HÖSTEN

Man blir ju ganska fundersam när man läser saker man präntade ner i sin ungdom och inser att det gäller än i denna dag. Jag tänkte lika då som nu. Inte bara om hösten som det här inlägget ska handla om, utan även om orättvisor, maktbegär, girighet, kylan människor emellan mm. 

På ett sätt är det tryggt, att jag som femtioåring fortfarande står för de åsikter jag hade i tjugoårsåldern. Men det är också skrämmande att det som jag upplevde som tjugoåring finns kvar i samhället nu trettio år senare. Desutom värre. Iallafall upplever jag det som värre.

Men nu var det en så simpel sak som mitt förhållande till höst och vinter jag tänkte skriva om. Jag har väl alltid förstått att jag varit och är en sommarmänniska, men jag har nog inte fattat att jag mått dåligt när hösten nalkats förrän på senare år. Knappt det. Varje år överraskas jag av oförklarig trötthet och nedstämdhet och försöker hitta orsakerna till det. I år letade jag fram förra årets inlägg från september, oktober och fann samma visa som i år.

Det är nästan så att jag vill påstå att det blir värre ju äldre jag blir. Men jag vet inte om det är med sanning överenskommet. Jag tror att det istället handlar om ens livssituation. Men jag vet inte. Med barn, familj, jobb och fullt upp hinner man liksom inte känna efter så mycket. Likaså i ungdomen när livet lekte. Nu lever jag mer i nuet och nu har jag tid att vara i årstiden, vilket jag tror gör den mer påtaglig, vilket då även gör det dåliga måendet mer påtagligt. 

Det här skrev jag när jag var 21 år:

Tankar om hösten

Jag vaknar och det är fortfarande mörkt omkring mig. När jag tittar på klockan ser jag att den bara är halv fyra. Regnet smattrar mot rutan och jag känner att nu är det klippt igen.

Jag ligger och tänker på vad jag har framför mig. En lång vinter som jag inte alls tycker om. Egentligen skulle jag vilja göra som björnarna. Gå i ide och vakna frampå våren. 

Fast vintern är nog inte det värsta. Hösten är värre. När man märker hur dagarna blir kortare och kortare. Luften blir kyligare och blåsten viner runt knuten.

Man känner hur luften går ur en. Hur orken och lusten bara försvinner, för att inte komma tillbaka förrän vårsolen tittar fram igen.

Men visst kan hösten även vara positiv ibland. Som då man ser bladen skifta i olika färger, då måste även jag medge att det är vackert. Eller då det är riktigt ruskväder ute och man sitter inne och kurar och vet att man inte behöver gå ut. 

Som nu till exempel. Klockan har hunnit bli närmare fyra och jag kan sova ännu ett par timmar. Jag drar täcket över huvudet och tänker att kanske, kanske skiner solen nästa gång jag vaknar.

Jäklar vad klockan går. Nu är det Parlamentet och potatissallad, sallad och vatten faktiskt. Det blir så ikväll. Kan bara nämna så här i förbifarten att glassen jag köpte i fredags var fel glass. Jag var för lat för att ta upp glasögonen och kolla ordentligt. Men den såg precis likadan ut som den jag gillar. Skillnaden var att det här var kaffesmak och inte alls så mycket choklad, vilket jag inte märkte förrän jag la upp den på ett fat. Så kan det vara. Men då lär den få stå i frysen länge *ler*.