SKÖNA SÖNDAG

Söndagkväll. Förhoppningsvis hinner jag blogga innan det är något för mig att se på tv. Brukar se "det blir bättre" på trean kl.21.00.  Ett program som jag trodde när det startade, inte skulle hålla den kvalite som jag nu anser det gör. Annars är jag nu nysolad, nyduschad och nyinsmord. Borde väl egentligen också vara nyäten, men jag är inte sugen på något och är absolut inte hungrig. Har kokt svensk färskpotatis i kylen, som tanken var att jag skulle steka upp ihop med några ägg. Tar det imorgon istället.

Helgens storm ser ut att ha bedarrat nu. Nja...jag överdriver väl lite, men åtminstone här hos mig har det blåst både igår och idag. Jag skulle kunna resumera min helg endast med två bilder om jag ville. Nu vill jag inte det eftersom jag även älskar ord.

Igår lovades det sol och undergång. Ingenting slog in, vilket gör att jag för femtioelfte gången kan konstatera att man inte kan lita på någon. När jag blickade upp mot den molntäta himlen var jag glad att jag iallafall hann få några timmars sol på fredagen, trots att jag då stundtals låg och frös fastän solen sken. Det blåste då också och var inte särdeles varmt i luften.

 Jag var ju inställd på att sola och hoppet åkte jojo igen. I ena stunden sken solen för att sekunden senare vara mörkt som om en rullgardin drogs ned. Varje gång jag stack ut näsan på balkongen så frös jag, så till slut bestämde jag mig för att helt enkelt radera sola från huvudet. Jag satte mig i soffan och skrev istället. Inte på skrivprojektet som jag kanske borde, utan för hand det som kom till mig. Sedan lade jag mig ner i soffan och läste, vilket naturligtvis resulterade i att ögonen åkte igen. Blåste fortfarande när jag vaknade, så någon cykeltur för att bara snicksnacka kände jag inte alls för. Men för att döva samvetet lite och för att få igång kroppen så tog jag en promenad. Postade myndighetsbrevet samtidigt så jag slapp ha det liggandes på köksbordet. Sedan blev det färskpotatis, sill, gräslök och vatten framför tv-n. Vilken skillnad på den här potatisen mot den första jag köpte som  inte var svensk. Ännu mer skillnad skulle det förstås varit om jag grävt upp den från eget land.

Idag skulle det enligt prognoser jag tagit del av, vara sol på morgon/förmiddag för att sedan mulna på framåt dagen. Jag brukar normalt inte bry mig om väderprognoser, men så sa de på tv-n och just nu vill jag bara ha sol. Helst när jag är ledig och kan nyttja den. När vi passerat midsommar har sinnet säkert lugnat sig. Det brukar vara så. Men när jag efter frukost och en rätt snabb datorkoll gick ut på balkongen, var det molnfri himmel. Bäst att snabba på tänkte jag och låtsades inte se dammsugaren som jag tog fram igår kväll för att ev använda idag. Jag tog min filt, kudde, bok, vattenflaska och kamera och bredde ut mig på min vanliga plats. Där låg jag sedan i blåsten, men med molnfri himmel i tre timmar. Från 13-16.00. Så himla skönt, men utan blåsten, som var varm, hade jag kanske inte klarat så länge utan bad.

Efter ett tag fick sällskap av ett gäng med tre söta flickor och två lika söta pojkar, mellan 6-8 år. Jag låg på rygg och hörde bakom huvudet ett väldigt fnitter och mellan fnitterattackerna stöttes det ut meningar på ett för mig oförståeligt språk. Jag förstod inte vad de sa, men jag förstod ju att de pratade om mig. Så försvann de, för att plötsligt vara där igen. Så hör jag ett långdraget heeej. Jag bryr mig inte då jag inte vet om det är riktat till mig. Strax kommer uursäääkta. Då öppnar jag ena ögat och ser dem stå vid filten. Vad gör du? säger den ena tjejen. Jag solar, säger jag. Men pojkarna ser dig, säger hon då. Vilka pojkar? kontrar jag och sätter mig upp för att se mig omkring. De där, säger hon och pekar mot en altan hundra meter bort minst, där några äldre utländska män sitter. De får titta, säger jag.

Så försvinner de igen. När jag bestämt mig för att gå hem och har tagit på mig klänningen kommer de tillbaka. Bara tjejerna nu. Får vi sola med dig? säger den ena. Men nu ska jag ju gå hem, svarar jag och ser besvikelsen i deras ögon. Kan vi bara få sitta på filten? säger en av de andra då. Visst, kontrar jag som ju egentligen har all tid i världen just då. Så där sitter vi en liten stund och pratar och jag låter tjejerna föra samtalet. Mellan de svenska meningarna till mig pratar de sitt eget språk med varandra. Ungefär som om de bestämmer med varandra vad de ska säga. Så kommer tydligen någon bekant cyklandes förbi och då reser de sig allihop och ropar på honom. Då tar jag tillfället i akt att resa mig också och vika ihop filten.

Jag har ju bara en klänning över bikinin, vilket får ena tjejen att undra om jag inte ska ta på mig byxor också. Det låter kanske knas att berätta om det här, men för mig är alla möten och speciellt med barn så väldigt värdefulla. Det här speciellt, då det är unga flickor, barn, med en helt annan uppfostran än svenska flickor. Nu var de här så väldigt unga, men jag försökte föra in mitt svar på att vi alla är olika, att det finns olika kulturer, olika sätt att se på saker. Att det för mig och för många här i Sverige är naturligt att gå med bara ben. Som så många gånger förr blev jag varse att man inte ska underskatta barn. De här 7-8 åriga flickorna började prata om muslimsk sed och så slutligen fråga mig vad jag var. Nu vet jag knappt själv vad jag är *ler*, men för att underlätta för dem så sa jag att jag var kristen. Det godtogs och sedan sa vi hej då och jag önskade dem en fortsatt kul dag.

Jag hann inte skriva klart. Nu är det paus i programmet och jag fortsätter med slutet på inlägget. En bild efter duschen.

Och en bild på melonen jag köpte. Vilket skit va. Jag var så säker på att det var samma som den första som var så himmelskt god. Det var samma. Samma sort och samma storlek. Ändå blev det så fel. Den här var grön och ganska hård och inte alls lika god. Jag kastade hela för jag blev så besviken.

Nu ska jag se klart programmet och sedan kolla mailen.