MÖRKT

Bilden får symbolisera dagens mående. Ganska mörk alltså. Borde väl vara strålande glad eftersom jag har en sol som lyser så fint utanför fönstret. Trots att jag är född positiv och bevarat och utvecklat det sinnet under hela mitt liv, så betyder inte det att man ler glatt, bockar och niger och gladeligen åtar sig allt man blir ålagd och tillsagd. Parallellt med det positiva har jag en kritisk sida och jag har även så långt jag kan minnas alltid ömmat för utsatta, för orättvist behandlade, för djur och barn som inte själv kan föra sin talan och jag har alltid varit anti mot auktoriteter.

Nu kom jag, som jag ofta gör, in på något jag inte ens hade i tankarna. Men måste skriva klart om ovanstående, känner jag. Med auktoriteter menar jag föräldrar, lärare, chefer, myndigheter, politiker etc, som tror sig stå över individen. Som tror sig veta bäst i alla lägen och inte bryr sig ens om att lyssna. Jag bryr mig inte det minsta om hur mycket makt eller pengar någon har. Allt sådant är ändå bara lånat ( slutet är lika för oss alla ) . Men kan jag prata, samarbeta, diskutera, föra en dialog och bli sedd som den person jag är, så ser jag inte  personen som auktoritär. 

Hur som helst. Jag känner att den här Fas 3 grejen snart tar knäcken på mig och det ska till mycket för att knäcka mig.  Om jag inte får ett jobb, vilket inte är det lättaste i min ålder och så som läget ser ut på arbetsmarknaden, så är det här ett fängelse fram till pensionen. Fas 3 ger heller inga pensionspoäng. Visst kan jag tänka positivt...att många, många Fas 3:are har det mycket värre. De som inte som jag, har en hobby som ger lite svarta pengar, utan som måste stå med mössan i hand och be socialen om hjälp.  Efter det att de gjort sig av med hus, bil och partner. Men det är inte speciellt positivt, för det kunde lika gärna varit jag. Att vara tvungen att be om ekonomisk hjälp, samtidigt som man är tvingad att utföra sysslor helt gratis som någon annan tjänar pengar på. Det är så jävla ovärdigt och så otroligt att det får förekomma i ett modernt samhälle 2012. 

Ju mer de här tankarna tar överhanden, ju mer förbannad blir jag och ju mer maktlös känner jag mig. Nu är jag plötsligt en av de utsatta. Det verkar lönlöst att få in någon artikel om Fas 3 i media och regeringens auktoriteter bemödar sig ju inte ens om att svara på mail. Mina ideer börjar sina och jag svävar på ett gungfly. Jag vet inte om norrlandstidningar är mer sossetidningar, men där syns då och då kritik mot Fas 3. 

Oj, oj oj, tänker kanske vissa av er, nu är det illa med Greta. Så illa är det inte, förutom att jag känner mig så jäkla maktlös och så fast i ett system som inte är människovärdigt. Som person är jag stark och jag vet att jag fixar det på något sätt och jag gläds naturligtvis av solen. Ska snart kolla läget på balkongen. 

Jag gick upp som jag skulle i morse, satte på kaffet, slängde in en brödbit i micron, kletade på mascara och satte mig sedan vid köksbordet med frukosten som vanligt. Men olusten från igår hängde kvar och tankarna malde på och tiden gick. Vad är meningen frågade jag mig? Vem blir glad över att jag åker till boendet och vem blir ledsen? Vem tjänar på det och vem förlorar på det? Då och då tittade jag på visarna på klockan och jag lät de gå över tiden för att hinna med bussen. Skuldkänslor dök upp. Är jag helt dum i huvudet?  Men en annan röst och känsla tog överhanden. Det är ditt liv, du bestämmer, bara du och det är bara du som tar konsekvenserna av ditt handlande.

Till slut lyfte jag luren och ringde enhetschefen.Efter att jag sagt vem jag var så jag.....jag är inte sjuk, men....Sedan öste jag ur mig alla mina tankar. Ja,ja, inte första gången hon får höra mina åsikter. Hon lyssnade och tog det först som att det var fel på henne, på personalen, på de boende. Så är det ju inte alls. Det är systemet det är fel på. Jag bad henne googla på fas 3 för att få en bättre uppfattning och sedan pratade vi en hel del om det hela. Jag ska till AF i slutet på veckan och tar en time out till dess. Hon försöker förstå, men gör det inte fullt ut. Inte heller vet jag om jag blir av med aktivitetsstödet dessa dagar. Då blir du av med dina pengar sa jag, fast ärligt talat vet jag inte om det är så. Skit samma. Jag kände en oerhörd lättnad efteråt iallafall. 

Just nu, i solens sken, kan jag gott tänka mig att sälja av allt och säga upp lägenheten och bara leva här och nu och var som helst. Bara för att få känna mig fri.  Men det är nu det. Det kommer en ny höst, en ny vinter och jag har barn som jag vill finnas till hands för. (Även ett barnbarn numera, men det har jag inte berättat om. Det är  bara mitt *ler* ).  Men hade det varit för trettio år sedan, då hade jag nog inte tvekat. Kollade balkongen nu  precis. Lite kallt är det nog, men jag ska testa i ena hörnet där solen ligger på. Egentligen (fast det är dumt att tänka så ) borde jag ta en lång promenad nu när jag har möjlighet. Men alla dessa borden och måsten kan jag spy på ....just nu. Det känns lite grand som i tonåren, jag vill ut och skrika på gator och torg. Skillnaden mellan 18 och 58 år är inte så stor..... känslomässigt. Men erfarenheterna genom åren har gjort mig mer eftertänksam, mer förståndig och enligt vissa mer vis. Om det är bra eller dåligt det vete i katten.

Hobbykunderna är ett ljus i mörkret just nu. Men bleve de ett måste för att klara existensen, så vore det tvärtom. I morgon och på onsdag har jag iallafall ett par trevliga möten inbokade och det ser jag fram emot. Nu ska jag se om balkongen är något att se fram emot.