GRAMSE...MED VISS RÄTT

Här står jag och är lite gramse. Förra året hade jag inte ett enda uteblivande. De är faktiskt inte så särdeles vanliga. Sena återbud däremot händer oftare. Speciellt från helt nya. Där är de nästan mer regel än undantag. Nu. Jag minns inte att det var så i början av min karriär. Men jag kan minnas fel.

I år har jag nu haft två uteblivanden på tre månader. Om jag räknar med pajsaren som påstod att han mailat, men vars mail inte kom fram till mig. Det andra hade jag idag. Hur jäkla svårt kan det vara att slänga iväg ett sms ifall man ångrar sig i sista stund? Eller får annat förhinder. Det skulle besvara mig en massa tid och styr. Om den här personen har den ålder han påstod i mailkonversationen, borde han haft det hyfset. Han påpekade även i ett av mailen att han stod för vad han bokar och sista mailet skickade han igår " jag kommer".

Nu vet man ju aldrig vem som egentligen finns bakom mailen som dimper ner från nya okända. Det kan vara en snorunge och det kan vara helt seriöst. Det kan också vara någon som läser mitt svammel här, blir nyfiken och låtsas boka en tid för att få adressen och sedan stryker omkring för att se mig live. Det sista har hänt och den historien ska jag dra någongång, när det passar. Blir det en bok någongång om mina betalande älskare så kommer den med där också.

Eftersom jag var ovetande om att ingen skulle dyka upp, så tog jag bussen efter slaveriet till oasen. Duschade och förberedde för mötet. Allt som allt ca 1½ - 1 3/4 timma. Efter en kvarts väntan kollade jag bussturlistan och såg att en buss gick om tio minuter. Snabbt av med hobbytrasa, stay ups och stövlar, blåsa ut ljusen och på med de vanliga kläderna. Två timmars styrande helt bortkastat. Då har man rätt att vara lite gramse.

När jag stod och väntade på bussen till ettan, tänkte den knappt inte stanna. Lustig chaufför som nästan skällde ut mig för att jag inte visat att jag skulle med. Vid hållplatsen fanns två personer som satt kvar på bänken och en annan som hängde mot själva hållplatsen och så jag som gick ut för att visa att jag skulle med. Var ett jäkla tjattrande på honom. - Jag gick ju ut, sa jag. Han bara tjattrade på. - Jag vinkar nästa gång, sa jag och gick iväg bak i bussen, medan han fortsatte att härja. 
Mycket folk som alltid på de här bussarna och flera väskor som har egen sittplats.

Bad en tjej att flytta sin väska, vilket hon gjorde och under den låg gratistidningen Extra, som jag skuffade undan lite. Efter ett par hållplatser går tjejen av och jag flyttar in till fönsterplatsen. Tidningen hamnar på platsen jag satt på innan, alltså den bredvid. Jag läser sällan, vilket betyder aldrig den här tidningen. Om inte rubrikerna ropat ut något intressant . Så var inte fallet idag. Men plötsligt slänger jag en blick på tidningen som ligger uppslagen bredvid mig och hajar till.

Sätt stopp för Fas 3 lyser emot mig med stora bokstäver. Nej,inte min artikel *ler*. Jag har inte skickat till den här tidningen, men lite lustigt ändå, tycker jag. Så jag tar tidningen och viker ihop den och stoppar i väskan för att läsa när jag kom hem. Nu stod det ingenting som var värt att citera, bara det vanliga... hur idiotiskt det här systemet är. Men tog ett kort till bloggen innan jag förpassade den till soppåsen.

Fast jag funderade över signaturen, som i mitt huvud kanske är lite fel. Mitt huvud är ju som bekant inte ditt huvud eller andras huvuden. Utfasad var signaturen. För mig betyder det att man är ute ur fasen ( och det kan ju skribenten också vara ), men jag får intrycket att det är en Fas 3:are som skrivit det och då bör det väl vara Infasad?

Själv är jag ju ledig från slaveriet Fas 3 imorgon och det känns inte helt oävet. Jag får sova ett par timmar längre och kan inta min frukost i lugn och ro innan jag beger mig till min oas. Personen imorgon är jag nästan säker på inte uteblir. Förhinder kan alla få, men de flesta har vett att då meddela mig. Morgondagens möte mailade också idag och vi har ju setts ett antal gånger, så jag räknar med att det blir som planerat.