SVAMMEL OM MIN STATUS

Tog en promenad ner till samhället i dag för Lottots skull och som bonus fick jag frisk luft och lite fart på musklerna. Jag gick fort för det var inte vidare skönt ute. Trots att jag bara tog en tjock tröja på mig, så var det inte kroppen jag frös om, utan händerna. Jag stod faktiskt och funderade innan jag gick ifall jag skulle stoppa ner ett par vantar i väskan. Men beslöt mig för, att är det vår så är det. Det är iallafall april. Tittade lite om jag skulle se några tussilago, men gjorde inte det. Fast jag vet att de kommit upp på vissa ställen och även blåsippor. Det var någon snubbe på lokaltv-n som visade det.

Vaknade vid nio, strax efter, av att min privata mobil satte igång att ringa. Låg och väntade på att den fasta telefon snart skulle sätta igång också. Men så blev inte fallet. Det är inte alls konstigt om min mage börjar spöka igen, för jag går i en konstant inre stress. Orsakad av osäkerheten att inte veta något om morgondagen, nästa vecka, nästa månad, inte veta om jag får behålla aktivitetsstödet. Jag bara existerar i ett slags tomrum kan man säga, om man vill vara lite dramatisk. Egentligen finns jag bara till för mig själv, vilket kan vara en nyttig lärdom, ( ungarna så klart finns jag ju till för också ). Annars blir varje dag som ytterligare ett steg mot....ja vad? En ständig rädsla att AF ska ringa eller maila med besked som får både min självbild och självkänsla att rasa ner ännu några steg. Samtidigt är jag ständigt mentalt mobiliserad för att möta vad för besked jag får. Man kan med andra ord säga att jag har jour 24 timmar om dygnet med ständig beredskap mentalt sett. Plus att jag anstränger mig för att ligga ett steg före, så jag kan slå hårt och snabbt när det blir dags. 

Javars, det var ett ganska bra sätt att förklara läget. Känner man mig inte så kan det tolkas som att jag redan ligger på botten. Man ska aldrig säga aldrig, men det är nog ändå ganska långt dit och att jag kan hålla avståndet beror säkert på min fantasi och förmågan att hitta nya vägar. Och naturligtvis ej att förglömma alla dessa män som höjer mig vid varje möte. Jag vet inte hur många arbetssökande som läser min blogg, men jag tror att det också är viktigt att fylla varje dag med någon form av meningsfullhet. Alltså som känns meningsfullt för en själv. Det kan vara något så simpelt som en promenad, ett besök hos en bekant eller att ringa upp den där personen man sällan pratar med. Listor tycker jag själv är ett bra sätt. Att planera in saker och försöka strukturera upp sin dag. 

Nu vet jag också allt för väl, att många sitter hela dagarna på meningslösa Fas3 platser och sjunker och sjunker för var dag som går. Jag har ingen lösning på det, mer än att ifrågasätta. Ger det här mig verkligen ett jobb? Ger det mig meriter? Kommer jag närmare arbetsmarknaden? Man har även rätt att byta plats vad än handläggaren säger. Alla handläggare säger olika. Man kan byta som jag varannan månad, för det finns inget beslut att man måste vara si eller så länge på en och samma plats. Vill de ha ett skäl, så anser jag att ett viktigt skäl är att man vill passa på nu när man har chansen att testa olika saker. På två månader hinner man gott att visa vad man går för och man har hunnit komma in i sysslor och rutiner med råge. 

Jag har inget svar på varför jag började skriva om det här. Jag blev iallafall nyfiken på vem som ringde på min mobil, så gick upp. Inget nummer jag kände igen så kollade Eniro och namnet var bekant. En intressent på en av de saker jag hade på blocket och som jag messade för en vecka sedan att han kunde hämta det då under dagen. Fick ingen respons på det och saken blev sedan såld och hämtad av en annan i helgen som var och annonsen borttagen. Kan ju vara ett misstag bara att han råkade ringa just mitt nummer, men hur kan man missta sig på det? Ett sms?

Bakat har jag gjort också idag. Min vanliga limpa. Tog ut den ur ugnen precis innan jag började blogga. Lite lätt misslyckad tyckte jag. Men så kan det vara när man exprimenterar *ler*. Kanhända och jag hoppas att den stabiliserar sig när den fått kallna. Förra gången uteslöt jag vetemjöl helt och det blev jättebra ändå. Idag fick jag för mig att istället för fil använda kesella. Inget bra insåg jag direkt eftersom fil är rinnande och kesella var fastare. Blandade iallafall ut havregryn som jag brukar i kesellan. Efter en stund resten av mjölsorterna, idag sojamjöl, mandelmjöl och nytt för mig kokosmjöl plus vetekli och lite, lite dinkelmjöl. Aprikoser förstås och så försökte jag få denna hårda deg lite lösare med lingon. Funkade inte så tog vatten. Upptäckte att jag inte hade någon  sirap hemma och inte eller bikarbonat så det räckte. Tog honung och bakpulver. Efter en timma i ugnen var den fortfarande degig i mitten. Ska testa att skära den när jag bloggat klart. Kanske bara blir att kasta.

Egentligen hade jag en lite tanke att ägna inlägget idag åt kost. Tog till och med en bild för att symbolisera det. Även migration tänkte jag dryfta lite. Men jag fattar inte varför jag alltid drar iväg all världens väg när jag väl satt fingrarna på tangenterna. Nu är ju inte klockan så väldigt mycket så det blir ett inlägg till. När jag kollat upp limpans beskaffenhet.

Men för att återgå till mitt tillstånd som arbetssökande, så kan jag även nämna att jag här om dagen hittade en utbildning med start i september. En utbildning som skulle passa mig som handen i handsken. Jo, den stod på AF:s hemsida. Behandlingspedagog, en yrkeshögskoleutbildning på två år. Jag tror förstås inte att jag prioriteras, men jag borde med tanke på att jag redan läst hälften av den redan och lite till. CSN är inte aktuellt, men jag anser att jag bör få behålla mitt aktivitetsstöd och gå utbildningen som är här i min stad. Finns inget som säger att jag med tanke på min ålder skulle bli anställd sedan, men chanserna skulle ändå öka med hundra procent. Det här är alltså det andra esset jag har i rockärmen när och om AF slutligen hör av sig. Det första är kommuntanten.

Nu pratar ju Alliansen om högre CSN gräns *ler*, men så hög tror jag inte blir aktuell. De pratar ju även om högre pensionsålder och att det inte ska vara svårt att byta bana sent i livet. Jag är inte alls främmande för att jobba och känna mig meningsfull efter 65, om jag är lika frisk och vital som nu. Vi får se om det bara är tomma ord från politikerhåll, vilket jag tror. Nej, inte att pensionsåldern ska höjas, men att vägen dit ska underlättas.