måndag, maj 16, 2011

HEMMA FRÅN HUVUDSTADEN

En bukett liljekonvaljer kan väl vara trevligt att börja veckans bloggande med. De här hade 08-ungen hittat. Jag tror det också är tidigt. De brukar väl blomma lagom till mors dag, som är om två veckor.

Jag återkom till mitt kära hemman strax efter midnatt i natt. Jag sov inget på bussen hem. Satt och var nervös och önskade för mig själv att vi skulle ankomma min stad tidigare än beräknat så jag skulle hinna med sista bussen hit. Skulle vara skönt att slippa ta taxi. Chauffören anammade mina tankar ( eller hur det nu gick till ) och drog på i slutet. Någon mil innan min stad greppar han mikrofon och meddelar oss få som är kvar på bussen att vi ligger före i tidschemat och ankommer tio minuter före utsatt tid. Jag lovar att min mun då gick från öra till öra och jag gjorde till och med tummen upp för mig själv där jag satt, men hoppades på att han såg det i backspegeln.

Trött när jag kom hem, så när jag packat upp det lilla jag hade med och gjort kvällstoalett ( det låter väl fint) så hann jag knappt krypa ner under täcket så sov jag. Sov i ett streck till kvart över tio idag. Då var det gött vill jag lova, att bänka sig här vid datorn med kaffe och frukost, medan det mörknade på ute och slutligen höra regnet smattra mot rutan. Fast just nu i skrivande stund, skiner solen.

Igår vaknade jag i 08-tösens soffa efter en kväll med mat,dryck och umgänge. Faktiskt slog vi på tv-n för att se röstningen i Melodischlagertvävlingen och det var rätt spännande. Kul att vi kom så högt som en tredjeplats. Hur de andra bidragen och framförallt vinnarlåten låter, har jag inte fått något hum om. Men tydligen är det svenskar som gjort även vinnarlåten. Hur logiskt nu det är?

Hur som helst var vi ett glatt gäng som igår efter diverse styr, intog en god frukost efter att ha fått ett annat glädjande och positivt besked på morgonen. En sak som jag verkligen hoppas fortsätter i den positiva inslagna vägen. Men det är för tidigt att ropa hej ännu. Apropå att ropa hej, kan jag ju tala om att jag inte fick lägenheten jag var och tittade på. Jag tror att något bättre ligger och väntar, men tiden är inte inne ännu. Det gäller att vara optimist *ler*. Kan även tillägga att samtalen jag nämnde förra veckan som jag skulle ta tag i, gick bra.

Ett besök på Nationalmuseum gjordes sedan igår och utställningen Lust och Last. Rätt intressant, men jag vet inte om det var värt 100 kr. Kanske bara är jag som är snål.  Fina målningar och det var kul att se hur synen på naket och erotik ändrats genom åren, för att ibland återgå till gamla normer. Under 1700-talet var det en ganska öppen syn, som under 1800-talet moraliserades då bilderna mest var sedlighetslärande och som visade vad som kunde hända om man ägnade sig åt syndfull last. Sedan började könsorganen döljas av draperingar eller fikonlöv. Prostitution fanns med och jag tänkte att jag skulle memorera det jag läste, men jag minns tyvärr inte århundandet. Men någon gång ( kan vara tidigt 1800-tal) sågs sexsäljaren som den starka som lockade och pockade och kunden som den svaga som föll för lusten. Lite lustigt att jag för några år sedan skrev om hur jag ansåg det kunde vara, vilket var precis så. Att vi var fällan och kunden musen. Nu vet vi ju att synen är annorlunda. 

Vi hade sedan en liten ide att gå och se Strindbergsutställningen på Drottninggatan. Jag hade alltså. Men tiden står som vi vet inte still. Vi skulle hinna med att äta också innan jag drog vidare till min andra aktivitet den dagen. Så vi övergav den tanken och letade upp en restaurang istället för att äta i lugn och ro. Haloumiburgare med rostade rotsaker och en Corona blev det för min del. Så jäkla gott de första tuggorna på burgaren var och de första klunkarna på ölen. Jag skriver de första, för öl är ju inte min grej och efter halva glaset var jag proppmätt, så lämnade även halva burgaren. Men den var faktiskt i mastigaste laget och vitt bröd som i hamburgerbröd är inte heller riktigt min melodi, fast jag pillade i mig rotsakerna trots att magen var full.

