JAG FÖRSÖKER FÖRSTÅ.....arbetsmarknadspolitiken

Ja ni, här sitter jag en gråmulen tisdagseftermiddag i februari. Utanför fönstret virvlar då och då vita små flingor genom luften. Utifrån mitt senaste skrivprojekt så fylls min hjärna undan för undan med frågor. Frågor som jag egentligen kunde strunta i, men istället har jag suttit i timmar nu och sökt på internet. Jag kan inte säga att jag blev så särdeles klokare, men lite aha har jag upplevt. Annars känns huvudet fortfarande som om det står aggressiva pingpongspelare i varje vrå från nacke till tinning och slår bollar ( tankar ) till varandra. Det finns troligtvis inget direkt rätt eller fel här heller. Men jag vill hitta något som känns rätt och logiskt för mig och som binder upp och strukturerar tankarna, så jag får en någorlunda hel bild. Ni som inte är intresserade av mina tankar kring arbetsmarknadspolitiken kan hoppa det här inlägget.

Jag förstår ju att det är många faktorer som har påverkat till att vi nu har det samhälle vi har. Som jag skrivit flera gånger så märkte jag själv av förändringens vindar i början av nittitalet. Det var då man började skära ned på personal, det effektiviserades, pengar blev viktigare än människan, stress blev ett nytt ord som användes ofta och de första larmrapporterna om psykisk ohälsa dök upp.

Jag vill ju gärna tro att utvecklingen överlag, på flera områden inte minst den tekniska, har större betydelse för förändringar än vilken färg det styrande partiet har. Men det är kanske naivt att tänka så, insåg jag idag. Det de styrande vill ha, det ser de till att få under de år de har makten. Oavsett om det gynnar landets medborgare eller inte. Det låter krasst, men så tror jag att verkligheten är idag. Eftersom vi i vårt land bara har två partier att välja på som är tillräckligt stora för att leda ett land, så kan man säga att många väljare väljer mellan pest eller kolera, eller väljer det småparti som har mest liknande åsikter som en själv och då kvittar det om det partiet stödjer rött eller blått. Man hör ju ofta att det är folket som har valt, men jag vet inte hur signifikt det är. Man vet inte heller om en del valt mellan tex personerna Reinfeldt och Persson och inte deras partis politik. Det är bara egna tankar.

1932- 1976 hade sossarna makten. Jag var för ung då för att ens bry mig, men jag vet att min pappa lovordade sossarna. Min pappa växte upp i ett statarhem och hade personligen upplevt resan från misär till ett någorlunda drägligt liv med barnbidrag, obligatorisk skola, fackliga organisationer mm.

!976 - 1982 gjorde borgarna ett gästspel. Jag var 24-28 år, mitt uppe i min utbildning, levde med min tvillingsjäl, var lycklig och ägnade inte samhälle och politik så stor uppmärksamhet.

1982 - 1991 var sossarna tillbaka. Nu hade jag fast anställning där jag trivdes och kände att jag gjorde nytta för mina medmänniskor. Jag bildade familj, fick barn och var plötsligt en del i det politiska spelet. Det är säkert bara tillfälligheter, men efter Palmes död -86 upplever jag att samhället började sitt förfall.

1991 - 1994 var det dags för borgarna igen att ta över stafettpinnen. Här fick jag idag ett litet aha. Nu, under den här perioden upplevde jag markanta försämringar. Det var Carl Bildt som var statsminister och det var under den här perioden jag bokstavligt fick slåss för min rätt och för mina barns rätt och för mina arbetsuppgifter och klienters rätt. Det var här jag för första gången på riktigt insåg hur snett mycket var. Kanske en aning sent, jag var 36-40 år. Men bättre sent än aldrig. Jag demonstrerade, revolterade, skrev insändare och artiklar och fick i vissa fall rätt.

1994 - 2006 sossar igen vid makten, men inte riktigt med gamla tiders ideologi. Det kan till viss del bero på världens utveckling och förändring i stort. Jag vet inte, men nu var det inte alls medborgarnas bästa som fanns för ögonen. Jag förstod inte det här faktiskt förrän jag såg förra veckans "Dokument inifrån". Då föll en liten polett ner. Under de här åren fortsatte de styrande sossarna att skära ner på personal och att lägga ner väl fungerande enheter. Arbetslösheten började väl här någongång att stiga mer än den borde. Själv höll jag på att få krupp över alla idiotier och på alla fjantar som bara fjamsade med i dansen. Min chef var en av dem. Här började nog på allvar mitt tvivlande över mänskligheten, fastän att jag långt tidigare anat. Efteråt insåg jag att jag inte alls mådde bra i slutet på nittiotalet, men man fattar inte det när man är mitt i det. Jag kommer säkert när jag senare tittar tillbaka på idag, att inse att jag inte mådde bra då heller. Min räddning då, kom när någon föreslog friår.

