TOM I BOLLEN

Det är inte bara jag som skyr den kyliga "våren". Läste att flyttfåglarna kom, men insåg sitt misstag och flög tillbaka söderöver igen. Ja, jag vet att ni väl hellre vill se annat än fåglar i bloggen *ler*, men det ska vara variation.
 

Nu är det inte bara vädret som får mig att känna mig ungefär som på bilden här bredvid. (Få se om det funkar nu med text bredvid bild. Sist funkade det inte så bra såg jag.) Jag känner mig trött och lite tom i bollen. Finns egentligen en hel del av det som sker i samhället nu som jag har åsikter om. Men det är som om hjärnan vill vila och ha lite lugn och ro och det tycker jag väl att den kan få . Till en viss grad. Jag är inte speciellt sjuk ifall ni nu trodde det. Halsen är helt okej, ryggen helt okej, ingen huvudvärk, kanske lite, lite snorig, ingen hosta. Men trött. Alltså inte sovtrött och sömnig, utan mer tömd på energi. ( försöker att göra nytt stycke, men då åker jag ner till under bilden.Kanske funkar sedan när det redan finns text under bilden ). Det kan ju vara så simpelt så att det är min downvecka, enligt min egen cykel ni vet, som är på ingång. Det ihop med någon form av infektion i kroppen, ihop med krossad vårdröm, ihop med osäkerhet och oro vad AF ska hitta på.

 

Jag är ju inte mer än människa, men det ska sjutton till bra mycket mer innan jag ens närmar mig isen, så det lär dröja länge och troligtvis aldrig (fast man ska aldrig säga aldrig ) innan jag är under isen.  Trodde jag skulle få till nytt stycke nu på texten bredvid bilden men allt åker ner och lämnar ett stort tomt mellanrum. Det får bli grötigt där helt enkelt. Jag ändrade om lite den här veckan, mest med tanke på AF, men det hade inte spelat någon roll....inser jag så här i efterhand. Så i morgon blir det besök i oasen och förhoppningsvis lite energipåfyllning. Jag vill ju sprudla av energi, positivitet och glädje i helgen när jag åker till huvudstaden. Fast å andra sidan kommer med all sannolikhet det besöket att ge mig massor av kraft. Jag tror väl aldrig jag har längtat så mycket efter en liten individ som nu. 

 

Idag har jag således mest tagit det lugnt, men lugnt kan ju tolkas på olika sätt. Jag ringde upp personen som lovade att höra av sig efter jobbintervjun. Det är alltså olika personer. Han var iväg men skulle ringa. Ingen ringde så efter två timmar ringde jag igen  och då svarade den jag skulle prata med. Det är märkligt alltihop det här, vilket jag tyckt från första stund, men ändå finns känslan kvar att det här kan leda till något så jag slipper AF. Det är lustigt att den känslan finns kvar efter beskedet jag fick *ler*. Hans ursäkter är inte rimliga, men jag kan omöjligt veta. Lite osannolikt att det ska ta en vecka för honom att få tag på den personen jag pratade med vid intervjun. Sedan att det fortfarande är osäkert, men att han ska tänka på mig om liknande jobb dyker upp. Bullskit, kan jag tycka, utan att veta. Han ska  bara göra sitt jobb och behöver liksom inte ursäkta sig. Jag ville bara veta om jag skulle hålla fast vid tråden eller släppa den. Nu har jag släppt den. 

 

Positivt är annars att ett av de ställen jag mailade igår hörde av sig med svarsmail idag och frågade om referenser. Oron för ett nytt Fas3 ställe finns där ständigt nu och jag kommer att vägra ett "hittepå" ställe. Men, man får ta bekymren efterhand de dyker upp. Risken finns att AF sätter in stöten nu på fredag, så måtte något hända som jag kan sätta emot, så att fristen förlängs ännu en tid.

 

Två jobb har jag sökt. Det är ont om relevanta jobb för tillfället. Sedan en promenad ner till samhället för att få veckans matinköp gjorda. Blåste lite småkallt om huvudet, men solen sken.

 

Tog de sista mandlarna i morse och frukt har jag varit utan ett par dagar, så nu känns det skönt och lugnt ett tag när jag bunkrat upp lite. Även om frukten jag köper får ligga så det bara är att slänga, så måste det ändå finnas något hemma...ifall. Bananerna är tänkta som reseproviant. Jag gillar ju inte bananer så värst, men har minsta skitungen med mig som sällskap. Nu är i och för sig den skitungen inte så liten och i mångt och mycket är rollerna stundtals ombytta vad gäller barn och förälder. Det är lite kul kan jag tycka. Att de månar om mig lika mycket som jag månar om dem. Clementinerna var goda, men inte så söta som jag förväntat mig.

Ett litet lustigt inlägg det här, för när jag började var huvudet totalt tomt så funderade på om jag skulle dra någon anekdot från hobbyn. Det är ju inte ofta jag gör det eftersom de ligger en bra bit bak i tiden och inte passar in i det dagliga svamlet som bara ploppar upp. Nu finns en gammal grej som skulle platsat i nutid, eller mer har aktualiserats, men eftersom inlägget liksom skrev sig av sig självt trots en hjärna på tomgång, så får det vara som det är nu.