ÄR DET MITT, KUNDENS eller INGENS FEL ?

Sista bilden av de nyare. Med ditlagd bakgrund ( ifall nu någon inte förstod det ). Den här trasan är relativt ny. Allt är relativt, men från förrförra inköpen, så ett år cirka. Men jag har knappt använt den, tycker den är lite "flickig" med den utsvängda kjolen. Annars inget fel. Sitter väl mest i mitt huvud *ler*.
När jag nu är inne på trasor så fattades ju en sist som ni kanske minns. Som skulle sändas när den kom åter i lager. Förra veckan skickade jag ett mail och undrade om de glömt bort eller om den aldrig skulle komma in i lager. Själv hade jag glömt vad det var för en trasa. Men fick ett snabbt svar att det faktiskt hade dröjt och igår kom den med posten. Svart som det mesta jag har, i något simpelt plastmaterial och åtsmitande så jag får se hur bekväm jag känner mig i den...med tanke på magen..hm. Nu ligger den i väskan och jag ska slänga ner kameran också, så har jag lust knäpper jag väl några kort i morgon efter besöket.

Besöket idag då? Ja, det besöket blev nog inte så glad. Men jag vet inte om jag ska ta på mig skulden faktiskt. Det var en trevlig återkommande kund som jag träffat i ganska många år, men med långa, långa mellanrum. Nu tror jag det måste varit 1½-2 år sedan sist och som de flesta av mina kunder med en resväg på en-två timmar. Som jag skrev igår så använder han sig av sms och det är skit kan jag tycka, men han har alltid gjort det.

Många av de här kunderna som hängt med i åratal och vill ses med långa mellanrum, lever som sig bör sitt vanliga liv och huserar inte på nätet. Antagligen läser de således varken blogg eller besöker hemsidan. De vet att jag finns, de vet hur jag är och de vet vad de får. Den här personen sms-ade för ett tag sedan med förfrågan om ett möte denna vecka. Jag visste inte då hur jag hade det med tanke på AF så lovade återkomma, vilket jag gjorde. Gav förslag på tid som vi ändrade efter hans möjligheter, till idag då. Han undrade i nytt sms om adressen var samma och jag svarade ja och gav portkoden.

Sedan var han tyst. I mitt huvud bör man bekräfta med ett ok. Men jag vet inte om jag tänker fel. Igår förmiddag skickade jag iväg ett sms, att jag ville veta  säkert om han skulle komma, så jag inte åkte in i onödan. Inget svar. Just med tanke på att jag vet att det är en trevlig prick och att andra inte alltid tänker som jag så skickade jag ytterligare ett sms i morse. Kände mig lite tjatig, men ifall han missat gårdagens sms. Ungefär en och en halv timma innan bestämd tid kommer ett svar att han är där ungefär si och så, vilket var en halvtimma före den tid vi bestämt.

Jag svarar att det är omöjligt för mig med tanke på restiden. Nytt sms om jag då kan den tid vi bestämt. Alltså det funkar ju inte med så sen bekräftelse. Dels var jag inte iordning eftersom han aldrig svarade och jag då räknade med att det inte skulle bli något möte. Dels går bussarna bara en gång i timmen mitt på dagen. Knappt det och sedan tar resan nästan en timma och så vill jag ha tid till dusch och förberedelse när jag är framme. Jag fick inget mer svar, men vad jag förstod hade han påbörjat resan och fick vända tillbaka. Jag förstår besvikelsen och kanske borde jag ha åkt in och satt mig och vänta. Kommer...kommer inte typ. Men hade han då inte kommit så hade jag förbannat min dumhet. Hur jag än gjort hade jag haft ändan där bak för naturligtvis känner jag mig även lite taskig att det blev som det blev.

Sist vi sågs bodde jag tio minuters gångväg ungefär från oasen och man drar liksom inte sitt liv och sina förändringar i ett sms. I sms skriver man minsta möjliga, iallafall jag. I mail kan jag förklara och där märker jag om det tolkats rättt och där kan jag be dem uppdatera sig på hemsidan ifall det är länge sedan vi sågs. Nya ber jag alltid bekräfta tiden, men gamla uvar räknar jag med ska fatta det ändå. Men det här är väl sånt som händer, tack och lov väldigt sällan. En gång tidigare vet jag att det hänt och då var det också en gammal, känd bekant. Kan det vara så att de gamla rävarna tar saker för givet?

Vissa tycker att telefonsamtal är det bästa, men jag anser att är det någongång läge för missförstånd så är det vid muntliga överenskommelser. För mig är mail det bästa, då kan man gå tillbaka och se ifall man snurrat till ett datum eller vad man skrivit som personen inte förstått osv. Utan mina sparade mail från och till AF tex så hade jag inte haft de bevis jag har på deras agerande.

På tal om AF så var det i måndags som sista mailet kom att det blev det och det "hittepå" stället. Inte i fredags som jag trodde igår. Alltså ännu värre, att informera mig via mail på förmiddagen och så sätter telefonterrorn igång samma dag från detta ställe. Det är också mycket lustigt kan jag tycka att jag inte fått något svar på min begäran att avvakta plats och avstå aktivitetsstödet en månad. Märkligt är det också att inga papper kommit på att jag blivit hänvisad den här hittepå platsen. Jag funderar nu på vad mitt nästa drag ska bli, om jag kanske ska skriva till nya chefen på min arbetsförmedling. Fast det känns som att jag ska vänta lite för att se vad som ska hända... om något händer. Det kanske blir ytterligare en ny handläggare. Jag tror jag är uppe i tjugo stycken nu.

Jag tänkte faktiskt skriva lite nu på mitt skrivprojekt. Jag tror att utan engagemanget för det här idiotspelet, så hade jag som många fa3:are gör, krälat på botten och känt mig totalt värdelös och tyckt att livet inte längre hade någon mening. Det händer ju, men då peppar jag mig själv och skriver av mig. Skriva är terapi.

Under tiden jag skrivit nu så har mobilen pipit. Kollade precis och det var dagens besök (eller inte besök ) som trots att han hann att åka halva vägen ( ca 15 mil ) trodde att jag var sur. Det borde ju varit han som var sur. Men missförstånd händer, så är det bara och vems skuld det är, är skitsamma. Dålig och otillräknelig kommunikation kan man säga.