SNABBA HJÄRTSLAG

God söndageftermiddag. Här hos mig slår hjärtslagen lika snabbt som visarna på uret roterar runt sin axel. Jag saknar mina lediga måndagar. Då var söndagarna lugna och sköna, för man visste att det kom ännu en fri och ledig dag efter den. Då var det ingen panik ifall man som jag igår, lät tiden försvinna till onödigt trams eller till ingenting.

Jag pysslade lite mer med den lilla,lilla igår. Efter det att jag hade sytt det jag skulle och burit tillbaka symaskinen till sin plats i förrådet. När jag satte på den framåt kvällen igen för att studera rapporten, kom ju tvånget att jag bara MÅSTE kolla ännu en gång om det gick att installera det  där flash. Och det gick. Det hade ju blivit mycket installationer och uppdateringar eftersom den inte varit använd på över ett halvår och vissa fungerar inte förrän datorn startats om. Jag tror iallafall att det var anledningen till att det sedan fungerade utan problem. Lustigt nog hittade jag även webkameran, som jag knappt visste fanns. En avkomma letade efter den för länge sedan, utan att hitta den, vet jag.

Om man då är en sådan som jag, så bara MÅSTE man ju testa den och eftersom redigeringsprogrammen nu funkade efter flashinstallationen så gick en timme eller två till att leka med bilderna där. Dagens bild är en av dem.

Sent omsider, när jag egentligen borde avslutat dagen och gått till sängs, så började jag läsa delrapport, efter delrapport. Åtta stycken. Jag blev lite besviken, fast kanske mest på mig själv som trots rapportens rubrik och undertitel trodde något annat. Jag förstår inte varför jag nästan alltid tror att saker ska vara bättre än de sedan kanske visar sig vara. Det gäller allting...en maträtt, en fas 3 sysselsättning, en ledig dag, en resa, vädret, ett tv program, en bok osv, osv. Ibland, oftast, stämmer mina positiva förväntningar, men inte alltid. Jag vet att många tänker tvärtom. De ställer in sig på det värsta för att slippa bli besvikna. Men jag tror faktiskt att dessa personer oftare blir besvikna än vad jag blir, eftersom de redan invaggat sinnet med negationer. Det är vad jag tror alltså.

Sådär på nattkröken, när huset är tyst och stilla och den enda rörelse man ser är skuggorna från värmeljusens lågor, då svämmar tankarna nästan över. Jag rensade skallen genom att stolpa ner allt som kom till mig, med tanken att under förmiddagen idag sammanfatta det i ett inlägg på Bloggplatsen. Men nu är det ju så, att hos mig finns sällan någon förmiddag *ler*. Speciellt inte när det nästintill är gryning när man slutligen intar sovställning. 

Frukosten idag intogs runt elva, samtidigt som jag skrev ner nattens ena dröm. Det är rätt länge sedan jag drömde något som känts betydelsefullt. Men den här släppte inte taget och jag funderade länge över olika tolkningar. Nu tror ju jag att ni blir lite nyfikna, så i korthet var jag i drömmen ca 20-25 år, gick tydligen i skolan för kom till skolan med uppknäppt kappa ( samma som jag har i verkligheten) och utan väska. Det kändes så befriande att slippa bära på en väska. Visade sig att vi skulle ha prov på engelska glosor. Både i drömmen och i verkligheten är jag dålig på engelska och troligtvis hade jag inte alls läst på. Lånade en bok och letade och letade efter rätta stycket, som var 89. Hittade det inte, så lånade ännu en av en annan. Den visade sig vara på svenska, men stycket 89 fanns inte. Lånade ytterligare än utan att hitta stycket 89. 

Min tolkning? Att jag kommer att leva till strax innan jag blir 89. Men tolkningen kan ändras beroende på om jag får mer information i kommande drömmar. Flum för vissa. Inte för mig.

När jag ändå satt där med min halvkalla kaffeskvätt, så gick jag också igenom listan på fas 3 anordnare. Den kräver nog ett eget inlägg *ler*. Lite dator efter det, bla Schulmans show med Claes Elfsberg ( ja,ja ). Halv ett hade jag tänkt se reprisen om författaren Barbro Lindgren. Hade bara ro att se hälften. Men det var ett bra och intressant program.  Nu ska jag snart traska ut till tvättstugan vid tre. Men vill innan dess hinna ta en dusch och hårtvätt. Vill liksom få med myskläderna jag nu har på mig i tvätten och att ta på rena på en oduschad kropp känns lite sådär. Dessutom är det skönt att ha det gjort ifall jag blir sittandes här ikväll och skriver. Hon är snart tre så hjärtslagen har ökat takten allteftersom jag skrivit. Har några jobb att söka också under eftermiddagen och så det vanliga mailsvarandet.