2006 - ?? återigen borgerlig regering och nu med en ledare som sedan barnsben blev drillad av sin mor...till att bli ledare. En ledare som sedan studenttiden visste hur han skulle få de rika rikare och de fattiga fattigare. För att vara säker på att lyckas fick "kompisen" bli finansminister. En ledare som inte låg på sina lagrar utan direkt efter valsegern sattes det igång med sänkt a-kassa, höjd fackföreningsavgift, sjuka skulle ut och jobba oavsett sjukdom och arbetslösa var bara lata och skulle svältas ut på en arbetsmarknad som han själv sett till inte fanns. Protester som kom från läkare, experter, ekonomer etc lyssnade han inte på. Han hade sin linje klar och den kunde inte rubbas. Här var det hans vilja som gällde, kolleger som försökte protestera hotade han och om folk tog livet av sig på grund av hans politik bekymrade honom inte det minsta. Han ansåg sig även ha så stor makt att han kunde strunta i riksdagsbeslut som inte följde hans linje. Han försökte få minsta möjliga uppmärksamhet, det mesta skedde inom regeringshusets väggar och besluten dirigerade han ut för att inte själv behöva stå till svars. De obligatoriska debatterna kunde det vara svårt att undvika ( fast han försöker som vi vet ) men då lär han sig sitt mantra och upprepar och upprepar det om och om igen.

Ja, så är läget nu. Jag har svårt att se en ljusning oavsett färg på de styrande... om det inte är en ledare som ser till sitt lands medborgares bästa istället för sitt lands pengapåsar. I " Dokument inifrån" förra veckan, som var rätt trist att glo på i början, så visades det att näringslivet tjänade massor. Inget fel alls, men det normala är eller var förr, att det invisterades i nya verksamheter som då genererade nya jobb där folk tjänade pengar och då kunde konsumera. Man höll kretsloppet igång kan man säga. Idag är det inte så. Det tar stopp vid näringslivets toppar enkelt förklarat och om jag fattat rätt. För att få fart på rotationen igen så krävs det alltså att man rensar i toppen. Men det är inte en sådan politik som vår statsminister för och inte heller vill föra och aldrig velat föra. Troligtvis ville inte heller Persson det. ( jag kan vara fel ute i mitt resonemang, men det är så jag fattat det idag ).

Jag hittade en pdf fil om tanken bakom arbetslösheten. Jag tror den är från 1997.
Den naturliga arbetslösheten. Jag vet egentligen inte vad jag ska tro. Men resonemanget då stämmer med verkligheten nu. Den går ut på att politiker och ekonomer är överens om att arbetslösheten aldrig får sjunka under en viss procent. Om så sker har Riksbanken i uppgift att öka arbetslösheten.

"Enligt rådande nationalekonomisk teori är full sysselsättning helt enkelt inte bra för Sverige. Om alla har jobb blir det ont om ledig arbetskraft. Företag som vill anställa måste därför locka med högre lön, bättre arbetsmiljö och andra fördelar. Det gör produktionen dyrare, och vinsterna sjunker.
För att kompensera sig höjer företagen priserna på sina produkter, vilket startar en inflation. Detta leder i sin tur till att de anställdas lön blir mindre värd, och de kompenserar sig då med högre lönekrav, som företagen måste acceptera om de vill ha någon personal. Och så börjar alltihop om från början igen."

"Hur håller man då tillbaka lönerna? Jo, resonerade landets tongivande ekonomer, genom att höja
arbetslösheten. Då kommer folk att bli så oroliga för att förlora jobbet att de inte vågar kräva högre lön. Priserna behöver då inte höjas och inflationen sjunker. Och det var precis vad den nytillsatta regeringen ville åstadkomma 1991. Frågan var bara hur många svenskar som skulle behöva få sparken."

"Att Anne Wibble och Carl Bildt verkligen kallt planerade att höja arbetslösheten vet vi. Det har Anne Wibble själv berättat i en bok som heter ”Ekonomerna i debatten

"Sagt och gjort. Genom massuppsägningar i den offentliga sektorn höjde regeringen Bildt målmedvetet arbetslösheten i ett tempo som Sverige inte upplevt sedan i början av 30-talet."

