. Helst i sällskap med något trevligt sällskap. Men det hänger ju på ekonomi, jobbsökande och att hitta rätt sällskap, så det lär nog bara bli en dröm.

Det här med full kalender, fast helt full är den ju inte, satt jag och tänkte på förut. Trots görandelista och kom ihåg lista så mal det ju på i huvudkontoret ständigt. Det finns liksom inget slut känns det som just nu. För varje sak jag stryker så kommer en ny eller två och tanken på att få skrivprojektet det pågående klart innan sommaren har ju redan falerat. Mindes också att det är ytterligare en sak som ska vara klart innan Julis utgång. En sak ni så småningom kommer att få veta, om det blir som det är tänkt. Där är jag bara en liten, liten kugge i något större. När jag satt och funderade på mänskligheten och krav  och mål och det ena med det andra, så såg jag framför mig hur vi ständigt och hela tiden strävar efter något. När vi väl fått det vi strävat efter så är vi på väg mot något nytt.

Helt onödigt och i stället för att ta tag i det jag tänkt så sitter jag och ritar på paint. Kan inte få det klart där så för över till photoshop och så går tiden och så fixar jag bilden till idag också samtidigt ( den jag fotade i veckan ). Så bara finns ännu en ide i skallen på vad jag kan göra till morgondagens inlägg och så börjar jag söka bilder till det. Men så tar jag mig samman en stund. Det är inte säkert det blir något inlägg alls här imorgon. Hur många sitter vid datorn midsommarafton? Jo, en del naturligtvis. Jag har inget inplanerat som har med högtiden att göra. Däremot, beroende på vädret, så kommer jag att sitta vid skrivdatorn. Om jag kan uppbåda den diciplinen *ler*. Men jag "måste", för när sommaren återkommer, vilket jag är övertygad om att den gör, då lär jag inte sitta inne.

Människor är ju intressant och det har så långt jag kan minnas intresserat mig. Därför såg jag Fredrik Lindströms program i veckan "Vad är en människa". Jag tror det är en repris faktiskt. Allt är repris ta mig sjutton. Men jag hade inte sett det iallafall. Det är i flera avsnitt, men det här kom direkt efter att jag tittat på programmet om Rapports nyhetsankare Ulla-Carin Lindquist  som avled i ALS. Ett program som gjorde mig låg, så det här med Fredrik Lindström var som uppåttjack. Just i det här programmet hade han religionsforskaren Christer Hedin som gäst och de filosoferar om bla det här att aldrig bli nöjd. Andra saker de spekulerar runt är våra  fria val, som inte är så fria om vi inte har kompetensen i det vi ska välja. Mänskliga rättigheter var en annan sak. In och lyssna ni som tycker sånt är kul. Det ligger kvar till 31 aug. 

Nu har jag tagit en paus och pratat i telefon med en unge. Det är underbart med barn och trots att jag vet och även försöker leva efter det, att man inte ska ödsla energi på att oroa sig över något man inte vet om det ens inträffar, så mal mantrat i bakhuvudet.... måtte det gå bra, måtte det gå bra. Och jag vet ju att det går bra. Inte för orons skull *ler*, utan för att jag helt enkelt ville, så öppnade jag sista julölen och tog med hit till datorn nu. Tyckte att ni skulle ha ett kort på det så har styrt med det också innan jag nu fortsätter. Riktigt gott var det faktiskt. Känns ju också helt okej att inte ha någon julöl kvar när det nu snart är midsommar. Enda helgen på året som är något att fira. Om man nu vill fira. 

Det här blir ju som vanligt långt. Därför ska jag inte dra mina tankar om det här med traditioner och hur det åtminstone för mig ändrats genom åren och utifrån den fas man för tillfället befinner sig i. 

Igår var jag glad och tacksam att jag slapp gå ut i skyfallet. Idag vill jag vandra i ett regn. Eftersom det blev ändrat i planeringen så tvättade jag inte håret i morse. ( nej jag ska inte tvätta håret i regnet *ler* ).  Men nu sitter jag med, enligt mig, skitigt hår uppsatt med en stor klämma, osminkad och oduschad. Så det skulle kännas så himla befriande och skönt att bara gå planlöst medan regnet öste ner över mig och sköljde bort allt jag inte behöver gå och bära på. Tvivel, oro, stress, press. En reningsprocess kan man säga. Och sedan ställa sig i en varm duch, ta på rena kläder, äta blomkål med ostsås och sedan ( beroende på vad tv-n har att erbjuda) plocka fram färger och penslar och låta det som framträder framträda och låta det ta den tid det tar.

