VÄRSTA MARDRÖMMEN

Dagens diciplin sprack redan i natt. Då jag satt här vid datorn och surfade runt, pigg som en lärka. Men det tar jag i nästa inlägg. Vill i det här blogginlägget bara dela med mig av min mardröm. Hur ofta har jag mardrömmar? Under de sista 35 åren kanske jag haft två-tre stycken. Bilden var den enda jag hittade på nätet som någorlunda symboliserar drömmen. Fast ganska långt ifrån ändå.

I drömmen är jag i en slags skola, som vuxen elev tillsammans med andra vuxna elever. Det blir matrast och vi beger oss till matsalen. Jag kollar i skålar och byttor, men det finns inget som jag kan äta. Som jag uppfattar det i drömmen är det inte första dagen i skolan, kanske tredje, så det är således tredje dagen jag inte hittar något vegetariskt. 

Beslutar mig för att fråga personalen varför. Jag kan ju inte vara den enda som inte äter kött. Jag ser ingen kökspersonal, men en stor svängdörr och går efter lite betänkande in där. Hittar en kvinna och ställer min fråga. Får svaret att jag måste säga till. Inte bara en gång, utan varje dag på morgonen.

När jag ska gå tillbaka till matsalen har hela omgivningen ändrats. Inget stämmer och jag blir lite rädd när jag letar efter trappan som går ner till skolan. Det finns ingen trappa förstås och jag är alldeles ensam. Jag ser en stor entre till någon form av köpcentra, men vågar inte gå in där av rädsla att komma ännu mer vilse. Men så får jag syn på två bekanta tjejer från skolan. Frågar om de också är vilse, vilket de naturligtvis var. Så bara som genom ett trollslag börjar omgivningen att röra på sig och undan för undan börjar den likna den ursprungliga.

Mitt i trappan kommer jag på att jag tappat min hatt. Jag har svart klänning och svart hatt på mig och nu saknar jag alltså hatten. ( just i den här sekvensen är jag plötsligt betraktare och ser mig som på film). Jag säger något och vänder tillbaka. Strax upptäcker jag att jag har ju hatten på huvudet, men samtidigt finns ett minnesfragment att jag också ser hatten på golvet.

När jag ska återvända till de andra börjar omgivningen återigen att ändra sig. Måtte jag hinna tillbaka, tänker jag. Men plötsligt är jag på typ en megastor rutchkana och åker nerför den i enorm fart. Tänker i drömmen om jag ska klara fallet. Är förstås jätterädd. Dels för jag tror att jag ska dö när den här gigantiska rutchkanan tar slut och jag har ingen chans att stoppa den snabba framfarten och dels är jag rädd för krafterna som hela tiden ändrar omgivningen. Men så övergår kanan succesivt i halvgenonmskinlig, ljusgrön, lite bubblig plast. Får lite hopp att det kanske kan dämpa fallet.

Hoppet försvinner när jag plötsligt ser hur plasten viker sig och lägger sig över mig. Nu får jag panik och inser att jag kommer att kvävas. Trots paniken försöker jag att andas lugnt för att spara på syret. Jag måste komma på något för jag vill inte dö. Börjar peta med fingret i plasten i hopp om att kunna göra ett hål. Det skulle vara räddningen. Plasten är jätteseg och jag är desperat.

Precis när fingret gått igenom så dimper vi ner i vatten. Jag ser vattnet genom plasten och blod från fingret. Det går inte att beskriva paniken och rädslan. Jag inser att det är kört. Kommer det in vatten genom hålet jag gjort så dränks jag, annars kvävs jag. Tänker i drömmen att måtte, måtte det här bara vara en dröm. Det måste vara en dröm, jag vill inte dö. Jag ber i drömmen att det ska vara en dröm och till slut vaknar jag. Hela drömmen är så väldigt verklig och det tar ett tag innan paniken lagt sig.

Trots att det tack och lov bara var en dröm, så skrämmer den mig. Vågar knappt fundera på vad den vill säga. Svarta kläder och dödsångest? Nu brukar nästan alltid död i drömmar symbolisera det motsatta. Man lämnar det gamla för något nytt. Men jag dog ju inte. Jag vaknade ur en ond dröm. Det är inte så att jag nu tror att jag ska dö *ler*, men jag undrar vad det är som ska bli så kvävande att det ger mig ångest. Var det bara en tillfällighet att jag var i en skola?