Vem tror ni det här är då? Jag fortsätter lite med förra inläggets rubrik. En ganska känd person och en ganska uppskattad person av många. Jag gillar honom också. Han är lite äldre idag än på bilden, men yngre än mig. Lånade bilden av Corren, så han har lokal anknytning.
Här är han lite äldre. Liksom här. Jo, men visst är det Winnerbäck. Han är på hemmaplan ikväll och uppträder. Jag vet inte om det är uträknat, med tanke på skolornas start och de festligheter som brukar följa då. Ja, tyvärr följer ju även annan skit med, läste jag i tidningen. Våldtäkter och misshandel. Får väl hoppas att Winnerbäck sprider lite kärlek och får folk på andra tankar.
Jag upptäckte Winnerbäck innan han blev riktig kändis. När han var i startgroparna att ge ut sin första cd. Jag läste texten någonstans till en av hans låtar och blev berörd. Köpte skivan, men det var ingen annan än jag i familjen, som tyckte det var något att ha. Då. Nu är han favorit hos alla ungarna. Var på semester för två år sedan med ungarna och en dåvarande pojkvän (inte till mig) och fick se att han skulle uppträda där. Så vi tillbringade en hel kväll utanför konsertområdet ihop med massor av andra och avnjöt hans musik.
Jag vill inte påstå att jag gillar alla hans låtar, men väldigt många har tänkvärda texter. Han är ju en tänkare och en sökare, som inte hittat hem ännu. Drabbas av ångest och tvivel, som väl de flesta konstnärstyper ofta gör. Ja, andra också förstås.
Jag tänker ju själv, rätt mycket. Gårdagkvällen fick mig att fundera över om varenda människa går omkring och ljuger för sig själva. Visar man egentligen någonsin sitt rätta jag? Vet man vad som är det rätta jaget? Man är si här och så där osv. Många går omkring och tror att de är någon de inte är. Råkar någon se igenom fasaden, i det här fallet jag, så är det mig det är fel på. Nu tyckte ju inte alla så, men de det gäller lägger gärna skulden på den som inte köper konceptet.
Satt uppe halva natten och diskuterade med en gammal bekant, bla hur många som egentligen känner en. Jag undrar om någon verkligen känner mig. Barnen känner mig kanske till 85-90 % och de är de som känner mig bäst. Deras pappa trodde att han kände mig, men det visade sig ju att han inte gjorde, iallafall inte till hundra procent. Frågan är om man verkligen vill att någon ska känna en helt, känna till allt och veta vad man tänker osv? Sedan kan man ju också fråga sig,om man helt säkert känner sig själv? För visst gör vi ju lite till mans, saker som förvånar en själv.
Det finns något som kallas för Johari fönster. Om man delar en kvadrat i fyra fyrkanter, så är den första, det öppna och kända rummet, alltså känt av oss själva och av andra . Det andra är det blinda rummet...känt av andra, men inte av oss själva . Det tredje är det dolda rummet, känt av oss själva, men inte av andra . Det fjärde och sista rummet är det okända, okänt av oss själva och okänt av andra. De här rummen ökar och minskar i storlek beroende på vår person och på situationen vi är i. Har man stor självkännedom, är det sista okända rummet mindre tex och är man en trygg, ärlig, sann person är det första rummet ganska stort.
Blev det för djupt så här på lördagkvällen? Då lägger vi det åt sidan. Men visst är det ändå ganska intressant. Lite intressant var det också när jag idag började läsa Kallentofts deckare. Dels fann jag förstås samband med mina funderingar. Inte så konstigt egentligen, då det handlar om människor och deras innersta tankar. Men så fann jag också samband med en del av mitt vanliga jobb och det är inte så vanligt. Nu har jag inte kommit så långt, men det ska bli kul att se om den här kvinnliga rikskommissarien tar hjälp utav det. När jag tänker efter, så måste den här Kallentoft, som liksom Winnerbäck är härifrån, också vara en tänkare och funderare.
Själv ska jag väl inte fundera så mycket mer, utan fösöka att avsluta det här inlägget. Jag vet inte vad jag ska hitta på nu. Jag har varit trött hela dagen, men inte nu. Lustigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar