DET BLEV SOM DET BLEV

Jäklar. Alldeles precis nu ploppade det bara upp i huvudet att jag missade konstnärssåpan igår. Inte en tanke hade jag på den. Nu går inte världen under och jag överlever min glömska utan några större men *ler*. Men lite osis ändå.

Vad ska jag skriva om ikväll då? Det är lustigt att det alltid finns något att svamla om, smått som stort, intressant-ointressant, viktigt - oviktigt. En skitsak kan bli en halv novell ha,ha. Jag kan ju börja med mina mail eftersom jag precis kommer ifrån dem. Brukar ta en titt in på privata mailen först då det är färre att svara på där. Ibland inga alls, som ikväll. Däremot brukar det vara en drös med nyhetsmail som jag bara raderar. Stundtals irriterar det mig att de håller på att skicka och skicka sina jäkla mail. När jag köper något på internet så kryssar jag alltid i rutan att jag INTE vill ha nyhetsmail. Men varför har de överhuvudtaget en sådan ruta, för det spelar ju ingen roll. Under en vecka sådär, har jag därför nu klickat upp mailen för att avregistrera mig dessa mail. Men alla går inte att avregistrera. Sedan fortsätter de ändå att komma tydligen ett tag.

På hobbymailen hade jag ikväll för andra dagen i rad ett mail från Telia om att fakturan var fel. Jag öppnar förstås inte ens mailet för vad har sexgretagarbo med telia att göra? Hur dumma i huvudet är de? Går folk verkligen på sådant där? 

Dagen för övrigt då? Jodå, det rullar på. Idag skulle jag göra tre saker på samma gång typ. Varannan måndag är det så och det är ju en omöjlighet om man inte ska slarva iväg, vilket jag upptäckte att det hade gjorts tidigare. Det är möjligt att jag, om jag utförde dessa uppgifter dag efter dag år ut och år in, också skulle slarva. Men när man gör något för någon annan som är fallet här och personen betalar för tjänsten då ska det göras ordentligt, så den här uppgiften tog en timma som det är sagt och som det betalas för. Jag skulle kunna göra mig osams med ledning och allt ( vilket ju hände i mitt förra yrke ) för att stå på brukarens, vårdtagarens, klientens, patientens, kundens sida. Eftersom man ännu inte kan vara på mer än ett ställe samtidigt, så bad jag om hjälp från en annan personal som fick göra en av de uppgifter jag skulle gjort  samtidigt. Det handlade om en kvart, men en väldigt värdefull hjälp under den kvarten. 

Nu har folket börjat öppna upp och jag tar del av både det ena och andra. Så jag är lite glad för att jag direkt markerade för cheferna redan under min första vecka hur tight tiden är satt. Det är inte bara så för mig och mina uppgifter. Det är rent skrämmande ska ni veta. Nu visste jag ju innan från både skolan och äldreboendet som Fas3:are hur verkligheten är på de flesta arbetsplatser idag. Och min ena avkomma ringer ibland och är helt förtvivlad över sin arbetssituation. Fortsätter det här så kommer vi om 10-15 år att ha en hel generation av knäckta och sönderstressade människor. Minsta möjliga personal ska göra mesta möjliga jobb. Jag började min protest i mitten av nittitalet för det var då det började med neddragningar och löpande band stuket för människor som på något sätt behövde hjälp. Jämfört med i dag var det ingenting...egentligen. 

Annars var väl denna dag första dagen jag slutade när jag skulle och efter jobbet var det genomgång av kunskapstestet och lite praktisk övning. Inga problem. Ibland undrar jag vad jag ger för intryck *ler*. Man vet ju inte själv hur folk uppfattar en, tyvärr kan jag tycka. Och att det är olika i olika situationer har jag förstått genom åren. Som arbetslös är jag oduglig känns det som och då kan jag inte ens fatta egna beslut och som sexarbetare vet jag inte mitt eget bästa och ljuger för mig själv. Som förälder verkar det som att jag ses som en förebild och en trygghet. Som ett syskon ( lillasyster) betraktas jag nog som en bortskämd unge som det inte är någon ide att prata förstånd med för hon gör som hon vill ändå...lite som det svarta fåret kanske. Bland kompisar/ bekanta är jag den lugna, stabila som man kan lita på. Idag funderade jag faktiskt på bussen hem vilka signaler jag sänder ut, för jag fick känslan att de trodde att jag kunde allt. Även de sakerna som är helt nya för mig. I morgon ska jag praktisera dem helt på egen hand och utan hjälp av någon...om jag inte ber om hjälp förstås. Men det hoppas jag att jag slipper. 

Men visst är det lite lattjo att vi har så många delpersonligheter i oss. Om tio personer skulle beskriva mig ( eller dig ) så skulle det bli om inte tio så iallafall minst fem olika beskrivningar beroende på vilket förhållande vi har till varandra. Om då ett ord, en egenskap återkom ofta, vi kan säga lojal eller rolig, då skulle man väl vara tämligen säker på att man var det. Jag har aldrig gjort något sådant...och vem har det? Men jag tror det vore bra för att lära känna sig själv. Säg att sju av tio påstår att jag är konflikträdd, då visste jag vad jag skulle jobba med. Nu får man gå på beprövad erfarenhet och chansa lite *ler*.

Fråga mig inte varför jag kom in på det här. Det bara blidde så. Jag har tre länkar som jag väljer att strunta i just nu. Jag har sparat dem så får se ifall jag tar dem i morgon. Handlade om arbetsförmedlingen bla. I morgon blir det lite hobby efter jobbet. En numera för mig känd och återkommande filur. Det blir säkert trevligt. Jag är nästan säker på att så blir fallet. Nu ska jag sätta på tv-n och se lite om Pia Sundhage.