KORTA DAGAR, BONDEPRAKTIKAN, BRÖDERNA GRIMM, JOBB

Om ni undrar vad jag gör en måndag som denna, då jag inte har en enda tid och inte ett endaste löfte att infria, så blir svaret....jag gör massor, men bara totalt onödigt nonsens. Mest sitter jag här vid computern, glor på en datorskärm och låter tiden rinna iväg. Eller om man byter glasögon, kan man också säga att jag sitter här bakom skärmen och är närvarande, nyfiken, kreativ, reagerande, agerande och funderande. Jag är väl inte på jublande gott humör. Till det krävs lite mer än en grå decembermåndag där tiden från soluppgång till solnedgång bara är 6½timma. Men nästa fredag 21 december då vänder det. Då är det årets kortaste dag och automatiskt blir också årets längsta natt och efter det börjar det så sakteliga gå åt rätt håll.

Ni har säkert upptäckt för länge, länge sedan, att jag är en funderare *ler* och har jag tid som idag då huvudet har fritt spelrum så kan tankarna löpa amok och ömsom för de mig uppåt och ömsom nedåt och det ena leder till det andra som leder till det tredje osv. Onsdag och torsdag ska jag röra mig utanför mitt revir här på landet och fick för mig att kolla in SMHI och vädret och det var då jag noterade solens upp och nergång och hur kort dagen är så här års. Det gör jag en egen bild på tänkte jag och började googla solbilder och tänkbar bakgrund och hamnade då på en sida med diverse saker från Bondepraktikan. Unga läsare vet väl inte vad Bondepraktikan är, men jag har den faktiskt själv i bokhyllan. Fast jag läser den ju aldrig. För er som inte vet så består den av olika "spådomar", skrock och liknande, typ....om det är si här så blir det så där. Ja, jag blev ju sittande där ett tag, eftersom jag tycker att det är lite kul ändå.

Tar man december tex så säger Bondepraktikan att   Kall december med mycket snö lovar gott år.
Vidare att Nikolausdagen (den 6/12). Denna dags väder plägar utvisa hela månadens väderlek.
Vi kan då alltså förvänta oss snö och kallt hela månaden, om vi vill tro på det. Infaller julafton på en måndag, ( som i år ) blir det medelmåttig, ostadig vinter, god vår, sommar med storm och oväder, god höst med riklig frukt.
Slutligen Sådan som lusse är, sådan blir julen.

Klickade sedan upp den där redigeringsidan jag nämnt någon gång, som jag hittade.. Sumo Paint. Den påminner en hel del om Photoshop men det är lättare att rita här och den har en del som jag inte hittat på photoshop. Det finns säkert men jag har mycket kvar att lära där, olika lager med mera. Photoshop är ju enklast när jag lite snabbt ska beskära eller lägga på bakgrund och dylikt. Men idag hade jag gott om tid att sitta och pula med en mer okänd sida. Halva bilden är gjord där och halva på photoshop. Varför? Det gick inte att flytta solarna till den befintliga bilden. Sedan tog det en bra stund, för det jag sparat ner fanns inte på datorn. Då hade jag också ritat en grej. Fick söka och när jag fann det  då gick det inte att öppna bilderna. Men jag lyckades till slut och kunde då kopiera över till photoshop. Säkert bara jag som klantade mig när jag sparade ner.

Vilka äro dessa herrar månne? Jo, bröderna Jacob och William Grimm. Jag vet inte hur unga vissa av mina läsare är, men jag kan nog tänka mig att det finns de som aldrig har hört talas om dem. Fast alla som ser Kalle Anka på julafton ( vilket jag aldrig gör ) ser då, om jag inte har helt fel, två stycken av deras verk, nämnligen Askungen och Snövit. De här bröderna Grimm var språkforskare och särskilt intresserade av folksagor. De pratade med folk och bad dem berätta sagor som berättats för dem. Det här var för 200 år sedan och jag vet inte om det ens fanns sagoböcker då, utan sagor spred sig via munnen och berättandet, generation efter generation. Bröderna präntade iallafall ner det de fått höra, det vill säga Williams hustru  Dorothea Wild skrev ned dem. Första upplagan blev ingen succe alls, så de gjorde om det och då blev det en väldig succe.

 

Ni tycker kanske inte att det är så intressant, men betänk att sagor som fortfarande berättas för dagens barn skrevs för nästan exakt 200 år sedan och fortfarande varenda jul visas i tv. Rödluvan, Törnrosa och Hans och Greta är ytterligare sagor av bröderna Grimm. Visst är de lite otäcka, men som jag skrev i går, jag tror att barn behöver även det. Jag minns det inte, men jag har fått det berättat för mig otaliga gånger. Min mamma var en fantastiskt sagoberättare både för sina egna ungar och sedan för alla hennes barnbarn och sedemera barnbarnsbarn och hon berättade med inlevelse ur sitt eget minne och hjärta, alltså aldrig ur en bok. När jag var liten fick jag ju ständigt höra på hennes sagor och när hon berättade Hans och Greta och kom till episoden där de lämnar  barnen i skogen så tjöt jag så tårarna sprutade. Varenda gång och varenda gång så frågade hon om hon skulle sluta och varenda gång så hulkade jag fram ett nej. Jag ville höra hela sagan och jag visste ju att slutet blev bra, men jag led så förtvivlat för dessa barns skull. Som sagt, det är inget jag minns själv, men jag är ju nästan fortfarande likadan ha,ha. Fast nu handlar det inte om sagor utan om verkligheten.

 

Jag förflyttar mig då till den krassa verkligheten 2012. I Dagens Arbete hittade jag en artikel om Tom 25 år, som hamnade i Fas3. Jag kan till viss del hålla med en av kommentarerna, att dagens unga har för stor tillit till myndigheter och förväntar sig att andra ska lösa deras problem. Men man måste också förstå att alla inte har förutsättningarna att driva sig själva och alla har vi varit unga. Jag var också skoltrött och hade ideer som ingen gick med på. Idag förstår jag det, men jag fick ändå slutligen den hjälp jag bad om när min läslust återkom. Det fick inte Tom. Dessutom SKA inga unga hamna i Fas3. Fas 3 är i dag gamla tiders ättestupa.

 

Som mor till ett flertal unga, nu vuxna?,  är jag så himla glad att ingen av dem någonsin har behövt förlita sig till AF, eller annan myndighet. Det betyder inte att deras vägar varit spikraka, tvärtom, det har varit både tårar, hopplöshet och förtvivlan, men så plötsligt fanns ljuset där och vågar man då ( och där behövs stöttning och peppning ) följa ljuset så sprider det sig och hela livet ligger för ens fötter...nästan iallafall. Nu är rollerna omvända. Nu är det mina ungar som oroar sig för mig. Helt i onödan kan jag tycka *ler*, men jag  kan förstå dem.

 

Och då hamnar jag lätt på nästa artikel i Dagens arbete...Arbetslösheten värst för de äldre. Jag vägrade i början att tänka i de banorna. Jag var så säker på att jag med den erfarenhet, den kunskap och de resurser jag hade, lätt skulle få ett jobb. Nu har verkligheten börjat komma ifatt mig. Fast hoppet lämnar mig aldrig.

 

När jag nu är inne på jobb.... ja,ja det kanske blir långt det här inlägget....men var då glada för att jag beräknar skriva ett till inlägg ikväll med återstoden av det jag har i skallen. Glädjen skulle då vara att jag inte kör allt i det här inlägget ha,ha. Då skulle det bli långt. Det är inget att se på tv-n förän 23.00 ( om jag inte förbisett något program ) och då är det sista programmet av Jennys pratshow. Jag har alltså gott om tid ännu. 

 

En artikel från dagens lokalblaska. En blaska som jag snart struntar att klicka in mig på, för att jag varenda dag blir så otroligt irriterad beroende på att datorn låser sig. Allt, utom Correns hemsida, funkar utan minsta problem. Men eftersom jag är nyfiken på det lokala så är jag där varenda morgon ändå och varenda dag slutar det med att jag svär för mig själv. Artikeln handlar om en städare med delade turer. Delade turer blir tydligen mer och mer vanligt då folk vill få det städat när det är tomt i lokalen. Men för den som städar kan det innebära långa dagar som i slutänden ändå inte ens blir en heltid.

 

 "Jag kände att jag jobbade mer än heltid fast det bara var sex och en halv timme per dag. Så jag fick jobba på helgen också, säger Nabel Ablahad"

 

Efter sex år sa kroppen ifrån.

 

"Numera jobbar han halvtid, äter värktabletter och besöker både kiropraktor och massör. Hans värk är däremot inte skäl nog för sjukskrivning, enligt Försäkringskassan, så i stället är Nabel Ablahad deltidsarbetssökande."

 

Vi vet så lite om våra medmänniskor. Jag är glad när bussen kommer och kör mig in till oasen och mer än en gång tänker jag på hur tacksam jag är för att det finns folk som vill köra buss i ur och skur...och snöstorm. Hur mycket skit de får ta emot för att bussen kanske är försenad, fast det inte är deras fel.  Och hur tacksam är man inte för att trappuppgången blir städad, för att rabatter och buskar hålls i shack och gräsmattorna blir klippta. De som utför de här jobben har kanhända knappt en lön som de kan klara sig på eller så lider de av diverse krämpor fast kämpar ändå. Likaså när man står i kassan och ser personen slå in varorna  på löpande band och samtidigt försöker visa ett trevligt yttre. Säkert önskar sig många av dem sig långt därifrån. Men alla är ju i stort sett oumbärliga och hur ofta talar vi om det för dem? 

 

Prata om jobbet, är en grej som Vänsterpartiet kör nu. Jag hittade det via något annat som vanligt är. Här kan du läsa om hur folk har det på sina jobb och du kan själv bidra med din berättelse. Numera, utifrån hur samhället ser ut, är jag en politisk vilde, men jag kan tycka att det här är ingen dum ide. 

Att avsluta det här inlägget är kanske inte heller någon dum ide.