HELGEN, ROSE A och LOTTOVINST

Söndag. Det är tidig kväll. Lyfter jag blicken en liten aning så den hamnar över datorskärmen, så ser jag ut genom fönstret. Men jag ser bara mörker och en liten ensam gatlykta som inte sprider mycket ljus. Lite, lite vitt kan jag även skymta på marken. Det är så skönt att vara hemma, skönt att det är söndag och skönt att veta att jag ytterligare en gång kan se fram mot en ledig måndag. För snart är det ju slut på det igen...för ett tag.

Jag har inte gjort många knop idag och det är också skönt. Att tillåta sig att strunta i klockan och i världen utanför. Fast verkligheten finns ju i och för sig på nätet. Jag har gått från sängen (11.30 ca) till köket, till toa, till datorn och sedan några turer fram och tillbaka under dagens lopp.  Jag har tagit igen två dagars datorbortvaro. Läst bloggar, läst nyheter. Juholts avgång visste jag förstås om. Vi hann att se presskonferensen igår innan jag fick skjuts till mötet med likasinnade. Läst mail, besvarat mail, spelat på king.com, lagt in helgens kort från kameran, beskurit dessa och placerat i respektive mappar och nu innan jag loggade in hit till bloggen så såg jag gårdagens avsnitt av Stjärnorna på slottet på webben. Det var nog det bästa avsnittet och det enda utan en massa tjutande. Inget fel att gråta, men,men.

Avstått vin under hela helgen, så kände ett litet sug när jag såg slottsfolket skåla. Så smuttar nu på ett litet glas rött och har som tilltugg lite feferoni, inlagda rödbetor och grönmögelost som faktiskt fortfarande var ätbar. Om än lite hård i kanterna. Lustig kombination kanske vissa tycker, men inte alls dumt enligt mig.

Ju längre upp mot norr jag kom i fredags ju kallare blev det. Jag tror att jag startade på någon plusgrad och landade i minus 3-4. Igår morse/förmiddag fick jag besked innan jag ens hunnit ur soffan som var min sovplats, att det var 6 minus. Lika löjligt som jag kan tycka det är att folk måste gråta i vartenda avsnitt av Stjärnorna på slottet, lika löjligt kanske ni tycker det är att jag nästintill blir gråtfärdig av minusgrader. Nu började jag inte böla för att det var 6 minus, men jag åker fem trappsteg nerför välbefinnandestegen..typ.

Av alla sex-sju reseplaner jag drog ut och hade med, behövde jag bara använda två. Saker som kunde blivit, blev inte kan man säga och från 08-ungen till Rose Alliance mötet igår fick jag som sagt skjuts. 

Det blir alltid mycket prat på dessa möten, vilket inte alls är konstigt. Dels är det ensamt att vara sexarbetare och dels händer det en hel del som det ska informeras, diskuteras och has åsikter kring. Den här gången bokade jag en senare buss hem för att slippa att känna stressen att liksom inte bli klar...om ni fattar. Risken med den sena bussen nu när jag bor på landet, är att jag kanske inte hinner med bussen hem hit. Det är perfekt med ettan då som plan B. Igårkväll när jag klev på bussen i Stockholm  frågade jag om det fanns en möjlighet att vi landade tidigare än beräknat och sa att jag hade annars bara två minuter på mig. Fick naturligtvis inget löfte. Men han glömde det inte och när vi närmade oss min stad så säger han i mikrofon att om tio minuter är vi framme. Sådana människor gör mig sååå glad. Jag tackade när jag gick av. Jag fick till och med vänta ca fyra minuter på bussen hem hit, vilket jag förstås gjorde med glädje och då var det 2 plus.. Strax efter midnatt klev jag in i mitt eget bo och jag tror det var första gången jag kände mig som hemma här. Har ju varit si och så med det.

Innan diskussionerna och framtidsresonemangen, så monterade vi Ikeamöbler, pappboxar och tavlor. Tycker jag att det är kul? Nej. Men jag tycker inte heller att det är rimligt att bara en eller ett par i organisationen ska göra det. Att då förlägga det till gårdagens möte var ju genialt. Medan jag och en annan tjej fixade skrivborden, så monterade andra tavlor och mindre bord.

Pye tog sig an pappboxarna. Jag skojade och sa att jag ville ta kort på oss och lägga ut på bloggen. Fullt medveten om att alla skulle skrika nej, så säger Pye okej. Så jag har Pyes godkännande ( i vittnens närvaro *ler*) att lägga ut bilden. Det är även Pye som tagit bilden på mig. Resterande sexarbetare höll sig av naturliga skäl på avstånd från kameran. 

När det mesta var fixat kunde vi slappna av, ta en kopp kaffe och ägna återstående tid till det som hänt, det som kommer att hända och det vi önskar ska ska hända. Enkelt uttryckt alltså. Även om jag helst håller mig i bakgrunden och inte vill synas, så är det så skönt att veta att man inte är ensam och otroligt hoppgivande att se utvecklingen vad gäller attityd, bemötande etc angående prostitution och sexarbete.

En sak gjorde mig beklämd och kanhända ägnar jag ett blogginlägg om det framöver. Om jag får till det utan att avslöja källan. Allt är iallafall inte så himla enkelt och jag själv är stundtals naivt okunnig om världen runt mig. Det är väl så, att om något är helt otänkbart för en själv, så vill man gärna tro att det är lika otänkbart för andra. Speciellt om andra, är personer som är till för sina medmänniskor. Helt klart är saker och ting inte alls alltid så som de ser ut att vara. Något jag egentligen vet och fått bekräftat många gånger. Men ni vet....hoppet är det sista osv. 

För att då hålla kvar vid hoppet *ler*, så hoppas vi väl alla på någon storvinst av något slag. Jag kör mina lottorader och förnyar samma rader var femte vecka. Jag har fyra rader och en av dem är en totalt knäpp rad som jag hittat på utifrån födelsedagar och år. Jag kände starkt för den när jag först skrev den och lade till, till de övriga raderna. Sist jag förnyade tänkte jag ta bort raden. Alla sju siffrorna är inom de första tjugo och det har väl varit högst två rätt som mest. Men en del förstår kanske mitt tänk...hur svårt det är att ta bort en rad. Tänk om! Idag kollade jag gårdagens dragning. Jag hade då plötsligt fem rätt på just den här konstiga raden, som jag alltså lät vara kvar. Inga stora pengar ha,ha, men ändå. 106 kr. Nästa gång...då.