Nu störs ju det lite av min tanke att direkt i morgon bitti sätta mig vid skrivdatorn. Målar jag till fyra i natt så blir ju i morgonbitti inte förrän kanske vid två i morgon. Fattar ni? Det jag vill sabbar annat jag också vill. Hur komplicerad kan man bli? 

Jag ska alldeles snart avsluta för idag. Fast jag skulle kunna skriva hela natten. Kanske borde jag sätta mig vid köksbordet och skrivdatorn nu istället. Men det har jag inte ro med, för det är jag inte mentalt inställd på. Dessutom måste jag duscha och tvätta håret *ler* och koka blomkålen så den inte ruttnar bort. Och få fart på kroppen och ämnesomsättningen och förbränningen. Det är ta mig sjutton inte lätt att leva ha,ha, med alla dessa mer eller mindre pådyvlade krav. Som tyvärr snart blir ens egna krav. Lite allvar där. 

Eftersom den enda röda tråden i det här inlägget är instabilitet, nästan iallafall, och tankar hit och funderingar dit och svammel ända ner i diket, så varför inte fortsätta till slutet på det temat. Jag har läst ut Unni Drougges bok "Bluffen" nu. Den kan jag rekommendera till vem som helst faktiskt. Lättläst, kul, spännande intrig med kända personer som GW Persson och Guillo bla och Unni själv i tredje person. Bara det att låta sig själv som författare vara en av huvudrollerna, som om någon annan berättade om mig själv, är lite intressant. Helt klart läsvärd. Personen Drougge som jag sett henne i media tilltalar mig inte nämnvärt, men som författare gillar jag henne. 

Vilken bok ska jag nu ta mig an, tänkte jag förstås. Ni som läser vet att när man avslutat en bra bok, så känns det nästan lite som sorg när sista bladet är läst. Jag har ju några stycken kvar att välja bland, men de börjar sina nu. Jag har en ny lista vid datorn som tur är och jag har en längtan igen efter mera svårlästa faktaböcker. Nu har jag ingen sådan bland de olästa, men två stycken verklighetsbaserade berättelser, så jag valde mellan "Keit och jag" och "Blondie".

Blondie  fick jag nys om på nätet. Många som blivit berörda av att ha läst den. Nu kan jag bli både lätt deprimerad, frustrerad, arg och känna maktlöshet vid vissa självbiografiska böcker. Hur jag ställer mig till denna vet jag inte, men jag ska ge den en chans. Jag tror, men fråga mig inte varför, att det är den här historien som just nu filmatiseras och där Carolina Gynning har en av rollerna. Kanske till och med huvudrollen Blondie. Det här är något som finns i mitt huvud bara och som inte alls behöver vara sant. Det som är sant är att Gynning spelar med i en film, men vad den filmen handlar om vet jag inte. Jag bara tror att det handlar om den här boken. Jag gillar Gynning och därför lade jag Blondie på nattygsbordet.

När jag skulle ha en bild på boken, för att slippa ta en själv, så fann jag förstås på ytterligare en bok på Ad Libris som verkade intressant och som jag nu lagt till på min lista. Empatins tidsålder. Ja, innan jag läste om den, så trodde jag den handlade om det jag själv bluddrar om då och då. Att vi går mot ett öppnare, mer tillåtande samhälle..mot empatins tidålder. Boken handlar istället om djur och vår likhet med dem. Lika intressant anser jag.

" På senare tid har antropologer, psykologer, ­biologer och neuroforskare kommit fram till att samarbets­förmåga, rättvisekänsla och fredlighet är grundläggande delar av vår mänskliga­ natur - även om potentialen för våld och ­aggression också ryms där. Och denna "mänskliga natur" är dessutom en natur som vi delvis har gemensam med många andra djur, som ­delfiner, ­elefanter, katter, möss och apor."

Solen skiner så glatt in genom mitt fönster just i denna stund, vilket naturligtvis gör mig glad å alla midsommarfirandes vägnar och jag hoppas av hela mitt hjärta att den gör det även i morgon i hela landet, då de flesta sitter bänkade för att inmundiga den tradionella midsommarmaten. Mest av allt hoppas jag den visar sig då (kanske ) majoriteten av vårt lands minderåriga är i färd med att hoppa kråka runt en stång. Men min önskan att som Pugh sjunger, vandra i ett regn, verkar bara bli en önskan. Lite nostalgivarning. Efter den här julölen och en handfull torrostade jordnötter skulle jag inte ha något emot att just nu  tillsammans med Pugh  ( som han var då )  vandra i ett regn.