FINNS MINA LÄSARE I MIN OMGIVNING?

Firar att det är fredag med en någorlunda lättklädd bild. En av de jag hittade i ett äldre inlägg, då när jag letade efter... vad det nu var. Jag tror att det är läkningen av knäet jag vill visa på den här bilden. Efter cykelvurpan för några år sedan.  Tänk när det räckte att ha en liten tunn klänning på sig *ler*. Nu sitter jag med varma sockor på fötterna, långärmad t-shirt, fleecetröja och en stickad poncho som pricken över i. Byxor också förstås, som går i bekvämlighetens tecken. Läste någonstans att snön snart är på ingång.

Ja, vi är ju snart inne i december, så det är väl ofrånkomligt kanske. Har slagit upp nästa vecka i kalendern och ser att det är första advent nästa söndag. Jag har inte funderat klart över julklappar ännu och inte pratat med ungarna om just julfirandet i år. Det enda jag vet är att den äldste med sin sambo inte kommer. De har bestämt att köra vartannat år och det tycker jag är klokt. En annan unge vet jag, är inne på min linje att slopa klapparna. Men i mitt huvud betyder det att jag ger dem, men att de inte köper något åt mig ha,ha. Det blir fel för dem och det blir fel för mig om jag inte ska ge mina barn någon klapp. Förhoppningsvis reder vi ut frågetecknen innan julafton. 

Hur märkligt är det inte? Läser mattläggarna min blogg måntro? Eller är det bara ett lustigt sammanträffande? Igår skrev jag om mattrullar och laminatskivor som varje dag i snart tre veckor stått utanför min dörr. I eftermiddags när jag kom hem var det tomt. Mattor, trälister och papperssäckar som hängt över trappen var toltalt väck. Hur som helst så tackar jag för det och är glad att nu slippa mötas av det varje dag. Det måste ju också betyda att inget ska göras med lägenheten mitt emot min och att jag slipper oljudet som skulle blivit. Jag hoppas iallafall att det är så. 

Men det här med bloggläsare kan kännas lite kymigt. Även lite kul. Kanske mest kul. Man vet ju inte alls vem som läser ens blogg och hade jag inte tagit betalt för sex och samvaro skulle jag inte bry mig alls. Bara glädjas över att någon läser. I och för sig så bryr jag mig väl inte så värst nu heller, eftersom jag själv inte ser något fel i det jag gör. Men just det här att inte veta vilka som vet, så att säga, kan stundtals kännas en smula kymigt. Rektorn på skolan kanske läser eller någon annan lärare, eller någon elev, eller kommungubben, eller folk på arbetsförmedlingen med mera. Jag tror ingen skulle våga säga att "jag läser din blogg, ditt svammel". 

Man kan ju även råka hamna här och se sambandet med mig. Jag är ju inte direkt hemlighetsfull *ler*. Någon kan googla något som jag skrivit om och därmed hitta min blogg och känna igen mig. Jag såg nu på statistiken att någon hittat mig på AdLibris, där jag skrivit om någon bok och därmed länkats hit. En gång när jag hade företaget och hade skrivit en artikel i lokalblaskan om min syn på sex bla,bla, så hade jag strax efter det kontakt med en myndighet angående en jobbsak i verksamheten. När vi gått igenom orsaken till kontakten så nämner hon artikeln och hon förstår ju att det är jag och vi hade ett jättefint resonemang kring det hela. Men det är första och enda gången någon vågat säga att de läst, att de vet etc. De flesta tror nog att de klampar in och att det är pinsamt för mig ifall de säger att de vet. I själva verket är det precis tvärtom. Jag beundrar de som vågar, oavsett vilken inställning de har till det hela, bara de respekterar mitt val. Om jag inte skäms, så ska ju inte andra behöva skämmas över mina val. 

Undras nu om någon ska komma på måndag och säga att de läser mitt svammel ha,ha. Det skulle vara kul. Idag slutade jag en timma tidigare än jag annars gör, för jag behövs helt enkelt inte sista timman. Det är liksom ingen som sagt, men eftersom jag följer en viss klass schema så har jag själv bestämt det. Från och med nästa vecka slutar jag ytterligare några timmar tidigare som kompensation för tiden jag lägger där på min lediga onsdag. Har jag då orken och lusten så kan det bli att jag då direkt åker in till etttan för ett fredagsbesök i njutningens tecken.

Söndagstiden jag la ut på hemsidan har jag fortfarande inte fått någon intressent på. Visst är det skönt att veta att jag har en hel ledig helg, men jag längtar enormt efter min oas och jag börjar även längta efter en karl. Om det så bara är jag som berör en naken manskropp, utan att själv få närhet och beröring, så saknar jag det otroligt mycket. Stackars er som kommer på onsdag *ler*. Jag skojar. Jag ska inte äta upp er. 

Jag hoppas jag håller mig vaken vid de program jag tänkt se ikväll. Igår sov jag förstås bort "Debatt". Men jag räknade nästan med det så hade gjort mig helt klar för sängen innan, så det var bara att stänga av tv-n, släcka och borsta gaddarna och byta soffan mot sängen, för att fortsätta sova några timmar. 

Jag vaknar i stort sett varje morgon på dåligt humör. Till viss del för det oavlönade arbetet, men framförallt för att jag blir så himla arg när klockan larmar. Jag vill inte, vill inte, vill inte gå upp. Ett återkommande mantra jag kör varje morgon. Helt fel, jag vet, men det är omöjligt att tänka tvärtom och mena det. När jag så vaknar till mer och inser att det ligger ännu en dag framför mig med stökiga tonåringar, som jag visserligen tycker om, men som jag inte får ett dugg för att jag engagerar mig i, så blir det liksom inte lättare att kliva ur sängen.

 Jag skulle gärna vara där helt gratis om jag visste att jag inte behövde bry mig om mitt uppehälle, om det fanns tillräckligt med pengar på mitt konto. Det bästa är morgonpromenaden dit. Det tänker jag  faktiskt också varje morgon, när jag halvspringer iväg och andas in den friska morgonluften. Idag hörde jag mitt namn ropas med lite grov tonårsstämma så fort jag satte foten på skolgården och vem kan inte bli varm om hjärtat av det. Bråkiga, jobbiga, uppkäftiga, pratiga ungdomar i grupp, men ack så gulliga innerst inne. Jag försöker få vissa lärare att se potentialen i de här fröna, att se bortom, bakom, se orsak och verkan. Med rätt skötsel så kommer de att utvecklas till ståtliga plantor. Det gäller bara att skötarna får tid, resurser, lugn och möjlighet och hur det är med det idag, vet vi ju.

Jag har väl aldrig sett fram emot en ledig dag som jag gör inför i morgon. Jo, säkert har jag det, men det var länge sedan. Även om jag vaknar tidigt av bara farten och inkörd vana så bara vetskapen att dagen är min, bara min är så himla skön. Ingenting ska jag göra som är bestämt innan. Visst, jag skulle vilja skriva på mitt projekt och jag skulle vilja sätta igång deabtten om Fas3 igen med en debattartikel och en tavla på stafliet drar i mig varje gång jag går in hit i datorrummet och mina två pågående böcker undrar när jag ska ta mig an dem igen och jag känner ett litet krav att kontakta vissa nära personer och just det måste jag nog ändå göra i helgen. Men annars ska jag försöka göra minsta möjliga. Sova, meditera, bara vara.