VÅRA ROLLER, ANSVARET, SEXARBETE

Test till kommande vecka, fotat i torsdags. Kanske dumt att lägga ut då besökaren läser här *ler*, blir ju liksom ingen överraskning då. Men det kan ju vara samma som sist, vilket är över ett halvår sedan och omöjligt för mig att minnas och då får jag väl testa vidare. Man kanske kan tycka att kläderna inte har så stor betydelse, att det inte är de som är orsaken till besöket. Men oavsett om det handlar om att hetsa upp sexuellt, själv känna sig attraktiv och bekväm i, eller om det handlar om en vanlig vardaglig situation, så är ju kläderna jätteviktiga. Kläder och attityd sänder ut signaler, som i sin tur är en del av det sociala spelet. Jag skulle tex inte gått i kortkort och lårhöga stövlar till ett föräldramöte, eller i väldigt urringad blus till en anställningsintervju, eller gå på stan i mysbyxor.

Å andra sidan skulle jag känna mig obekväm att klä mig i jeans och tröja vid ett sexuellt möte. Man klär sig efter situationen helt enkelt. Nu kan ju jeans vara sexigt, men inte på mig. Vad man tänder på sexuellt är ju som allt annat så väldigt individuellt. En del blir upphetsade av stövlar, andra av skyhöga klackar, vissa av naken hud, några vill bara ana det intima medan det finns de som vill se hela härligheten uppfläkt. Bröst är en trigger för vissa osv. På hemsidan försöker jag i viss mån och utifrån mig själv och mitt eget tyckande, tillgodose allas smak. Även i de reella mötena försöker jag gå var individs smak till mötes, så länge det sammanfaller med min egen smak och det jag känner mig bekväm och sexig i. Skyhöga klackar går då bort, liksom bar mage, jeans som sagt och vad jag kallar maskeraddräkter ( sjuksköterska, skolflicka etc. ).

För mig måste ett möte vara på "riktigt", inget hittepå upplägg eller rollspel, utan ett vanligt möte i sexuell anda som utvecklas allt eftersom, beroende på dagsform, lust för stunden, om besökaren är tidspressad och så vidare. Därför är det ingen lögn när jag säger att varje möte blir som det blir och att inget möte är det andra likt. Inte ens massagerna är lika.

En del anser ju att man i en sådan här profession går in i en roll, stänger ute sitt inre, frångår sin vilja, fejkar sin lust och spelar ett spel. Det finns även de som undviker kyssar ( som kan vara befogat i vissa fall ) och de som inte tillåter att "partnern" tar på dem. Min personliga åsikt är att då har dessa hamnat helt på fel plats och tvingar man sig själv att i ett längre perspektiv utsätta sig för det man bevisligen inte tycker om, då klart som sjutton att man mår dåligt. Man kanske inte bara mår dåligt, utan stor risk finns att deras sexualitet tar skada och att deras mansyn blir skev.

Naturligtvis går även jag in i en roll när jag är i min oas. En långt ifrån oäven roll *ler*. Min sexiga roll. När jag är med mina barn går jag också in i en roll. Inte heller den en oäven roll. Min mammaroll. När jag sitter på lustiga huset är jag i en annan roll. Min frustrerade, upproriska Fas3 roll. När jag skrotar kring här hemma är jag i min hemmaroll. Så här är alla funtade. Vi är en person på jobbet, en ihop med ungarna, en ihop med sin älskade och en tillsammans med släkten. Men... och det är det viktiga.... oavsett alla dessa biroller så är vi i grunden en och samma person, vi spelar inte teater, utestänger inte vårt inre, frångår inte vår vilja, mot vår vilja. Vi har samma grundsyn, samma värderingar, samma åsikter, samma lust. Vi låter bara olika egenskaper frodas lite mer och ger dem extra utrymme beroende på sällskap och sammanhang. 

