LITE MER SVAMMEL

Bilden hittade jag en gång på nätet och laddade ner den ifall jag skulle få användning för den någon gång. Jag vet inte hur relevant den är till det jag kommer att skriva ( vilket jag inte heller riktigt vet ännu ). Men den är ganska relevant till min nuvarande Fas3 sysselsättning. Och jag beundrar verkligen all personal jag kommit i kontakt med. Både de inom skolan som trots dålig arbetsmiljö kämpar och  verkligen anstränger sig för att göra det bästa för eleverna och nu de inom äldrevården som kanske har det ännu slitigare och som ständigt måste dras med dåligt samvete gentemot de boende. Egentligen är de ju på något sätt i samma sits som jag ( om man bortser ekonomin och ersättningen ). Båda vill vi ha en förändring till det bättre, men har emot oss den stora makteliten som endast ser till den ekonomiska vinsten, inte till människan. ( Där fick jag in bilden ). Och båda känner vi samma totala maktlöshet och hopplöshet.

Ja, nu sitter jag här vid skärmen igen och jag har inte, som ofta sker, suttit och degat här hela dan. Jag har plockat och styrt, vattnat blommor som är skittråkigt, kollat över min ekonomi och månadens räkningar och kommit fram till att jag fixar även denna månad, trots dålig hobbyverksamhet de sista veckorna och en del extra utgifter som tex sthlmresan och hobbykläder. Jag har pratat med minsta lilla avkomman som jag hade missat samtal från igårkväll. Jag tar aldrig med mig privata mobilen  om jag inte vet att jag måste och jag kom hem rätt sent igår och ville inte störa henne då, eftersom det här är personen som jobbar jämt. Fick förmaning att jag måste ta med mig mobilen, men det måste jag inte alls *ler*. Har också försökt att få till det där  återseendet jag nämnt och insett att det nästan är kört, vilket stör mig väldigt. Och jag har plockat fram dammsugaren för nu är det hög tid att dra en repa över golv och mattor igen. Fast inte idag.

Men toalett och handfat fick sig en omgång och i samband med vattningen  blev det lite dammtorkning här och var. På tal om toalett, den där klickgrejen var totalt värdelös. Kanske inte ur effektivitet men det gick inte att gå in i badrummet på grund av lukten. Det fanns bara blå när jag köpte det och det luktade så starkt och otäckt att jag knappt ville gå in på toaletten. Så jag tog bort skiten. Kalkkulorna ligger kvar i sin förpackning, men även de är ett störande moment, så jag ska se hur stort mitt tålamod är. Kanske föredrar jag ändå att skura toaletten var fjärde-femte dag, det tar max fem minuter, framför dessa konstgjorda illaluktande saker.

Det som är kvar av måsten idag är dusch och hårtvätt och det måste ske några timmar innan jag lägger mig ( för hårets skull ). Jodå, jag vet att det finns något som heter hårtork och jag har en sådan, men mitt hår vill självtorka och då ska det få göra det. Nu är det ju rätt långt till det är dags för.....och just här blev det ett längre telefonuppehåll ( över en timma ) som jag nu är tillbaka ifrån. Det är alltså inte lika långt kvar till sänggåendet som det var när jag skrev förra meningen.

Jag har påbörjat  Keplers senaste bok "Eldvittnet" och måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar är jag alldeles för trött för att läsa innan jag sover och söndagar och onsdagar är jag rädd för att fastna i boken och läsa för länge, vilket förstås hänt. Trots att jag är i början av boken så vill jag veta mer och bara ett kapitel till osv. Kan jag idag komma i säng tex vid tio och läsa några timmar vore det ju helt kanon. Men när sjutton var jag i säng klockan tio? *ler*.

Jag öppnade en vintetra efter samtalet nyss och tog med ett glas rött när jag nu återvände till datorn. Det var så himla gott så jag ska snart fylla på mer i glaset och knapra i mig ännu en ostriskaka. Tyvärr för er som läser så kan det resultera i total blockering och trötthet eller också i påslag av fantasi och inspiration. Jag är rädd för att det sistnämnda gäller idag. Varför skriver man så egentligen? Att man är rädd för... Rädd för att att fastna i boken, rädd för att få inspiration. Har jag tänkt i sådana banor förr, eller är det något som kom precis nu? Jag är rädd för att du har rätt, säger man ju ibland. Också att: Jag är rädd att du har fel. Jag är rädd för att det kan vara på det viset. Jag är rädd för att vi inte hinner. Mysko tanke som bara dök upp. Jag lämnar den här i bloggen för nu, men den lär nog fortsätta rumla runt i skallen.

Det jag menar är att vinet kan öppna flödet ( eller stänga det ) och om det öppnas kan det här inlägget bli hur långt som helst.  Jag har inte druckit vin sedan jag var i Stockholm förra veckan och då drack jag bara 1 glas rose ihop med thaimat. I fredags fick jag nämligen ont i vänstra ryggslutet/ höften. Jag kunde inte som vanligt halvliggai soffan och se Skavlan, utan satt upprätt och  framåt sena kvällen eskalterade det så jag bokstavligt talat kröp i säng. Jag kunde i stort sett inte lyfta vänster ben utan att det gjorde skitont. Kroppen är ju fenomenal på att minnas och det förs automatiskt över till det medvetna sinnet. För några år sedan drabbades jag för första och förhoppningsvis sista gången av ett njurstensanfall. Jag förknippade det då med bla vinintag. Allt det där kom nu tillbaka, trots att jag innerst inne kände att det här inte hade med inre organ att göra. Men säker kunde jag inte vara och jag fann liksom ingen orsak till värken. Men sinnet sa... undvik vin.  

