Det var en gång en pojke. En pojke som alla andra pojkar, med en mamma och en pappa och eventuella syskon.
Pojken växte upp och blev en man. En man som alla andra män.
Han studerade lite allt möjligt, journalistik, sociologi, filosofi, beteendevetenskap. Kanske visste han inte riktigt vad han ville bli?
Mannen var också väldigt intresserad av dator och datorspel. Kanske kan man försörja sig på sin hobby, tänkte mannen och startade ett företag där man kunde spela spel på internet. Ett speciellt sorts spel som troligtvis mannen kommit på själv. Han bildade aktiebolag ihop med kvinnan som var hans fru.
Företaget gick ganska bra. Inte bara svenskar ville spela det här spelet utan det var folk från flera länder. Mannen anställde någon eller några som skötte om webjobbet. Själv anlitades han då och då som coach och föreläsare. En av de myndigheter som anlitade honom var bla Arbetsförmedlingen.
En dag blev mannen tillfrågad om han ville bli anordnare till arbetslösa som nu hunnit komma in i det så kallade Fas3. Tja, varför inte, tänkte mannen. 5000kr skattefritt per person, det blir i alla fall lite extra till företaget. Lokal hade han ju och uppgifterna för de arbetslösa skulle enligt reglerna inte vara något meningsfullt.
Det skulle också vara hemligt för offentligheten fick han veta. Han skulle bara godkänna till arbetsförmedlingen att han var anordnare och arbetsförmedlingen skulle förstås godkänna honom, men de visste ju redan vem han var.
Snart upptäckte mannen att det här var en lukrativ marknad. Företagets vinst började öka dramatiskt. Nu måste han vårda det här ömt, trots att han innerst inne inte var så förtjust i själva systemet Fas3. Han skaffade flera lokaler, köpte in datorer och försökte göra det så trevligt som möjligt för de tvångsåtgärdade arbetslösa personerna som valde att vara hos honom. Han anställde några av dem på Nystartsjobb eller med anställningsstöd och lät dem bli handledare för nya arbetslösa som kom. På det sättet slapp han betala lön och arbetsgivaravgifter.
De flesta som valde honom som anordnare var dataintresserade. Här kunde de, (visserligen under tvång), sitta och pula med datorer, programmera och göra vad de ville och kände för. De andra satt mest med armarna i kors eller tillbakalutade med armarna bakom huvudet. Något meningsfullt att fördriva dagarna med skulle det ju enligt reglerna inte vara. Något jobb fick de inte heller. Ändå fanns det de som förlängde sin period undan för undan. Han var en populär anordnare, antagligen för att han inte krävde något mer än att de arbetslösa höll sig inom hans lokaler. Att de arbetslösa på detta sätt kom längre och längre från arbetsmarknaden var det ingen som brydde sig om. Överhuvudtaget var det ingen som brydde sig om de arbetslösa. Anordnaren fick ju sitt och handläggarna på arbetsförmedlingen slapp anstränga sig och Alliansen gnuggade händerna. Det var ju himla bra det här, tyckte de nog allihopa. Utan då de arbetslösa som inget hellre ville än få ett jobb med lön och känna sig delaktiga i samhället. Nu satt de istället undanstoppade i olika lokaler och rullade tummarna.
Mest glad var nog i alla fall mannen, som nu nästan kunde bada i pengar utan att behöva göra någonting annat än att le och vara trevlig och positiv mot sina nystartsjobbare och fas3:are. Än så länge sover han gott om natten, men ingenting varar ju för evigt. Så kanske, om han är smart, bör han så smått börja planera för ett liv utan Alliansen.
SLUT
Nu ni gott folk är jag alldeles ensam i salen. Alla har gått ut på promenad. Jag är jättekissnödig och ska när jag besökt toan, packa ihop och gå även jag. Trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar