EN HIMLA MASSA....STRUNT. TREVLIG HELG

Några vardagsbilder igen. Ja, tröjan tog jag förstås av mig för er skull *ler*. Men innan jag tog mig an hammare och spik, så cyklade jag iväg ner till samhället i det fina vädret. Fint, men en aning kallt. Det tog emot, men jag letade faktiskt fram ett par vantar. Halsduken den nya, har jag använt ett tag redan och även lite tjockare skor/kängor. Men jag hoppas det dröjer innan jag behöver ta fram vinterjackor och kappor. För att inte tala om mössa. Helst hopppas jag förstås att temperaturen inte går under fem minus någongång i vinter. Inte helt realistiskt, jag vet. Men jag hoppas det ändå. 

Upp skapligt idag alltså, för att bli av med det tråkigaste. Ganska utvilad också, kors i taket. Då alltså. Nu skulle jag somna bums om jag lade mig i soffan, vilket jag inte alls ska. Inhandlade det sista till helgen, kött, smörgåspålägg, jouse bla. Mitt nuvarande kylskåp är hälften så stort som mitt förra och nu får man trycka igen dörren nästan. Då ska också en lasagne in så småningom. Hur vet jag inte, men det måste lösa sig. Min princip att inte handla frukt och grönt i den här affären sket sig idag. Hittade stora, mjuka kiwi och kunde inte låta bli att köpa några. De är säkert genmanipulerade, så stora som de var. 

Löste även ut paket med jeansen jag har på bilden. De finns inte i handeln ännu. De här är ett påhitt av Katrin Z och finns inte i storlek större än 29, men enligt henne är de stora i storleken. Jag chansade fast jag normalt har 30 när det handlar om tumstorlek och de var helt okej storleksmässigt. Tyvärr verkar de redan efter några timmar att töja sig. Materialet är skönt, men jag har nog för liten ända ( den blir mindre och plattare med åren) så nu får jag gå och dra i dem. Hur som helst så verkar alla mina jeans omoderna ( för vida ) om man ser hur andras ser ut, så det är ändå kul med ett par nya. Ett bälte så fixar det sig nog. 

Innan jag så satte mig här vid min vanliga dator, som jag inte haft på, på två dagar, så spikade jag upp nya tavlan och passade på att ta några kort för att visa jeansen och tavlan. Tavlan är som gjord för den här lilla smatten i hallen. Jag stod och höll i den när jag var och handlade på Ikea innan flytten, men var inte helt hundra då. Nu hade det då gått flera veckor och jag hade inte fått den ur tanken och nu hänger den äntligen på sin plats. Utan hobbyn...ingen tavla, inga jeans...så jag tackar. Inget kött till helgen heller hade det blivit, kan jag ju tillägga *ler*.

Vad jag tyckte om Lundellintervjun? Sådär. Inget nytt om man ser innehållsmässigt. Men himla kul ändå att se honom live, se att han lever och att han verkar må ganska bra. Funderade på hans skägg, eller rättare sagt på hur hans funderingar går vad gäller skägget. Hur tänker han egentligen? För han skulle se tio år yngre ut utan detta stora,gråa skägg. Kanske.."jag bryr mig inte", eller..." det är bekvämt, lat som jag är", eller..." blir man gammal så blir man och jag accepterar det genom bla detta skägg". Jag skulle gissa på det sista. En slags protest mot dagens trend att försöka vara evigt ung. Jag vet inte. Men sådana här saker kan jag fundera på. Varför gör han/hon det osv. 

Nu är det sen fredageftermiddag och jag har lite kvar att göra vid datorn och börjar bli smått stressad. Mailen är kvar, nytt info på hemsidan ska jag skriva, ev göra en efterlysning på sexforumet men det måste jag få klartecken till först, fick lust att köpa nya gardiner till ettans höststädning så det ska jag skicka efter, leta lite jobb måste jag nog också göra. Sedan stänger jag ner computern för att inte sätta mig här igen förrän söndagkväll. En vegetarisk lasagne ska jag göra. Dels för att själv få i mig något gott till Skavlan och dels för att det ska finnas något ätbart till uppdykande ungar ikväll och dels för att de som kommer skapligt imorgon ska ha något att stilla magen med innan den riktiga maten serveras senare imorgon eftermiddag. 