Det som gör oss sjuka och får oss att må dåligt är när vi tvingas av olika orsaker, att spela en roll som vi absolut inte vill spela. Det kan vara som partner i ett destruktivt förhållande, som fru i ett tvångsäktenskap, som barn i en missbrukarfamilj, att i sitt jobb vara tvungen att frångå sin egen moral, att som politiker känna sig tvingad att ljuga för att inte hamna ute i kylan ... och... att i brist på bröd tvinga sig själv att sälja sex. 

Vem har då skulden till ohälsan framkommen av ovanstående exempel? Är det den andra partnern i det destruktiva förhållandet som bär ansvaret? Nej. Är det mannen i tvångsäktenskapet som bär skulden? Nej, det är systemet.  Är det de missbrukande föräldrarna som bär skulden.? Till viss del ja, viss del nej. De behöver hjälp. Är det företaget/myndigheten/organisationen som bär skulden till att en arbetstagare känner sig tvingad att gå emot sin moral? Nej. Är det politiken/partiet som är skyldigt till att en medlem måste ljuga? Nej. Är det bristen på bröd som är skulden till att någon känner sig tvingad att sälja sex? Nej, inte i välutvecklade länder i alla fall. 

Vart vill jag då komma? Jo, att ingen annan än vi själva har ansvaret för hur vi, i många fall, inte alla, mår. Undantag är: Krig, Naturkatastrofer, Religion, Försämrad social välfärd ( typ a-kassa, sjukvård, skola, personalneddragning), Tvångshandlingar, Sjukdom. Alltså sådant vi som enskilda inte kan påverka. Därtill kommer de som inte kan göra sig hörda: Barn, Djur, Dementa, Sjuka. 

Om vi då koncentrerar oss på det här att sälja sex. Hos oss läggs skulden för det på mannen eftersom det oftast är en man som betalar för sex. Tyvärr menas då inte den man som betalar för sex av en annan man. Det är endast mannen som betalar för sex av en kvinna som får bära skulden. Så pass skyldig är denna man att han sedan 1999 även anses som kriminell. Hur logiskt är detta egentligen? Inte ett dugg. Mannen betalar för en erbjuden sexuell tjänst. Ansvaret ligger på den som erbjuder tjänsten. Erbjuder den personen tjänsten mot sin vilja och mår faan av det, så ska inte kunden straffas. Är det mitt fel om personen som klipper mitt hår sekunden efteråt rasar ihop för att hon/han hatar det den gör? 

Svaret är naturligtvis nej. Men om jag ser att personen är minderårig eller sänder ut signaler att detta är det värsta jag vet och klipper utan engagemang och lust, då anser jag att det är mitt ansvar att säga ifrån. Det heter medmänsklighet. Många sexköpare har den egenskapen, andra har den inte.

Om personen som klipper mitt hår är tvingad av någon att göra det och inte får lön för det. Kan jag se det? Nej, det kan jag inte, men genom att ha en konversation så kanske att jag skulle få ett hum om det. Det kan tex vara en arbetslös frisör som hamnat i Fas 3 och av staten tvingats till oavlönat arbete för att inte mista sitt lilla aktivitetsstöd eller chansen till försörjningsstöd från socialen. Om jag inte ser det, ska jag straffas för det då?

Jämför jag då trafficking med Fas 3? Ja, det gör jag.  I allra högsta grad. Enda skillnaden är att regeringen går fri medan traffickingligorna jagas, vilket de också ska. Allt som handlar om tvång, våld och hot ska förhindras och till det har vi lagar ( utom när regeringen står för tvånget ). Att då ha en ytterligare lag som straffar och kriminaliserar de som betalar för en tjänst som en självständig, oberoende aktör erbjuder är så befängt. 