Jag vet fortfarande inte vad det var. På lördagsmorgonen kunde jag knappt ta på mig byxor för att jag inte kunde lyfta vänstra benet. Jag fasade för måndagen, att behöva gå trapporna upp till slaveriet som en invalid och kanske bli utan aktivitetsstöd för att jag inte klarade av en enda uppgift. Jag tänkte även på tisdagens inbokade hobbybesök. Det var faktiskt lika hemskt som det låter, för jag kunde knappt gå eftersom varje förflyttning av vänstra benet innebar en smärta så stark att den framkallade tårar. Och då är jag inte den som tjuter i första taget. Men vinet fanns där i tanken, ungefär som att det här är straffet för att du dricker vin mitt i veckan..typ. Nu ikväll kan jag se det mer som en skamgrej från min uppfostran, men då var min enda önskan att ...ta bort värken så ska jag aldrig mer dricka vin.

Ju längre lördagen framgick ju lättare gick det att röra sig och då tjöt jag nästan för det *ler* och jag lovade mig själv att sluta ta ett glas vin vid datorn mitt i veckan som jag gör ibland/ofta. I söndags kände jag nästan ingenting och i måndags var jag som vanligt och idag är det hela ganska avlägset. Jag kommer ihåg smärtan och frustrationen, för det var för jävligt, att liksom inte kunna använda ena kroppshalvan. Men vinfobin är borta och jag ska nu gå och fylla på glaset. Samtidigt finns en liten tanke att är det här en insikt, en vägledning som jag väljer att inte se? Kommer nästa eventuella insikt att bli tre gånger värre?

Ja i väntan på den inskten så smuttar jag vidare på mitt vin och ser att tiden rinner i väg som vanligt. Måste bara nämna tanken som slog mig idag. Att media börjar öppna upp för Fas 3 och den obefintliga arbetspolitiken. Ingen är gladare än jag ( jo kanske några tusen till ). Kanske skulle jag dra mina artiklar en omgång till? DN av alla skriver idag  att två av tre arbetslösa  får ingen ersättning alls. Det hörde jag för ett par månader sedan och bloggade även om. Men det här är tydligen nya siffror som Af kommit fram till.  Det är bara att hoppas att det skrivs mer, diskuterars mer och debatteras mer. Kanske finns det ett ljus där i tunneln ändå?

Vem älskar Fredrik  Reinfeldt  frågar sig Ulla Johansson i Fria.nu.  Själv älskar jag ingen annan än mig själv och mina barn för tillfället och är du en av de som älskar Reinfeldt så är artikeln kanske inget för dig. "Vem älskar Fredrik Reinfeldt? Sjuttio procent av tillfrågade medborgare har stort förtroende för honom som statsminister. Jag kommer fram till att dessa förtroendefulla bör vara de som en bekant till mig klassade som ”ordentligt folk”. De som sköter sig. De som är friska. De som har jobb. De som kan kosta på sig att förakta dem i ”utanförskap”. De som fördömer de arbetslösa i nyslummens områden som lata. Som bör straffas med Fas3. Varför straffet också ska gå utöver den lata familjens barn funderar varken ”ordentligt folk” eller Fredrik Reinfeldt över. Barnen har ju inte hunnit bli lata arbetslösa? Straffet utdelas intill tredje och fjärde led."

Nu är snart min lilla fristund, lediga onsdag, till ända. I morgon ska jag nog pröva en annan avdelning och jag ska göra det med att komma en timma senare än tidigare. Jag lade fram iden till enhetschefen i går och hon brydde sig inte, sa hon. Gör upp det med personalen fick jag till svar och då gör jag väl det då i morgon. För henne spelar det liksom ingen roll. Det som spelar roll är att hon får sina 5000 i månaden. För mig har det stor betydelse att få sova en timma längre. Fast när vi ställer om tiden till sommartid är jag ju tillbaka till nu.

En sväng till ettan blir det sedan efter slaveriet. Den inbokade kända personen mailade igår återbud på grund av väldigt legitimt skäl. Jag orkade inte svara igår kväll och idag kom ett nytt mail att det hela blivit avblåst så han kommer som bestämt. Det är jag glad för förstås. Förra torsdagens besök som inte dök upp kanske ni undrar över. Han läste mitt blogginlägg om uteblivandet och mailade att han hade skickat mail med återbud i god tid. Ett mail som jag aldrig fick. Nu har det faktiskt hänt en gång tidigare, så jag väljer att tro på det. Förra gången var det också en av mig känd person som fått tid och som vid bekräftelsen frågade något.

Jag fick aldrig svar på bekräftelsen och han fick då inte heller svar på frågan. Ett par dagar innan aktuell dag misstänker han att något var fel, eftersom jag alltid svarar inom några dagar. Jag i min tur har alltså inte fått någon bekräftelse och räknar inte med att han ska komma. Han mailar då som tur är från en annan maildress, så det hela löste sig. Men om...om han inte frågat en speciell grej och förväntat  sig svar på det, utan bara bekräftat så hade han kommit som det var sagt och jag som inte hade fått bekräftelsen hade då inte varit där.  Vems fel hade det då varit?