EN SVENSK TIGER

Kanske skulle skriva med blått och gult idag *ler*, eftersom det är vår nationaldag. Jag är ju svensk, men tycker inte att jag känner så väldigt starkt för vårt land. Patriotkänslan upplever jag som att den försvinner mer och mer för varje år. Visst kan jag glädjas över om Sverige vinner i något större sammanhang och visst bor vi ju i ett ganska så fritt land och visst ,vi har än så länge några sociala omsorger kvar. Men jag kan inte helt ärligt säga, att jag är stolt för att jag är svensk.

Ändå var jag noga, när ungarna växte upp, att vi höll på traditioner och firade dessa på sedvanligt vis. Men innan jag hade barn och nu när de näst intill är vuxna, så frångår jag helst allt vad traditioner heter, i den mån jag kan, utan att såra någon. Som ung var det väl en form av protest och nu är det väl antagligen samma orsak. Det blir, enligt mig, lite av känslan av krav för vuxna, det här med seder och bruk. Men det är i mitt huvud det. Jag ser inte ner på de som är traditionsbundna, bara de inte drar in mig *ler*.

Varför sitter inte jag nere på stan och dricker öl och vin, kan man ju fråga sig, om man vill. Nää, jag kände att det lika gärna kunde vara. De här tjejerna är inga gamla, nära vänner och vi har bara sporadisk kontakt just när någon känner för att hitta på något. Visserligen borde jag väl vara lite social mellan varven och lägga tankar och funderingar åt sidan för en stund. Men det måste vara rätt tillfälle och kännas rätt. Nu blir det lunch med en jobbkollega istället på måndag, då jag ändå ska till stan och besöka frissan. Det känns däremot viktigt just nu, att få prata av sig lite och få stöd när det handlar om jobbet. Det är nackdelen med att vara ensam företagare, att inte kunna ventilera saker direkt när de dyker upp.

Även om jag ville och till en del även försöker, så kan jag inte blunda för all skit som skrivs och all idioti som bestäms. Jag har väldigt svårt att ens i en förlängning kunna se hur den här nya sjukförsäkringen ska kunna vara till hjälp för utsatta personer. Man kan undra hur det överhuvudtaget står till med vårt land, när de som ska utöva lagen inte ens törs protestera öppet, utan är anonym. Man kan också undra varför inte fler av landets medborgare sätter ner foten och ryter att det får vara nog.

Jag läste Tobbe Matsssons (moderat förstås) förklaring på hur det kommer att gå till i verkligheten. Bla skriver han så här:
Sanningen är att rehabiliteringskedjan kommer tvinga arbetsgivaren att tillsammans med arbetstagaren samverka kring åtgärder som ökar möjligheterna för återgång i arbete på arbetsplatsen istället för dagens passiva sjukskrivning som nästan alltid slutar med en förtidspension.

Jag blir så less, så himla less, när folk inte förstår. Naturligtvis ska vi sträva efter att folk kan och ska arbeta istället för att vara sjukskrivna. Men om denna Tobbe själv har , eller har träffat någon som blivit sjukskriven pga sk utbrändhet (idiotisk benämning) skulle han inte skriva så där. Det är vetenskapligt (tror jag) vedertaget att dessa personer INTE ska tillbaka till samma arbetsplats.

Less blir jag också när ingenting görs åt alla larmrapporter, som regelbundet dyker upp. Att kurvan för ungas självmord, ständigt har gått uppåt de sista tio åren, vet alla. Nu som först läste jag för ett tag sedan, att regeringen skulle ta tag i det!! Rapporter om självmord på häkten dyker också upp, utan att de tas på allvar. Kanske ses de som ytterligare en form av självutrensing, så vi snabbare ska nå elitsamhället? Rapporter om destruktivt beeende hos speciellt unga flickor kommer ständigt. Nu sist var det flickor i Kinda som skär sig. Men de finns över hela Sverige. Vad görs för att förhindra att nästa generation hittar på något ännu värre?

Less blir jag också över vårt lands sätt att gå emot de mänskliga rättigheterna, inte bara när det gäller oss sexsäljare. Att neka någon vård, kan inte vara lätt för läkare och vårdpersonal. Iallafall inte om de har empati och medkänsla, men så är det sagt att det ska vara. Resultatet, förutom att de sjuka blir sjukare, blir också att vårdutövarna mår dåligt. I SCB-s nya undersökning bland 3000 statsanställda, visar det sig att över hälften mår dåligt. Jag trodde i min enfald att strävan var att få både psykiskt och fysiskt välbefinnande i Sverige.

Nää...jag kan nog inte påstå, att jag är stolt över att vara svensk idag.