Jag sade sedan tack och hej leverpastej till sällskapet och i Stockholms söndagsvimmel letade jag mig utan problem fram till den överenskomna mötesplatsen. Tio minuter för tidigt, kors i taket, så fick stå och vänta en stund. Men sedan dök den ena efter den andra upp och vi vandrade vidare till en pub. Ja, vi gjorde  ett annat roligt stop på vägen, men sedan klättrade vi upp på så höga stolar att jag nästan kände av min höjdrädsla *ler*.  Efter fyra timmar, två glas rött och två glas vatten var jag tvungen att säga tack och hej ännu en gång, för att hinna med min buss och den här gången var jag inte ute i lika god tid. Ni vet hur svårt det kan vara att slita sig från intressanta samtal. Dessutom blev jag efter halva vägen osäker på om jag ens gick åt rätt håll. Men fyra minuter innan avgång klev jag på bussen.

Mycket tankar for genom huvudet under hemresan ( förutom att hinna med min andra buss ). Dels beskedet på morgonen och dels samtalen med kvällens sällskap som alltså var andra sexarbetare. Om allt faller ut som det är tänkt så borde 2011 bli året då vi sätts på kartan och förhoppningsvis det året som respekten för oss som individer förstärks. Men året är ju inte slut ännu. Till detta kan läggas att jag under kvällen fick ett annat glädjande besked angående en sexarbetares dilemma, som nu löst sig. Det gör mig från hjärtat och på riktigt väldigt, väldigt glad. Tyvärr finns det fortfarande andra och fler som brottas med samhällets oempatiska attityder. Men hoppet ska aldrig överge oss.

Idag är jag då, som oftast på måndagar, ledig. Jag har låtit den här dagen hampat sig som den vill, utan inplanerade saker och utan några måsten. Solen skiner fortfarande och kanske att jag tar en rask promenad innan solen går ned. Jag har ännu inte varit inne varken på min privata eller på hobbymailen. Just för att undgå förpliktelser, tror jag. Inkomna mail kräver svar. Förfrågningar och önskningar vill ha besked. Så hur resten av veckan gestaltar sig vet jag inte ännu. Det slog mig faktiskt igårkväll, eller det uppenbarades för mig då. Jag vill inte ha vare sig krav eller att ansvar ska läggas på mina axlar. För fem- sju år sedan var det helt annat. Men nu vill jag bara roas och ha kul, utan att jag själv ska vara den drivande.

För att pryda inlägget med ännu ett kort så fotade jag min axel förut. En axel som jag sedan någon vecka tillbaka haft ont i. Ibland riktigt ont och ibland ger den sig till känna bara vid vissa rörelser. Först trodde jag att jag ansträngt den när jag masserat, sedan att det var stavarnas fel. Men det går liksom inte över som det då borde ha gjort. Jag försöker att lokalisera punkten/punkterna och knåda och massera själv, men det hjälper inte. Från skuldran till nacken, halsen och ut i själva axeln är det stundom som ett värkande pärlband. Jag får boka in en egen massage vid tillfälle för att se om det hjälper. Även frissan borde få ett besök, för jag ser på helgens bilder hur fult och risigt det ser ut. Men det är som sagt inget kul längre att behöva ta tag i saker. Just nu känns det som jag helst vill sitta under en korkek och lukta på blommorna.

6 kommentarer:

Unknown sa...

Utställningen "Lust och last". Det är spännande att konstatera att samhället åtminstone i perioder accepterat naket och sex. Intresssant att konstera att en del tidningar och websajter i dag censuerar censurar reklam för utställningen. Jag tror att anledningen till att målningarna med prostituerade blev lyckade är modellen utstrålar känslor.

Ibland måste man ta det lugnt under sin korkek. Hoppas att det fixar sig med din axel.

Svenne sa...

Månadsblomman för maj är liljekonvalj men det visste du nog redan?
Luktar så himla gott att ha inne på köksbordet och byter man vatten på dom varje dag så håller dom sig minst en vecka.
Det där med korkeken går säkert över, kan bara kännas så ibland när det kokar över!!!

Gretas Svammel sa...

Jag tror det mesta går i cykler...Hans-E... även hur öppet sinnet är, eller inte är.

Gretas Svammel sa...

Måste erkänna...Svenne...att jag inte är så insatt i vilka blommor som hör till vilken månad. Men att liljekonvaljen är maj är ju rätt logiskt egentligen.

Korkeken blir det ju med tiden rätt trist att sitta under *ler*. Balansen återigen.

J sa...

Haha, jag kan inte låta bli att le åt din höjdrädsla! Men det gick ju väl, och visst känns det verkligen som att 2011 öppnar upp för möjligheter! Förut när vissa har fått kämpa nästan ensamma, så måste det kännas otroligt bra att vi äntligen börjar bli ett par stycken och att saker och ting börjar hända!

/Jasmine

Gretas Svammel sa...

Ja..Jasmine..det är så himla roligt. Ibland känns det som att hindren minskar avsevärt undan för undan.
Men det är fortfarande stora stenar att ta sig över.