ÅNGAN UPPE

Här står jag och flinar lite smått. Trodde nog att brösten skulle synas mer. Där hade jag inget för att jag slängde av mig behån innan jag knäppte. Men brödet syns.

Första dagen som jag hann med den buss som jag från början räknade med att jag skulle hinna, fast aldrig hunnit med.  Det blev en rolig mening *ler*. Men det var precis på håret. Jag såg bussen komma och fick springa för att vara säker på att den skulle stanna. Jag pratar alltså om bussen från jobbet in till stan. Glad var jag förstås för då slapp jag sitta och vänta en halvtimma på nästa och det innebar att jag var hemma redan strax före tre. Det återstår att se om jag lyckas med konststycket någon mer gång. Men det hänger på hur mycket jag har att skriva efter det att jag slutat och om jag kan sluta just när jag ska sluta. Jobbar man med människor som jag gör nu, kan man inte bara säga att nu går jag för jag slutar. Jag kan iallafall inte det.

Eftersom jag hade ångan uppe fick jag för mig att fortsätta hålla den uppe när jag kom hem, innan jag slog mig till ro vid computern. En computer som jag tror tar sista andetaget när som helst. Fast det har jag i och för sig trott nu i ett år. Jag sitter alltså vid min kära stationära nu. Men innan jag kom hit så bakade jag bröd som ni ser på bilden. Det är ganska typiskt ( inte bara för mig tror jag ) att man är ledig i tre dagar och kan baka bröd varje dag om man vill. Men då orkar man inte och har inte lust. Idag satte jag fart direkt när jag kom hem både med brödbak och annat. Ju mer man har att göra ju mer gör man.....tror jag att det kan vara. Men inte....ju mer man borde göra ju mer gör man. Det är lite skillnad där.

Idag minskade jag på äggen ytterligare. Tog fyra istället för som i receptet sex och jag hade i melonkärnor som jag köpte en gång och som inte är så goda att äta som snacks och jag tog inte bara nötmjöl som sist, utan blandade med kokosmjöl och mandelmjöl och så lite linfrö och fiberhusk och fil och bakpulver. Brödet blev supergott sist, men idag snäppet bättre. Mer bröd än sockerkaka idag.

Mellan regnskurarna vattnade jag balkongblommorna med min egen gödning. Hos mig är det alltså regn, sol, regn, sol osv. Jag har bokat bussbiljett, bytt bläckpatron som jag skulle gjort igår och skrivit ut ett jobb jag sökte i helgen. Mailen är klara och när jag skrivit klart blogginlägget ska jag ställa mig i duschen och sedan bara chilla som ungarna säger och jag också säger numera. Jag är lite osäker på om betydelsen är den som jag lägger i ordet ha,ha. Men jag tycker det är ett bra ord för att "bara vara".

Har även hunnit med att lite hastigt skumma runt på de största nätblaskorna. Snowden imponerar tycker jag och där vill jag hålla mig lite up to date, likaså busstrejken och Mandela. Busstrejken har ju utökas och jag stödjer den till fullo, samtidigt är jag förstås himla glad att min stad inte drabbades nu, utan grannstaden. Men det hade annars bara varit att gilla läget...inget jobb, ingen hobby. 

Nu gick jag precis ifrån för att prata förstånd med en stor fet fluga som höll på att surra härinne. Det lät som värsta getingen, men var bara en fluga. Getingar fattar bättre än flugor kan jag säga *ler*. Jag öppnade överallt när det regnade, balkong, sovrum och här i datorrummet. Men stängde här inne när jag satte mig vid datorn. Den flög väl in genom balkongdörren, kom hit för att hälsa men hade inte förstånd att flyga ut där den kom ifrån. Så jag fick resa mig nu för att öppna fönstret här inne och säga till på skarpen och då flög den ut så snällt. Näää, flugor och andra djur förstår inte vad vi säger ( om det inte är husdjur vi haft länge ), men de känner av energi och vibrationer. De känner snabbt av vår irritation, vår rädsla, vår ilska, vår kärlek. Precis som små, små barn gör. 

Egentligen kan man praktisera samma på människor. Ge kärlek och förhoppningsvis får du kärlek. Med kärlek menar jag förstås inte passion, attraktion och förälskelse till någon enstaka, utan gränslös kärlek till allt levande. Även om man blir illa behandlad på något sätt, så finns en orsak och kan man då ( vilket är svårt för många ) ändå önska kärlek till den personen så kan det om man har tur   snappas upp. Om inte så har man ändå gjort sig av med sin egen  bitterhet och hämndlystnad.

Jag kan ännu inte säga att mina goda tankar gett reslutat, men det verkar vara på god väg. Idag hade jag brev från AF och den märkliga kvinnan. Jag är under AF:s vingar till sista september. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att jag är fri från Fas3 plats jakten fram till dess. Helt säker är jag inte för vi har ett inplanerat möte om några veckor. Det som fortfarande är lite störande är att man som arbetssökande betraktas som mindre vetande *ler*. Vi fattar inte vart vi ska skriva och vad som gäller och vart det ska skickas om det inte markeras ordentligt. Men i mitt huvud säger det mer om personen som markerat än det gör om mig, så jag fortsätter att sända ut gott till personen.

Nu önskar jag er som läser också en massa gott. Det gör jag alltid. Solen skiner igen, åtminstone för en stund och jag ska nu låta behagligt varma vattenstrålar smeka min kropp. I morgon blir det ett annat slag av smekning, men lika behagligt om jag minns rätt.