DET ÄR BARA ATT HÄNGA MED

Jag får ompröva helgens mål. Inget ovanligt i och för sig kanske. Jag lär inte på långa vägar hinna ändra klart manuset till eftervärlden. Jag kände av den inre pressen när jag bänkade mig här med frukosten för några timmar sedan. Det är ju jag själv som sätter ribban, så jag borde inte behöva gnälla. Vi har ju alla olika sidor inom oss. Ibland är de eniga, men ibland är de på kollisionskurs med varandra. För det mesta kan man komromissa och lösa bråket genom att väga för och nackdelar och verkligen känna in vad som är bäst för stunden och inte lyssna på alla förnuftiga argument från den "förståndiga" sidan.

Idag är de egentliga eniga, men ytterligare någon sida höjer rösten. - Stoppa pressarna ett tag, säger den. För både den förnuftiga sidan och den känslomässiga sidan vill ha det här ur världen, för att kunna fokusera på nytt. Och båda inser det omöjliga...fast vill ändå , vilket ger den här stresskänslan. Ingenting är ju egentligen omöjligt, om viljan är stark. Bäst är det när alla sidor håller käften och det flyter på av sig självt. Men det är ju inget som sker på befallning. Varken vad som ska flyta på eller när det ska flyta på. 

På ett plan har jag ändå haft ett visst flyt den här helgen, på så sätt att saker undan för undan bara kommit till mig och jag bara har hängt med utan att egentligen tänka eller fundera. Jag vet att jag är en person som tänker alldeles för mycket och därmed stundtals blockerar mig själv. Därför är det bra när "någon/något" griper in ibland och liksom styr händelserna. Trots att förnuftsidan börjar argumentera typ...det går inte...så gör man inte....vad ska folk tro....det här är bara dumt osv, så skruvar "någon/något" ned volymen och man fortsätter att bara flyta med. 

Redan i fredagseftermiddag fann jag mig förvånat sitta med telefonluren i handen efter ett samtal. Det var som om någon lagt luren i min hand, slagit numret och till och med lagt orden i min mun. Efteråt började jag tänka med hjälp av förnuftsidan. Skit vad krångligt det kommer att bli och jag som egentligen borde hinna det och det och det och varför sa jag så där och tänk om det inte går någon buss och tänk och tänk och tänk. Ja, ni vet.

Igår, lördag, var det Humanistdagen. Inget jag egentligen brukar engagera mig i, men hade sett i Corren att Bob Hansson skulle starta redan kl.10.00 på Biblioteket och lite lätt hade jag funderat på att åka ner och lyssna på honom. Om jag kände för det just då och orkade gå upp. Han är väl ingen stor favorit, iallafall inte som poet och författare. Men han intresserar mig som person och kanske skulle jag få energi och kraft för att sedan med lätthet ta mig an ändringen av eftervärldens projekt. Men efter fredagens samtal kom det hela i en annan dager, då jag inte längre kunde åka hem efteråt pga det jag lovat. Och buss, ja så klart att det gick passande buss. Det borde jag ha förlitat mig på, för när "någon, något" styr mitt liv så här, så är det tänkt på allt. 

Ja,ja, tänkte jag. Det får väl bli som det blir helt enkelt. Nu hänger jag bara på. Sent på kvällen i fredags, hör ena avkomman av sig. Den jag inte träffar så ofta och som inte bor kvar i stan. Han var i stan på galej och ville sova här. Jag blev förstås jätteglad. Samtidigt undrade jag för mig själv, att varför denna helg när jag inte ska vara hemma på lördagen och vad är meningen med allt det här? Men som sagt, jag skulle ju bara hänga på och följa med i det som hände. Jag sa iallafall förstås att jag kanske, kanske skulle iväg redan halv tio, men att han kunde sova vidare om han ville. Fast inom mig hade jag nästan redan bestämt att strunta i Bob Hansson.

Naturligtvis blev det ett långt snack när han kom, så klockan var jättemycket när vi väl lade oss och tanken på att kravla upp om bara några timmar var inte så tilltalande. Men lustigt nog så gjorde jag det och lustigt nog var jag inte speciellt trött. När jag duschat, satt på kaffet och stod och sminkade mig så kom även avkomman upp. För att inte göra det här inlägget till en hel roman, så slutade det med att han hängde med till bibblan. Hur ofta nuförtiden gör vi två något tillsammans? Efter det var det ganska gott om tid innan min buss skulle gå, så vi hälsade på hos minsta ungen som jobbade och sedan gick vi och tog en fika. Hur mysigt som helst. Så visst var det någon mening med att han skulle dyka upp just denna helg. Han gick sedan och mötte upp en kompis och jag traskade till bussen för färd mot helt okända marker.

Fick vänta en kvart och satt då i solen. Så himla skönt det var och så den verkligen värmde. Senare på dagen var det ju inte längre lika skönt. Men då. 

40 minuters bussresa, 25 minuter ca på plats och så 40 minuter hem igen. Allt utan missöden och vad det här sedan kommer att leda till vet jag inte ännu. Men med tanke på att allt bara hände, utan någon speciellt stor medverkan från min sida, så hoppas jag förstås på något positivt. Hade dragit på kameran hela dagen, men inte tagit ett enda kort, så när jag stod och väntade på bussen hem knäppte jag det här. Kallt och småblåsigt var det då.

Kallt och småruggigt verkar det vara även idag. Resten av denna söndag ska jag ägna åt tvättstugan och åt att fortsätta det skittråkiga ändrandet från A4 till A5 format. Det är väl ca 3/4-delar kvar. Rätt mycket med andra ord.