SKOLANS VÄRLD och MIN

Googlade tonåringar och hamnade på en  bloggsida av en högstadielärare  i Bromma Max Entin. Det är han som gjort teckningen och flera andra teckningar också, om typiska situationer i högstadiet. Just det här är så himla typiskt. Inom mig har jag suckat många gånger och tänkt....fattar de ingenting? I stort sett varje lektion där böcker används, så säger läraren numret på sidan en gång. Upprepar den samtidigt som han/hon skriver det på tavlan. Det dröjer en sekund så kommer frågan första gången....vilken sida? Efter en stund frågar någon annan....vilken sida är det? Så håller det på ett tag. En gång skrev läraren sidnumret över hela tavlan nästan och frågade lite på skoj om det syntes. Men ungarna är totalt inne i sin egen värld, eller så pratar de med bänkgrannen, eller så plockar de med mobilen, så det dröjde inte länge innan någon skrek rätt ut....vilken sida? 

Idag tog jag ett litet break mitt på dagen. Beviljat skolk kan man kalla det för kanske *ler*. Kommer att göra det tisdagarna som är kvar, om ingen ber att jag ska göra något annat. Som ni kanske förstått är det inte direkt lugna gatan, varken för mig, lärarna eller eleverna. Förra tisdagen insåg både jag och en "då och då" lärare att jag på dennes lektion provocerade fram ungarnas värsta sidor. Ja, det var väl mest läraren som tyckte det. Alla är vi olika och ansåg personen att det var lugnare utan mig så okej. Jag satt då av tiden i personalrummet och direkt efter är det lunch. Veckans längsta. Nästan en timma mot normalt en halvtimma. Hur meningsfullt är det på en skala? Så idag gick jag hem, slopade förstås lunchen i skolan och fick, om jag räknar bort den totala promenadtiden, drygt en timma här hemma. Plus att jag också fick extra motion.

På måndagar är det också ett sådant udda ämne med en annan "då och då" lärare och de lektionerna är det lite vilda västern stuk på. Jag står ju lite mitt emellan. Ibland är jag på elevernas sida och ibland på lärarnas. De flesta lärarna är jättebra och jag beundrar deras tålamod. Men jag kan stundtals även förstå eleverna. Då är det nästan så jag känner mig som en elev själv ha,ha och förstår deras reaktioner till max. Vilket jag säger till dem också. Tror ni jag är poppis *ler*. Utan att skryta så hör jag dagligen...du är bäst,....du är så jävla cool osv. Och det är ju kul och det gör  också att de (oftast ) lyssnar när jag säger ifrån. Jag tror också att jag på våra små pratstunder under rasterna ger dem en och annan tankeställare stundtals. 

Läste i lokaltidningen om en kommun som satsat på det här med vuxenresurser. Busambassadörer kallar de sig. Verkar jättevettigt tycker jag. Kör en länk till om fokuseringen på betygen. Det här håller jag också helt med om. Att göra lektionerna intressanta och moderna. Nu har jag ju verkligen fått se skolan från insidan och det är en hel del lektioner som jag, liksom eleverna gäspat mig igenom, uttråkad. Jag är vuxen ? så jag har hållit mig lugn och glott ut genom fönstret. Men hade jag varit tonåring skulle jag helt klart ha agerat annorlunda, ungefär som de.
"En lärare vill se sina elever brinna av lust att lära och eleverna vill se lärare, som älskar att undervisa. Det målet borde var i fokus för utbildningsministerns kraftfulla åtgärder mot betygsinflationen."

Jag lämnar det ämnet för stunden. Satt förut och försökte komma på om och hur jag skulle göra för att kunna läsa Correns artiklar. Det är liksom ingen mening att klicka in sig där längre på den här datorn . På den bärbara funkar det hur bra som helst, så jag har ju förstått att felet finns på min dator. Ändrade kodningen från västeuropeisk Sio ( tror det hette så)  till västeruopeisk windov och då funkade en del, men inte alla. Var så här en annan gång minns jag, för länge sedan och då gick det att läsa hela artikeln om jag uppdaterade (f5). Men det hjälper inte nu. Fatta att det här med dator är rena grekiskan för mig *ler*.


I morgon en sväng till ettan igen efter morgontimmen i skolan, för att återse två "kända" personer, fast inte samtidigt förstås. Fredagstiden är ännu osäker och jag funderar lite på den. Har några intressenter, men den första har inte svarat på min fråga ännu, så troligtvis mailar jag ikväll den andra och har han ångrat sitt intresse så har jag ytterligare en. Jag får känslan att man döljer något när man inte kan svara på en enkel fråga. Men det kan ju också vara så att personen anser att jag är petig och helt enkelt struntar i mig. Vad vet jag?. Vi tolkar också så olika och en del bryr sig inte. Kunden i söndags tex, hade ett vanligt namn och en mailadress med namnet. Jag har väl ett par stycken med samma namn och frågade i mail om vi setts tidigare samtidigt som jag ville veta bestämt att han verkligen hade lust och möjlighet, eftersom jag åker in enkom för hans skull.

Ett snabbt svar att han verkligen ville och kunde komma, men ingenting om vi setts eller inte. Strunt samma, tänkte jag men tänkte samtidigt att det då nog var första gången för honom hos mig. Så var alltså inte fallet visade det sig. Inget fel på den här personen, men ibland kan det vara bra att veta vem som kommer. Det är  inte alltid jag vill återse samma igen av olika orsaker. Alla passar ju liksom inte ihop med alla och den dagen jag "offrar" mig för pengarnas skull, den dagen bör jag nog ta en allvarlig fundering på vad jag håller på med. Nya är alltid ett oskrivet kort och det är en spänning i sig. Men om det ska bli återkommande besök hänger helt och hållet på vad jag vill och känner för.

Nu lämnar vi det också, för just nu känner jag mest för att strax stänga av och lämna datorn, för att ta plats i soffan istället. Sminket är borttaget och håret är tvättat, så efter Sommarpratarna och Veckans brott blir det sängen direkt. De sista tisdagarna har jag somnat i soffan och missat hela Veckans brott. Hoppas jag håller mig vaken ikväll.