Det blir alltid så att jag köper hem för mycket och lagar för mycket för att det ska finnas utifall och för att inget är ristat i sten. Men en vegetarisk lasagne kan jag frysa in och äta själv om den inte går åt. Den riktiga gemensamma måltiden blir sena eftermiddagen imorgon, när den minsta slutat jobba. Jag tycker ju det är kul att planera och egentligen är planeringen höjdpunkten för mig.. Dukningen kommer att gå i höstens färger, orange, terrakotta och mörkgrönt och maten intas i köket. Här i nya lägenheten har jag plats att dra ut bordet utan att det blir trångt och bökigt. Men jag hörde vissa protester.

Mys för ungarna sedan de var små, är att äta i soffan fredagar och lördagskvällar, så att äta vid bord i köket är inget riktigt mys. Jodå, alla är en bra bit över tjugo *ler*, men barndomen lever kvar och med en fjompig morsa så lär den leva kvar länge och föras över på ev barnbarn. Inget jag är ledsen för ha,ha. Därför blir det iallafall senare på kvällen annat ätbart, som då naturligtvis intas i soffan, så att alla blir nöjda och glada. 

För mig är frukosten det bästa och det är den ju faktiskt alltid, även på vardagarna när jag är ensam. Frukosten är min bästa och min viktigaste måltid. Men ihop med alla ungarna och deras respektive finns det inte mycket som slår det. Hembakat bröd naturligtvis. Så sällan som alla är samlade måste man anstränga sig en smula och naturligtvis bröd som bakades när de var små. Det här ska jag starta med imorgon, att baka. Vid en frukost som avnjuts länge och lugnt med avkommorna, så kommer alltid både ytliga och djupa diskussioner igång. Jag älskar det och det är här jag på riktigt märker deras utveckling i tanke och sinne.

Sedan det där som inte är hugget i sten. Söndagsmiddag är planerad och inköpt, men om frukosten avslutas vid ett- två, vilket inte är ovanligt...ja då vet man inte. Då har jag en massa mat och ingredienser över och vill de inte ta hem det så får jag kasta det eftersom  inte allt är vegetariskt. Men det är smällar jag så gärna, så gärna tar. 

Läste igenom det jag skrivit och det är ju både ointressant och lite löjligt. Men ändå mänskligt, så det får stå. Alla med vuxna, utflyttade barn förstår nog känslan och andemeningen. Om man vänder på det, som mitt pågående skrivprojekt litegrand handlar om. Att vara ung, livet leker, nyfikenheten kittlar i nacken, möjligheterna är många, man vill testa allt, misstagen glömmer man...ja ni vet. Då, just då, är inte mamma och pappa speciellt viktiga. De finns i perifirin. Mina föräldrar lade sig aldrig i mitt liv. Idag kan jag ibland, i vissa situationer, tycka att de inte brydde sig. Men gränsen är hårfin. Det är en jättesvår balansgång. Jag hoppas inte att mina ungar när de är i femtioårsåldern, anser att jag inte brydde mig. Eller, att jag var en hönsmamma som inte lät dem vara ifred.

Så mycket strunt jag skriver. Nu ska jag sätta på ugnen, fixa det jag ska på datorn, ta ett glas rött när jag sedan  blandar ihop till lasagnen och när den står i ugnen ska jag hämta madrasser och täcken från förrådet. trä på påslakan på täckena och leta fram kuddar. Sängen i förrådet bryr jag mig inte om att krångla med själv. Den behövs inte förrän i morgon och då finns det starka karlar här som fixar det lättare och snabbare än vad jag skulle göra. Jag önskar alla som läser en minst lika trevlig helg som jag tror att jag kommer att få.