"Socialdemokraterna tillträdde – och fortsatte den borgerliga åtstramningspolitiken. Under rådande massarbetslöshet genomförde man den kraftigaste budgetåtstramning som gjorts av något land i modern tid"

Sedan kom då borgarna tillbaka och Reinfeldt "lurade" och "manipulerade"...att nu minsann skulle massarbetslösheten bort, utanförskapet skulle bort och klyftorna skulle minskas. Fast det kan ju omöjligt ha varit hans syfte med tanke på det som varit och det som sedan blev.

En månad efter valsegern 2006 blev denna man Littorin som då var partisekreterare för moderaterna, utsedd av Reinfeldt till arbetsmarknadsminister. Några månader senare blev han även chef för det nyinrättade arbetsmarknadsdepartementet. Att Reinfeldt hade god tilltro till mannen är inte lustigt då han var väldigt väl insatt och även ledamot i diverse affärs och kapitalbolag. Det var Littorin som drev igenom sänkt a-kasseersättning och höjd fackavgift. Med hjälp av en kvinna som numera är borta ur politiken. Frågan är om hon ens hörde dit någonsin. Jag minns inte namnet, men snabbt som satan drev de igenom den så kallade arbetslinjen och de tre olika faserna för arbetslösa. Tre år senare började de första beträda fas 3 gränsen och 2011 togs det upp i Uppdrag Granskning med följd att riksdagen röstade igenom att det omedelbart måste sluta. Detta var inte mänskligt.

Men då var Littorin sedan ett år tillbaka ute ur politiken på grund av sin kärlekstörst och näringsbrist efter en skilsmässa, som ledde till att han, vad som sägs, betalade för sitt behov. Reinfeldt var mån om sitt partis rykte och sitt eget och kastade ut honom utan pardon. Idag håller Littorin med om att resultatet av hans arbetsmarknadsbeslut inte blev bra och borde ändras. Fast vem lyssnar på det?

Idag är det en fd kriminalinspektör som har posten som arbetsmarknadsminister och hon viker inte en tum från iden att Fas3 är guds gåva till alla arbetslösa. Om hon står under hot från Reinfeldt vet jag inte, men det är väldigt märkligt att hon vägrar se den förödelse av Fas3, som de flesta andra ser .

2008 gjordes arbetsförmedlingen om. Från att tidigare ha varit en del av länsarbetsnämnderna blev den nu Myndigheten arbetsförmedlingen (enl. wikipedia ) och den ersatte då även AMS (arbetsmarknadsstyrelsen ). Myndigheten arbetsförmedlingen står direkt under det utav Reinfeldts inrättade arbetsmarknadsdepartement 2006 som Littorin blev chef för. Det här kan förklara en hel del, åtminstone i mitt huvud. Bla varför AF numera inte gör skäl för sitt namn, den förmedlar alltså inte några jobb, den bara kontrollerar de som är arbetslösa. Generaldirektör för denna myndighet blev Angeles Bermudez-Svankvist, en fd tandläkare och bla fd chef för folktandvården i Stockholm.
Troligtvis har även hon direktiv från regeringen och Reinfeldt och kör medvetet över sina anställda på landets arbetsförmedlingar. Hon manipulerar undersökningar och ljuger i intervjuer när hon blir ifrågasatt. Ni som inte tror mig kan googla. Jag orkar bara inte själv just nu att leta.

Med den här bakgrunden är det lite lättare att förstå varför det ser ut som det gör med politikernas vilja att verkligen bekämpa arbetslösheten ( den ska alltså inte bekämpas ) och varför arbetsförmedlingen inte längre förmedlar jobb och varför näringslivet inte protesterar mer än det gör med mera. Men för att det kanhända är lättare att förstå så är det nu desto svårare att acceptera. Det som förvånar mig mycket är varför inte alla lekmän på golvet protesterar unisont. Alltså alla landets handläggare på AF och FK som exempel. Att inte de arbetslösa kan protestera i gemensam strejt tex kan jag förstå, för de är redan som det är i en väldigt svår sits både ekonomiskt och psykiskt.
Jag läste idag Aftonblaskans ledarkrönika om många arbetslösas situation. Även om naturligtvis inte alla lever på socialens existensminimum så är det en skam att någon måste göra det, bara för att han eller hon av någon orsak blivit av med sitt jobb.

Oj vilken tid det tog att skriva det här inlägget. Men det är bra med sådana här inlägg då och då. Bra att gå tillbaka till och ta delar ifrån till boken. Dels detta men även de inlägg där jag beskrivit min sysselsättningsplats kommer att underlätta skrivandet. Sedan har ju också fått pingpongspelarna i skallen lite lugnare *ler*. Nu ska jag tvätta håret. I morgon ska jag ägna mig åt lite roligare saker än politik och arbetslöshet. Avslutar med pumornas senste inlägg. Vårt land är alarmerande sjukt.