DIN STUND PÅ JORDEN

Egentligen var det en särskild sak som jag läste och såg  idag, som jag ville dela med mig av och som jag trodde att jag kunde klämma in i mitt dagliga inlägg. Men efter det att de för mig nuvarande men för er säkert ointressanta tankarna lämnat skallen, så kom jag på mer. Kommer ni som hänger med här varje dag,  ihåg när jag skrev om ett program jag sett, som handlade om farliga ämnen bla i nappflaskor? Idag läste jag i Corren att  ämnet som heter Bisfenol-A är förbjudet  från juni i år.  De hade gjort en koll om flaskorna var borta ur handeln och det verkade de vara. Det låter kanske löjligt, men jag blir så lättad när jag läser det.

Något annat jag funderade på var den där rektorn i Luleå som fick sparken för att han hade bilder med sexuell anknytning på sin facebookssida.. Som vanligt när det gäller media så vet man ingenting fastän att man läser en artikel. Att ha sexuella bilder ska för sjutton inte leda till en uppsägning. Men jag såg en annan rubrik att han kontaktat folk. Läste inte artikeln så vet inte om det var unga tjejer han kontaktat och då kommer det i ett annat läge eftersom han är rektor för just unga tjejer bla. Hur eller hur. Är det här verkligen en nyhet som hela landet bör få ta del av?

Barnporrhärvan där ett stort antal kvinnor figurerar orkar jag inte bry mig om. Däremot har jag vissa tankar kring det uteblivna skadeståndet till fosterbarnen som blev illa behandlade förr. Jag förstår precis damen som igårkväll var med i något nyhetsprogram... vad betyder en ursäkt från någon som inte har med saken att göra? Det är ju både löjligt och hycklande och personligt så vet jag inte om jag tycker det var ide, att ens påbörja den här utredningen och nästan "lova" dem ett skadestånd. Vad hjälper det nu liksom. MEN, det som verkligen behöver göras är att ta tag i alla dem som NU blir illa behandlade i sina fosterhem. Det här fenomenet är inget som bara fanns då, det finns i lika hög grad nu. Se till så inte misstagen upprepas.

Då så. Nu kommer det som berörde mig och som kan få oss att tänka till...om vi vill. Hur lite vi vet om människorna vi möter. Att alla har sin historia. Bilden föreställer Isadora, troligtvis tagen någon gång på sent 60-tal - tidigt 70-tal. Hon var gift med en man i elva år, men hon kunde aldrig få barn och de separerade. 

Den här bilden föreställer Isadora idag i rött och en annan person med liknande erfarenheter och liknande ryggsäck att bära på. Kanske har några av er som läser, sett programmet. Jag hade det inte. Jag hittade länken hos Amanda Schulman i förmiddags. Tyvärr ligger den bara kvar till midnatt idag. Naturligtvis började mina tankar som vanligt att vandra, när jag tog del av deras historia. Meningen med livet osv. Jag tänker inte pracka på er dessa extensiella funderingar som många säkert anser är flum.

Båda dessa individer föddes till denna jord som maskulina varelser. Båda kände sig obekväma i den rollen och redan 1964 gjorde en av dem om sig till kvinna. Måste väl vara en av de första eller? Barnet som föddes som pojke blev kvinnan Isadora, som blev kär, som gifte sig, men som aldrig vågade erkänna för sin man hur läget var. Rädd för att förlora sin kärlek. Efter elva år kom sanningen fram och mannen blev naturligtvis knäckt. Jag förstår dem båda, trots att ärlighet alltid varar längst. Kan någon någonsin sätta sig in i den här situationen? 

Den andra personen blev också kvinna, men lite senare,  på 90-talet. Om jag fattade rätt så var den individen inte bekväm med sitt medfödda kön som pojke, men inte heller med sitt omgjorda kön till kvinna. Kan man någonsin förstå den känslan? Precis som de här två filosoferar i slutet, så tänker även jag...måste man vara antingen eller? Räcker det inte med att vara människa? 

Båda de här personerna, när de prövat på det kön de inte fötts till, ville sedan tillbaka till utgångspunkten. Isadora är numera Orlando med en konstgjord penis, men vet egentligen inte vad hon/han är. Den andra personen är på väg att återställa sig. Brösten finns kvar och han väntar på en peniskonstruktion. Han har i vissa stunder inte sett meningen med sitt liv och funderat på att avsluta det. Men när jag såg på programmet så kom tanken, att meningen måste väl vara att bli universiell. Att i en period uppleva en mans situation i samhället och i en annan period uppleva kvinnans situation. Visst är det ett högt pris, men det är väldigt, väldigt få förunnat att få den visheten och erfarenheten. 

Tänk så mycket missförstånd som skulle undvikas om män kunde tänka som kvinnor och kvinnor som män. Tänk om vi alla kunde se varandra som människor och inte som kön. Dokumentären hittar ni här, några timmar till. Den fick förresten pris på kristallengalan