EN LITEN HISTORIA FRÅN TONÅREN

En äldre bild bara för att ha en bild. Skriver lite till. Tänkte berätta en historia som dök upp i minnet när jag var inne på sexforumet förut och ruttlade lite. Risken finns förstås att de där som är övertygade om att ingen säljer sex utan att ha något otäckt i bagaget, kan få för sig att yes, där har vi det ha,ha. Även Greta har en historia. Och det har jag ju. Många historier *ler*. Men ingen som ligger till grund för att jag valt att ha betalande älskare.

Innan historien kan jag dra lite om dagen. Fast finns inte mycket att berätta. Inget funderande över livet blev det, men en sväng ut och ett mail från AF och ett svar tillbaka och ett jäkla ringande från ett nummer som visade sig när jag kollade Eniro, gå till en person på ett "hittepå" ställe. Sista ringningen var nyss. Jobbar de skift måntro *ler*. Finns ingen anledning att svara för gjorde klart min ståndpunkt i mailet och det ska jag dra en annan gång. Både det och det förra agerandet från AF. Ett par besök blev inbokade, fast väntar på bekräftelse från den ena. Det blir nog bra. I morgon ska jag upp skittidigt för att sitta hos hygenisten en timma. Roligare kan man ju ha, men det är ett nödvändigt ont kan jag tycka.

Över till historien då som jag tror hände 1969, kan vara 1970 också, men har för mig att jag var runt 15 år. Det var sommar och samma år eller om det var året innan hade en tjej i samma ålder som jag och som jag kände till ( inte kände väl) blivit mördad. Anette ifall någon minns fallet. Hon hittades i en skog här utanför stan. Mördaren gick fortfarande fri och gjorde i massor av år faktiskt, tills han dog och jag tror frun eller annan nära person erkände och berättade vad han gjort.

Hur som helst. Jag var 15, tuff och orädd och fullt övertygad om att inget kunde hända mig. Jag bodde på landet, men hade precis fått upp smaken på allt roligt som stan hade att ge och skaffade förstås kompisar i stan. För att då ta mig in så liftade jag. Både dit på kvällen och hem på natten, de gånger jag åkte hem. Hem var det egentligen bara att lite snällt be de bilburna killarna ( raggarna) så turades de om att köra mig hem. Det var ju inte alls som idag på den tiden. Alla var jättesnälla och ingen kladdade eller tjatade om ett ligg för besväret. Ofta var det fullt i bilen och jag tror faktiskt de skjutsade mig för att de var rädda om mig.

Men en natt fanns ingen som kunde skjutsa mig. Det kan mycket möjligt ha varit kring midsommar så de var iväg på sitt egna firande. Så jag gick upp till vägen och ställde mig med tummen i luften. Jag minns inte hur länge jag stod där, men till slut stannade en bil med tre killar i. Jag hoppade in i baksätet och sa vart jag skulle. De körde mig hem som de sagt....men de stannade inte, utan körde förbi. Jag kan inte minnas att jag blev rädd, mer förbannad. Fast minnet är ju som det är. Men tre killar i 20-årsåldern tyckte jag väl inte var något att vara rädd för och jag förknippade ingen av dem som någon mördare, med tanke på Anettes öde.

De körde iallafall långt och länge tills vi kom till samma skog där Anette hittats. Där stannade de och vi gick ur bilen allihop. Minnet sviker hur de tänkte lägga upp det hela, men planen var att alla skulle sätta på mig, rättvist och bra. Som jag minns eller vill minnas iallafall så höll jag mig lugn och tänkte säkert att det är ju inte hela världen. Bara de kör mig hem sedan. De var alltså inte aggressiva på något sätt. När så den första skulle börja göra närmanden säger jag utan att veta varför. Orden bara kom i min mun...."att ni bör kanske veta att jag har mens". Då hoppar de in i bilen och bara drar och lämnar mig där ensam i en stor mörk skog. Och då blev jag rädd. Dels för att jag var ensam och säkert för att spänningen som jag sannolikt befunnit mig i, släppte.

Jag hittade iallafall ut ur skogen och vandrade sådär 1½ mil i sommargryningen. Jag vet att jag stannade och plockade blåklint på vägen som jag gav min käre mor när jag till slut kom hem. Jag berättade förstås vad som hänt, men eftersom inget hänt egentligen så var det inte mycket att anmäla. Inte blev jag avskräckt från att lifta heller.

Men knorren kommer nu. Min ena syster med sin familj bodde i ett flerfamiljshus, alltså inte som dagens hyreshus, utan en huslänga med en stor trädgård med några lägenheter. Några månader efteråt var jag där och får då se en av killarna komma ut från verandan till en av lägenheterna. Han får förstås syn på mig och försvinner snabbt som satan runt hörnet. Jag har aldrig varit en sådan person som velat hämnas på folk, men då vet jag att tänkte " det här kan du ha". För med all säkerhet gick han nog runt ett tag och var rädd att farbror blå skulle komma och ta honom.

Så här nära en våldtäkt har jag aldrig vare sig förr eller senare varit och jag har svårt att tänka mig att det har satt några spår *ler*. Men jag önskar att jag idag vore lika kall, lugn och odödlig som jag var i tonåren. Men man har väl inga gränser i tonåren. Och med all sannolikhet blev det folk av de här killarna också.

Ett litet annorlunda inlägg blev det. Nu ska jag hälla upp lite blåbär på tining och snart bänka mig framför tv-n o ch se på andar och spöken. Orkar jag blir det också Jennys talkshow. Det gör ju inget om jag är trött i morgon. Jag kan sova hos hygenisten. Säkert *ler*.