SVAMMEL PÅ TREDJE ADVENT

Jag börjar för ovanlighetens skull bakifrån. Kronologiskt sett. Framåt sena eftermiddagen i går var jag nästan klar med den dagens planerade åtaganden. Jag fick uppbåda allt jädrar anamma jag har för att överhuvudtaget få något gjort. Vet inte vad det är, men jag verkar ha tappat min mesta ork och kraft. Trots att jag verkligen vill fixa och dona tills ungarna kommer och jag ser väldigt mycket fram emot att ha alla här en kväll, så fick jag tvinga mig att göra det jag planerat. Går inte att skjuta upp heller för hela kommande vecka består av andra saker jag ska göra. Men jag har planerat om en sak. Efterrätten som ska frysas ska jag göra redan på tisdagkväll istället för att göra ena delen på torsdagkväll och resten på fredag när några redan är här.

Bläddrar jag bakåt från tidigare år så är jag helt säker på att jag haft sådana här trötthetsperioder förr. Men kanske blir de mer och mer påtagliga för varje år. Jag vet inte. Jag vill gärna få det till att fas3 situationen påverkar och kanske är det så, kanske inte. Trött men nöjd hade jag sedan bara julkorten kvar och fick då för mig att ta ett kort i ungefär samma pose som jag haft förr på några kort. Varför kan ni säkert lista ut. Jag ville jämföra från tidigare år. Hur löjlig är man inte?  Där är jag inte kraftlös *ler*.

Sömnen är ju inte heller som den brukar och det kanske också påverkar dagens ork. Hela jag verkar ha blivit rubbad ha ha... alltså balansen. 5.13 stod uret på när jag slog upp ögonen igår. Lyckades till slut somna om och nästa gång jag vaknade stod det på halv åtta ungefär. Jag minns inte exakt men det var lagom att fixa frukosten, sätta på potatis och morötter till de vegetariska bullarna och slå sig ner till nyhetsmorgon vid åtta. Efter nyheterna nio så fick jag bokstavligt släpa mig ut till köket och tvinga mig att sätta igång. Även om jag inte gillar att laga mat så kan jag ändå tycka det är kul och känna en viss tillfredsställelse när jag lagar till andra. Men inte igår. Dessutom blev köttbullarna mer fyrkantiga än runda den här gången, vilket förstås störde mig.

Som en sengångare plockade jag sedan undan och diskade upp, innan jag med stor möda och uppbådande av alla mina krafter slutligen tog ut dammsugaren för att fortsätta med städning. Men allt går och för varje sak jag kunde stryka från min lista ju lättare gick det. Nöjd över mig själv att allt på listan var avprickat och listan kastad, kunde jag sedan skratta åt en tokig Ebbot i "Så mycket bättre" och sedan följa dramat på Downton Abbey.

Ungefär en kvart längre sov jag idag. Typ halv sex sådär. Låg och funderade på drömmen som egentligen var två, kanske till och med tre. Jag har sista tiden drömt konstiga drömmar men inte kommit ihåg dem. Idag gick jag igenom den sista innan jag öppnade ögonen. Egentligen var tanken att somna om och fortsätta drömma, vilket jag naturligtvis inte gjorde. Vissa bitar ur drömmen var ganska talande och uppmärksammade mig på min verklighet. Tyvärr fick jag ingen lösning på hur jag ska ändra min verklighet. Det kanske kommer i natt *ler*. 

En av de sekvenser jag minns handlade om fas 3. Jag var på något ställe, såg inte ut som lustiga huset, var mer som jag var ute vid någon strand. En kille satte sig bredvid mig och frågade hur länge jag varit där. Jag blev på min vakt och undrade i vilket syfte han frågade det, samtidigt var jag medveten om att jag själv brukade ju fråga folk om saker rörande fas3. Jag svarade väl i alla fall tre månader vilket stämmer med verkligheten. Sedan var jag ute på stan och gick och vissa bitar minns jag väldigt tydligt. Jag kom vilse. I början var det lugnt, bara jag var tillbaka till fem då de andra gick hem. Men ju mer jag irrade runt ju närmare fem blev det och jag hamnade på fantastiska platser som om jag var i andra länder. Små städer i staden ungefär där det levde konstnärer på ett ställe, afrikaner på ett osv. Jag blev mer och mer stressad ju närmare fem det blev, jag kommer inte att hinna tänkte jag och min dator som står på. Flera gånger kom jag till återvändsgränder och fick vända tillbaka.

Men så plötsligt kände jag igen mig en aning. Det gällde bara att hitta rätt gata, stötte på flera hinder på vägen bl.a. en parkarbetare som fällde en massa träd och sista hindret var fattiga barn som sprang runt mig och tiggde. Jag blev överrumplad att stöta på sånt och lite skrämd, för de var väldigt på och jag var säker på att de skulle slå ner mig och råna mig så ökade hela tiden takten. Hittade slutligen rätt men då var klockan över fem, fast jag gick in och då var det plötsligt som en sjukhussal. Den här är ju ganska talande, jag är vilsen och uppstressad över min nuvarande livssituation.

Nästa bit jag minns är också ganska talande och hör nästan ihop med den förra. Jag är jättekissnödig och det verkar vara en färja jag är på. Jag hittar toaletten och utanför står folk och pratar och diskuterar något, b.la. om ett täcke som inte fått torka och som luktar mögel. Jag ser en ledig toalett, går in och låser om mig. Men när jag lyfter på toalocket så är den överfull. Det är omöjligt för mig att ens tänka tanken att sätta mig på den, men jag är ju så himla kissnödig. Jag ställer mig på huk över den och vet att risken är stor att om jag kissar så kommer det att rinna över. Där vaknar jag. Tolkningen är lätt. Kissnödig = behov/drifter som måste ut. Överfull toastol= hinder att få utlopp för mina behov/drifter.

Jag brukar ju skriva ned drömmar som jag anser har betydelse. Länge sedan nu. Den här har, men orkade inte pränta ned den, så nu kopierade jag över ovanstående till Word för att skriva ut och häfta fast i mitt drömblock. Drömmar kan säga mycket och man ska inte nonchalera det eventuella budskapet man får. 

Den här söndagen har snart gjort sitt. Tittar man ut kan man undra om man verkligen befinner sig i mitten av december. Plusgrader ( inte mig emot ) grått, blött och ruggigt. Ännu en gång pratar meterologerna om att det ska bli blåsigt. Jag gillar verkligen inte när det blåser. Inte ens lite. Nu verkar jag ju ha bott på rätt ställe i landet.... hittills. Stormen Sven slog med kraft till i södra Sverige, med några dödsoffer till och med. Strax efter kom stormen Ivar och slog till i norra Sverige, inga dödsoffer vad jag vet men stor förödelse och många som blev utan el vilket betyder mycket mat i frysar som förstördes, larm som inte fungerade, folk som blev isolerade osv. Jag är himla tacksam att bo emellan. Jag är kanske en mellanmänniska *ler*. Lite lagom sådär. Typisk svensk med andra ord.

Nästa veckas planering vad gäller hobbyn är något så när klar. En osäker bokning av en helt ny, men jag kan ju inte bara avstå nya när de visar intresse och jag själv vill ju också se nytt blod och nya ansikten. Jag säger som någon sa på nyhetsmorgon idag när de pratade om Mandelas storhet. Han såg varje människa som människa, inte som ond eller god. Så vill jag också göra.