Ja men, alla dessa oberoende, självständiga aktörerna mår ju inte bra? Det är så sant, men återigen, vems fel är det? Är det kundens fel? Varför blir automatiskt denna dåligt mående aktör ett offer? Och varför ses alla, även de som mår jättebra och verkligen trivs i sin roll som sexsäljare som offer? Och varför ska deras kunder bli straffade? Jag har faktiskt inget svar på de här sista frågorna mer än att det är så urbota idiotiskt och ologiskt och auktoritärt och diskriminerande och jag vet inte allt. Jag vet att vissa påstår mer än gärna att de som verkligen trivs är så väldigt få, att de inte ens är värda att lyssna på och ta med i debatten. Hur man har kommit fram till det vet jag inte. Själv är jag övertygad om att vi är ganska många. Jag har träffat en hel del och jag kan utläsa på forum att de finns. 

Men naturligtvis finns även de som mår dåligt och det har jag aldrig nekat till. Prostitution är komplext och de som mår dåligt måste få den hjälp de söker och vill ha, utan att skuldbeläggas vilket tyvärr sker. Men en lag som straffar deras kunder hjälper dem inte och den tar inte bort orsaken till att de väljer att gå in i en roll de inte vill ha. Det spelar ingen roll hur många lagivrare det finns som hittar på det ena efter det andra utan minsta belägg, vår sexuella drift lär nog aldrig utrotas. Inte heller lär sättet att få den driften tillfredsställd ändras. Vill man ha en stadig partner, då har man det. Vill man ta hem krogragg, då gör man det. Vill man betala för det så gör man det. I inget av fallen ska mannen behöva få stå till svars. Om förhållandena vore annorlunda, om det vore överskott på kvinnor och om kuken vore en guldgruva, då skulle även jag betala för att få mitt sexuella behov tillfredsställt.... om jag alltså inte ville ha en stadig partner, eller om min eventuella partner vore ointresserad av sex. 

Inlägget idag är ett inlägg utan min medvetna inverkan kan man säga. Jag har bara skrivit utifrån det som undan för undan kommit upp i tanken. Min ena medvetna tanke var att länka till artikeln i Aftonblaskan och den andra att samtidigt beröra mitt egna blogginlägg från 2010, plus att få med lite om hur rädd man idag är för att bli sjuk, bli gammal och inte få hjälp och vård utan dör. Dessutom beroende på hur långt inlägget blev även få med lite om Piratpartiet, plus om min dag. Det blev istället något helt annat. 

Artikeln i Aftonblaskan är skriven av Colette och säger enligt mig ingenting. Visst är det jättebra att hon månar om de som mår dåligt och på olika sätt försöker få fokus på dem via sin blogg. Det är beundransvärt och även viktigt i prostitutionsdebatten för att på så sätt kunna sätta fingret på kärnan.... att det är ett socialpolitiskt problem. Inte att själva prostitutionen är ett problem, som hon tyvärr försöker få det till, utan att orsaken till att man väljer en obekväm roll är socialpolitiskt. I artikeln är hon besviken på Kalla fakta som i sitt program om unga torskar befäster vissa myter. Jag håller helt med om att antalet kunder per dag som uppgavs i programmet inte stämmer med verkligheten när det handlar om självständiga, oberoende sexarbetare. Men det är inte första gången som sådant överdrivs.  

För att då belysa hur komplex prostitutionen är tänkte jag länka till mitt eget blogginlägg som redan finns här till vänster. Fenomenet prostitution, där jag redan 2010 gjorde ett försök att bena ut olika bitar. Jag står fortfarande till hundra procent för mina åsikter jag hade då. De gäller än. 

Piratpartiet tar jag en annan dag (kanske) och dagen idag är ändå snart slut. Jag ska snart köra min söndagsritual i badrummet, avsluta dagen framför tv-n med mina blåbär. Morgondagen försöker jag förtränga så långt det går. Är det något jag mår dåligt av så inte är det av mina möten i oasen, utan av tvånget att mot min vilja behöva tillbringa varje dag i veckan från 8.30 -17.00 i en datasal utan lön och utan mening och utan att komma en millimeter närmare en anställning.