tisdag, januari 20, 2015

SOVIT PÅ SAKEN

Nu har jag sovit på saken, läst igenom kopian på röntgensvaret ordentligt och oroar mig inte lika mycket. Bilderna tog jag alldeles nyss. Är lite småfrusen ( som vanligt ) och slängde över mig en pläd.

Jag hade förstås med kameran igår med tanken att ta ett kort utanför onkologen för enligt min planering skulle jag ha gott om tid då. Nu blev det ju precis tvärtom, att jag istället blev alltför sen. Efter besöket hade jag inte lust alls att ta något kort, så det blidde alltså inga.

Nej det kändes ju inte så jätteupplyftande igår kväll och att en efter en informera och prata med ungarna. Jag försöker vara positiv men undanhåller dem ingenting. Det jag vet, vet de.
Jag satt förut och resonerade med mig själv *ler*. Gör ni det också? Det är ju lätt att tappa lite hopp när läkaren tolkar det som att något är på gång. Och att så snart efter förra behandlingen börja med cellgifter igen var en riktig käftsmäll. Men jag uppskattar att han är uppriktig.

Men man väljer ju själv hur man vill tänka. Sätta sig i ett hörn och tycka synd om sig själv och börja planera sin begravning. Eller försöka hitta spår av hopp, inte låtsas om det mest negativa och i möjligaste mån leva som om man vore frisk. Åtminstone i sex veckor.
Det är bara två saker som förändrats sedan röntgen i oktober och det är 5mm mer vätska vid mjälten och ökade förtätningar i höger lunga. Visst, det är inte bra, men hur stor betydelse har det egentligen? Just nu? Röntgen togs 29 december och två dagar senare åkte jag på en dunderförkylning. Vill man vara optimist som jag gärna vill, så kan ju den här lungförändringen bero på det och nu håller jag på att hosta upp skiten.

Bukhinnans lätta förtjockning är ju oförändrad och har så varit en längre tid, liksom lymfkörteln. Det kan vara cancerväxt i bukhinnan, men så länge det inte ökar är det ju himla dumt att börja måla fan på väggen nu. Den kanske alltid kommer att vara lätt förtjockad. Nu ska jag visualisera en bild fram till nästa läkarbesök hur vätskan om inte försvinner, så åtminstone minskar avsevärt. Sedan får jag ta nytt avstamp då. Blir det cellgifter är det bara att gilla läget. 

Jag blir i alla fall mer och mer pigg, men inte fysiskt ännu. Utslagen tycker jag börjar försvinna så smått också och igår höll sig magen rätt lugn och hittills idag har jag inte känt av den. Så allt är inte skit *ler*.  Nu vill jag bara bli av med extrakilona också, men till det krävs nog en del fysisk aktivitet, men promenader längtar jag precis inte efter i det här vädret. Borde kunna få in rutiner dagligen med lite dans och hopp och några minuter med rockringen. Om det nu överhuvudtaget går att göra något åt magomfånget. Det beror ju på orsaken. Men att stärka upp musklerna kan i vilket fall inte vara fel.

Den här bilden togs 24 januari förra året. Då hade jag köpt ett sådant där linne ni vet som håller in fettet och som jag hade på kalaset då. Jag har naturligtvis linnet kvar och lär ha det även på årets kalas i helgen. Historien upprepar sig kan man säga.

Nu ska jag gå och steka upp potatisen jag sparat sedan i söndags och ett ägg. Blir för ovanlighetens skull skaplig tid som jag äter. Ska riva lite ingefära först och blanda med gurkmeja och chiafrön i lite havremjölk. Orkar inte göra någon smoothie idag.

2 kommentarer:

Hans-Eriks funderingar sa...

Greta
Låter mer positivt idag. Det är nog så satt du är väg tillbaka.

Du ser fin ut Trevligt med linne.

Gretas Svammel sa...

Hoppas kan man...Hans-E... men just nu känns det som att jag tar små steg framåt.