ETT URSPRUNGSTILLSTÅND FÖR MIN SJÄL

Bild från sist med pålagd bakgrund. Jag tycker när jag haft inspiration och fotat, att nu har jag bloggbilder ett tag, men de försvinner attans fort. Jag slösar väl med dem för mycket *ler*.

Inget uppvaknande i ottan idag, utan jag slog upp ögonen till en ny dag i mer normal tid, vid nio. Det kan väl tyckas fjompigt för en del att lägga så stor vikt vid det. Men då jag vet hur vanligt det är med olika slags sömnstörningar idag och jag själv aldrig haft dylika besvär tidigare, så blir jag på min vakt vid minsta förändring. Som med allt annat så ligger alltid en orsak bakom och kan man komma fram till vad den är och få bukt med den i så tidigt stadie som möjligt är mycket vunnit. För min del misstänker jag att fredagens mail kan vara en del av gårdagens störning. Sedan preparerade jag medvetet för en god natts sömn igår genom att låta fönstret stå öppet en timma innan jag lade mig. Så i natt sov jag i ett streck från halv ett till nio. Drömde säkert för det gör vi alltid, men inget jag minns och därmed inget viktigt.

Som väldigt många av landets medborgare, inte alla och kanske inte ens de flesta, så slöglodde jag på schlagerspektaklet igår. En del tar det kanhända på allvar, men för mig är det ett stundtals underhållande spektakel. Nu tror jag faktiskt att majoriteten av svenska folket har samma syn som jag på det hela, annars skulle inte bananen gått direkt vidare. Hoffsten var absolut värd att gå vidare,dels för att det är hon och dels för att låten också var bra. Sedan tyckte jag att även unga Felicias låt var helt okej. Om det nu hade varit mer seriöst så borde hon och bananen bytt plats.Enligt mig alltså. 

Sedan slog jag över till Pluras kök och det är ju bara så äckligt. Först sniglar?? och sedan kanin. Hur sjutton kan man äta kanin? Jag klarade inte av att se det. Min syn på djur spelar naturligtvis in där, men innan jag blev vegetarian spelade faktiskt just kaninätande en viss roll för att jag skulle få en helt annan syn på en människa...en söt, späd och trevlig kvinnlig arbetskompis. Ena dagen hade de kaninerna som gulliga husdjur där ungarna lekte med dem och nästa dag återfanns de på middagsbordet och ungarna visste inte att de just satt och åt upp sina lekkamrater.  Fy sjutton.

Jag byter spår innan jag spyr. Men med tanke på den nu aktuella lasagnehistorien så kan man som jag så många gånger tidigare sagt...aldrig lita på någon numera. Inte på politiker, inte på myndigheter, inte på föräldrar som serverar  barnens lekkompisar till middag och inte på vår mats innehållsdeklaration. Vem sjutton vet vad som blandas i färdigmat? I det här fallet var det häst, men det kan ju lika gärna vara hund, katt eller kanin.... eller människa. Faan vet.

Innan jag gick in hit till bloggen satt jag och funderade lite över dagens upplägg. Nyheter, bloggkoll och mailsvarande var avklarat och barnboksmanus och arbetslöshetsdokumentet uppklickat, vilket det fortfarande är. Frågan var om jag skulle ta en paus från datorn och gå ut och ta en promenad bort till Ica närbutiken och inhandla ägg som inte fanns vid fredagens inköp. Efter en stunds dividerande mellan mina två olika jag och delpersonligheter kom jag fram till att äggköpet bara är en princip och ibland är principer till för att brytas. Men frisk luft och en promenad är nyttigt ändå, protesterade ena jaget. Visst, sa det andra, du väljer det du känner mest för.

Som ni märker så valde jag inte promenad och frisk luft *ler*. Men dagen är inte slut ännu. Manuset är klart för utskrift så det går fort om inte skrivaren får för sig att krångla just idag. Men varför skulle den? Att uppdatera arbetslösperioden går troligtvis  på en kvart när jag väl sätter fart. Vi pratade om det frissan och jag. Hur vissa människor ( alltså vi ) låter saker ta enorm energi genom tänket...jag ska, jag borde... istället för att bara göra dem och oftast går de fort och sedan är de ju borta ur skallen och man kan lägga energin på något roligare. Man vet, men ändå upprepar man samma sak hela, hela tiden. Inte alla förstås, men jag tror att många känner igen sig. 

Jag läste en så jäkla bra och igenkännande debattartikel idag i aftonblaskan. Av Kristian Gidlund, den unga musikern som stundtals figurerat både i tv och i media och som bloggar om sin obotliga cancer. Så stark, så vettig och så sund. Läs den. Den handlar egentligen inte alls om honom och hans sjukdom, utan om landet han lämnar. Samma land  och samma värld vi alla lever i och samma land som jag själv har synpunkter och åsikter om och jag märker att mina tangerar med hans i denna artikel. Men han uttrycker det så betydligt mycket bättre än vad jag gör.

En annan man, krönikör på samma blaska är Schulman. Alex Schulman. Man kan tycka vad man vill om både honom och Birro som personligheter, men i skrift är de båda fenomenala enligt mig. Ni som hängt med i mitt svamlande här vet min fabless för dessa herrars skriftspråk. Jag citerar en del av en mening från Schulmans senaste krönika:

"...det är som ett ursprungstillstånd för min själ, som att den kommer hem". Han beskriver alltså en känsla. I det aktuella fallet, känslan av att sitta ensam i en bar i Dubai. Men det kan ju även vara känslan när man sitter och sparkar med fötterna i en insjö en  ljum försommarkväll, eller känner tystnaden och friden i en skog, eller för vissa känslan när man susar nerför en snöklädd backe i gnistrande sol, eller njutningen i en sexuell aktivitet.

Just beskrivningen av en fridfull och harmonisk situation är så fin, tycker jag....som ett ursprungstillstånd för min själ. Kan det sägas bättre?