BUSSBOKNING, GAMMAL TRASA, SAMMA MÅNE

Det har väl aldrig varit så jäkla svårt att boka en simpel bussresa som nu. Inte tekniskt svårt alltså, men jag har länge velat hit och dit, fått ideer, insett att det inte funkar, tänkt om, fått ny ide, insett det jobbiga med den och tänkt om igen. Jag ska alltså inom kort till huvudstaden i ett ärende och träffa likasinnade. 08 ungen jobbar hela den helgen så jag  tänkte att jag åker bara upp och ner samma dag. Men nu ska de här likasinnade tydligen sammanstråla över en matbit efter ärendet och det skulle ju vara himla trevligt att hänga på. Men det funkar inte med min buss hit, då skulle jag vara tvungen att övernatta i ettan. Okej, fick sedan en ide att åka mitt i natten ( nästan) och då hinna innan ärendet att hälsa på den minsta lilla familjemedlemmen på morgonen en snabbis. Men det funkar inte heller för det går ingen buss härifrån så tidigt och att tillbringa en fredagkväll i ettan utan tv eller något av det jag är van vid vill jag inte. Nu ska jag ändå träffa den här lilla skiten snart i flera dagar, men ja ni vet, när man ändå är där liksom.

Sedan blir jag arg på mig själv för att jag gör bagateller till stora hinder typ. Alldeles nyss bestämde jag mig och nu är resan bokad. Jag gick till mig själv och frågade...vem gör jag vad för? Jag tror att det ofta är så, att man vill vara överallt, eller tror att andra förväntar sig att man ska vara det. Klart som sjutton att jag vill träffa den här lilla skiten ( som förstås inte är en skit utan ett stort under ) när jag är så nära. Men är det värt allt bestyr som det för med sig? Och fattar den här lilla överhuvudtaget vad det handlar om,  att bara få se mig max en-två timmar? Speciellt som jag vet att jag inom en snar framtid kommer att få kvalitestid med densamma i lugn och ro. Likaså matbiten med de här likasinnade. Hur viktig är den egentligen? När jag kommer att tillbringa ett antal timmar med dem ändå och själv inte är intresserad av att äta.  Så nu åker jag upp och kanske kommer jag en kvart för sent till träffen beroende på busstiden och sedan åker jag hem och kanske måste jag lämna sällskapet en kvart innan slutet på grund av busstiden. Det sista behöver jag nog inte eftersom det går tunnelbana var femte minut från där jag kommer att befinna mig till centralen. Mitt eget behov lär tillfredställas med det arrangemanget nu när jag väl bestämt mig och andras behov kan jag lämna åt sidan. Men gud vilket hattande hit och dit i tanken innan jag tog beslutet och betänk vilken energi det gått åt...helt i onödan.

Vi människor är ena konstiga varelser, för jag tror inte att jag är ensam. Så mycket kringelkrokar fastän att man kanhända redan från start, om man känt efter ordentligt och litat på det, vetat målet. Nu ska jag bara maila berörd person att jag kanske kommer lite sent och att jag inte hänger med ut och äter. Simpelt och enkelt när saken väl är klar *ler*.

Här ser jag ut att vara i fjärde månaden, men det kan ni bortse ifrån. Den här trasan bara hänger i en garderob i oasen. Jag har skrivit om den någongång och fotat mig i den en gång, tror jag. Varje gång jag går igenom mina trasor så låter jag den här vara. Jag gillar den på något sätt, men använder den aldrig. Dels är den numera lite tight och dels är den så lång. Men den har varit flitigt använd för sådär 7-8 år sedan. Betänk att jag då inte ansåg den vara för lång *ler*.

I mellantiden igår fick jag för mig att dra på den igen. Frånsett att den stramar en aning så är den rätt bekväm och som sagt, av någon anledning så gillar jag den.

Så här kan jag tycka att den är helt okej. Alltså om man kortar av den. Jag tog hem den och nu ligger den på köksbordet och väntar på att jag ska göra något. Jag vill inte klippa av den, men ska testa om det funkar med uppläggningsband som man stryker på. Att med nål och tråd fästa upp den tror jag inte blir snyggt eftersom det är en ganska stor bit som ska läggas upp. Vi får se hur det artar sig. En vacker dag kanske jag möter er i dörren med denna på. Men läsaren jag snart återser och som mailkommunicerat klädfrågan behöver inte "oroa" sig. Ha,ha, det är lite kul med det här en aning kryptiska, tycker jag och i samma stund nu får jag bilder till mig av vackra kvinnor i tunna, långa klädnader. Typ Egyptiskt, men vägrar tro det eftersom jag fick dåliga vibbar när jag var där.  Mer marockanskt säger vi. Har varit i Marocko också och när jag hade förbannat klart att jag ens åkte dit så ville jag inte åka hem . Så ett marockanskt harem kan jag tänka mig, eller vill tänka mig att bilderna ville förmedla.

Ja, jag hade alltså kameran med även igår till oasen. Inte så mycket för tanken att jag SKULLE fota, utan mer för att jag då KUNDE fota ifall jag ville. Så jag knäppte de här två, plus ett par till från en ide som bara ploppade upp. Synd bara att jag inte tänkte längre än jag gjorde och innan plockade bort störande moment, viket hade varit urenkelt.  Då hade jag sluppit jobbet med photoshop. Om jag ens orkar bry mig om det. Det har jag inte bestämt än. Än så länge ligger de i en "ska fixa" mapp. 

Från det ena till det andra. När jag var 14 år var jag störtförälskad i en kille på 23, den som jag skrivit om tidigare och som påminde grymt mycket om Elvis och han sjöng och spelade gitarr som Elvis och min favorit som han sjöng var In the Ghetto. Hur förälskad han var vet jag inte, men han letade alltid upp mig när jag liftat in till stan och vi badade, satt i parker med  massor av andra, drack äckligt vitt vin och han sjöng, spelade gitarr och var bara vacker och fin och tittade bara på mig och älskade bara med mig ( trodde jag ). Brolle är nutidens kopia. Då kan ni tänka er hur han såg ut. Det här måste varit min första riktiga förälskelse och året var 1968. 

Idag 2013 läser jag  om en händelse som skedde för tio år sedan och varför har det dröjt tio år innan domen? Hon var som jag 14 år, han var 18 år, de hade en relation där NATURLIGTVIS sex ingick. Idag döms han till villkorlig dom för sexuellt utnyttjande och 25 000 i skadestånd. Jag vill fortfarande ha en egen måne.