FREDAGEN I ETT NÖTSKAL. iallafall i några bilder.

Nää, jag har inte rött hår. Det är bara solljuset som spelar oss ett spratt, det är mahogny tror jag, eller kastanj, så lite röda nyaser är det förstås. Samma busshållsplats och samma väntan som igår och alla dagar. Ni får ingen bild från igår som jag skrev i gårdagens inlägg. Ni får en drös bilder från idag istället, men igår visste jag ju inte att jag skulle ta bilder idag.

Kameran högt uppe på ett galler, jag tar på solglasögonen och magen putar.

Jag fick upp ångan och fortsätter knäppa. Här inne i busskuren. Ni som har för vana att vänta på buss, tåg eller annat, vet hur långa tjugo minuter kan vara. Det går an när solen skiner och det är varmt, men att stå här i snöstorm vore inte lika kul. Förhoppningsvis slipper jag det. Ja, det bestämmer jag väl egentligen själv....fast ändå inte. Man får ju inte neka erbjudet jobb. De börjar fråga lite nu, den andra personalen på det andra boendet. Det är ju någon av dem som får ta över mitt pass och ingen vill ha det.  Jag svarar så ärligt jag kan....avståndet, väntan, inte min jobbgenre, den usla lönen, för lite timmar. Många blir förvånande när jag säger att jag aldrig har jobbat med sådant här. De tror att jag inte har gjort annat *ler*. 

 Jag har ju alltid jobbat med människor men aldrig ( förutom extra på US när jag pluggade och en kort tid som mammaledig ) har jag jobbat inom vården så som man tänker sig när man säger "inom vården". Jag har aldrig vårdat sjuka eller gamla ( mer än mina föräldrar ), men viss medicinutbildning har ingått i mitt tidigare yrke, så jag är ju inte alldeles blåögd. Jag kanske till och med kan mer än en del unga, nyutbildade undersköterskor och min människokännedom kan ingen yngre slå mig på. Men det här är inte alls min grej, fast en värdefull erfarenhet. Fast skulle jag säga till den märkliga kvinnan på AF att det inte är min grej, då bleve jag väl avstängd på livstid. 

Ny väntan på resecentrum på min buss hem hit. Själva resandet är egentligen inget problem, för jag har alltid pendlat till mina jobb, utom när jag hade eget. Det är väntan som kan göra mig galen ibland. Förr åkte jag alltid i egen bil och visste väl knappt hur man åkte buss. Men att skaffa bil igen med de  kostnader som medföljer är inget jag ens funderar på.  

Strax före tre var jag hemma. Tre saker slet i mig....tröttheten, solen och datorn. Datorn på det sättet att jag tyckte det skulle vara skönt att få in bilderna, kolla runt, beta av mailen och blogga och ändå ha en del av kvällen kvar. Att slänga sig i soffan och kolla tv händer aldrig i veckorna numera, så det längtar jag lite efter. Tröttheten försökte jag tänka bort, men solen är ju så jäkla viktig, tycker jag. Trots att jag höll på att storkna så försökte jag härda ut på balkongen i solen. 45 minuter, sedan gav jag upp. Parasollet kanske någon tänker. Men det var alltså inte skugga jag ville ha, utan sol, men det blir outhärdligt till slut mitt i solen på en balkong. 

Nu är klockan snart halv nio, jag är skittrött. Tog ett glas rött när jag höll på med bilderna och ännu ett glas när jag började med inlägget. Ljuvligt iallafall att veta att ingen klocka väcker mig klockan fem i morgon. Sedan må det vara hänt att jag ändå vaknar tidigt. I morgon ska det tydligen bli årets varmaste dag. Hur man nu kan påstå det? Det kan ju bli en annan dag som blir ännu varmare framöver. Jag börjar iallafall tro på det nu, att det blir varmt alltså, så jag planerar en dag vid badet i morgon. Jag kan bara hoppas att alla mina läsare får en riktigt fin dag i morgon, både vädermässigt och på annat sätt. Mina tankar under dagen kommer att vara hos Rose Alliancekollegerna, prideparaden och Jasmine.